And what about home? [Rollspel]

"Jag brukar göra det." Svarar Janice av ren automatik. Fast det är sant. Hon brukar ofta fundera ibland över helt irrelevanta saker. Som vad man ska kalla personer.

Klaus nickade.
"Vilket sammanträffande", sade han och studerade en av tavlorna, fast människan rörde sig så var konstverkat riktigt okej, inte för att de var bättre än dem som han hade gjort... Kanske lite väl egoistiskt, men det var faktiskt något som han kunde vara stolt över.

"Föredrar du att kallas Klaus, eller kan man kalla dig Niklaus också?" Frågar Janice till slut honom. Hon kan inte komma fram till ett vettigt svar själv så varför inte bara fråga. Det värsta som kan hända är antagligen inget hon inte står ut med.

Klaus flinade utan att titta på henne.
"Min familj kallar mig Nik", berättade han. "Fast det går nog bra med Niklaus också..."
Han var ju mest känd för Klaus, eftersom han egentligen inte var så hemskt förtjust i Niklaus. Kol och Rebekah brukade ofta kalla honom för Nik, endast för att det fick honom att låta löjligare på något sätt.

Janice ögon är plötsligt tomma för ett ögonblick innan hon nästan tvingar sig själv att vara någorlunda verklighetsförankrad.
"Då kallas du Niklaus av mig." Säger hon lätt och iakttar tavlan med rörelserna i. Hon tittar bort istället när hon inser att invånaren av tavlan iakttar henne. Det känns iallafall så.

Klaus försökte att inte le till hennes reaktion, förmodligen såg han ut som ett missfoster för henne. Han var ju det, i princip, men han hade även sina bra stunder. Caroline hade inte gillat honom, men ändå hade hon behållit hans teckning till henne och hon hade tagit emot inbjudan till balen som Esther ordnat, så han kunde väl inte klaga?
"Det här kommer säkert låta konstigt", sade han utan att titta på Janice. "Men gillade dina föräldrar dig?"

"Jag minns inte." Svarar Janice. "Antagligen inte." Fortsätter hon. Det borde vara så. Om man bor i ett område som är känt för vampyrer låter man inte sitt barn vara ute på natten. Fast det förstås, hon måste ha varit runt sin nuvarande ålder vid förvandlingen. Då kanske hon redan var gift. Janice ögon blir än en gång tomma innan hon kommer 'tillbaka'.

"Du kommer inte ihåg något", gissade han. Han skulle inte velat missa de minnena, eller en del, men inte alla. Det hade varit bra då Mikael varit borta på sina resor, men sedan då han varit tillbaka så hade förstås han gjort så att Niks liv blivit ett rent helvete, sedan dog Henrik, tack vare Klaus...

"Nej." Svarar Janice känslolöst. Fast samtidigt har hon inte plågan av saknad som hon antagligen skulle känt annars. Hon känner bara till vampyrernas liv. Inget annat. Hon har inga saknader, ingen längtan eller något av de en människa får ha. "Får man lov att fråga om dina föräldrar tyckte om dig?" Frågar hon honom.

Klaus leende försvann, han klängde henne inte för den frågan, det var ju ändå han som frågat henne först.
"Nej", svarade han tyst. "Min far hatade mig främst för att jag inte var hans äkta son. Min mor försökte aldrig stoppa honom då han slog mig eller något liknande. Men sedan då hon skapade oss till vampyrer, så ångrade hon sig och jag...dödade henne för att skydda Rebekah, min syster alltså. Fast min mor, Esther, dog inte, hon var en häxa, den första häxan i vår värld... Sedan var jag tvungen att fly och då började far jaga mig, i över tusen år gjorde han det, sedan dödade jag honom också."
Hans röst var stadig, allvarlig, hela tiden då han berättade det. Varför han ens hade berättat det visste han inte, förmodligen skulle hon se honom som det största monstret, precis som alla andra.