Hungerspelen (Rollspel)

"Melanie" sa Kattie mer ängsligt den här gången. "Här, ta vattnet" sa hon och la flaskan i Melanies knä. Hon ställde sig upp på grenen hon settat på. Hon satte tre fingrar till munnen, samtidigt som en tår började rinna ner för hennes smutsiga anskite, riktade fingrarna mot Melanie och nu rann flera tårar. Hon tog satts och hoppade till närmsta trädet. "Förlåt Melanie, men jag kan inte" sa hon och klättrade och hoppade iväg. Bort från flickan från ettan och bort från Melanie.

Jag såg den andra flickan från distrikt 12 klättra ner för trädet och sen försvann hon. Jag hoppade ner från trädet och försökte att vara lugn så jag inte skulle börja gråta. Det var andra gången. Varför? Vad har jag gjort för fel? En tår rann ner för min kind, jag orkade inte mer. Först förlorar jag mina vänner och när jag försöker få nya blir jag ignorerad och hatad. Men jag kom inte hit för att få vänner jag kom hit för att vinna. Jag klättrade upp för trädet snabbt, tog min ryggsäck och spjutet som Melanie hade och putade sen ner henne, jag hoppade ner från trädet och började springa efter flickan. Nu börjar spelet på riktigt.

"HALLÅ! Bara måste ni göra allt det här vill ni se mig dö av besvikelse det värkar så! " Skrek Melanie så högt hon kunde. Dom där dumma...Vännerna...Det gör nog inget om jag ens dör...Tänkte Melanie och började gråta...Hon sprang det fortaste hon kunde. Och försökte se någon av dom i träden.

Jag hörde någon skrika något, men hörde inte vad. Det var säkert Melanie. Jag fortsatte att springa, och efter en stund såg jag henne. Tjejen från distrikt 12. Jag tog snabbt ut några knivar från ryggsäcken och började kasta mot henne. Jag hoppades att det skulle träffa vid benet så hon skulle springa långsammare. Då skulle jag kunna kasta spjutet eller svärdet.

"Åh vad har jag gjort...?" Sa Melanie som grät. "Förlåt för det jag gjorde Kattie! Förlåt..." Sa Melanie och kände sig som en idiot...

Flickan från ettan började ta in på Kattie. Hon kastade knivar. Kattie lyckades undvika dem och springa ännu fortare. Hon skulle springa till världens ände, eller kanske arenans. Kattie ville inte svika Danne. Underbara Danne. Hon fortsatte springa tills skogen blev tättare, då klättrade hon snabbt upp i ett träd och hoppade från det trädet till ett annat. När hon landade på grenen halkade hon nästan.

Tjejen från distrikt 12 fortsatte att springa, snabbare och jag sprang efter. Hon försvann efter ca. 1 minut.
"Vänner va?", skrek jag och hoppades på att hon skulle höra. "Du å' Melanie var vänner! Och du svek henne! Hur kunde du? Lura henne och sen bara försvinna. 2 gånger! Om du vinner kommer du vara hatad, av alla! I varje distrikt! Jag vill komma hem lika mycket som du! Jag ville... ville inte..." sa jag och sen visste jag inte vad jag skulle göra. Jag vände mig om och försökte leta upp Melanie.

När det blivit tyst och flickan från ettan försvunnit satte sig Kattie i fosterställning och började gråta i floder. Hon grät och grät. Hon hade rätt, jag svek Melanie. Men jag lurade henne inte, eller hur? Det var hon som ropade. Men det var jag som stack. Kattie grät över sina tankar. Inte ge upp nu! Kattie lyfte på huvudet. Jag ska göra det jag måste göra.
Hon klättrade ner för trädet. Hon gick mot det håll hon trodde Melanie var. Hon såg flickan från ettan. Kattie ställde sig bakom ett träd och sköt en pil och sen en till pil mot flickan i hopp om att någon av dem träffade.

En pil träffade trädet bredvid mig. Jag vände mig om och såg flickan från distrikt 12. Jag släppte min vapen.
"Okej, jag ger upp! Skjut bara! Jag bryr mig inte om någon längre. Inte om mina bröder, mina vänner eller distrikt 1 längre! Skjut bara!" skrek jag. Nu var allt slut.

Kattie tittade på flickan. Hon stod med sin pilbåge i handen. Pilarna låg och väntade på att hon skulle spänna bågen och göra slut på flickans liv. Kattie släppte bågen och la kogret bredvid den på marken. Hon tittade mot flickan med en beslutsam blick. "Jag kan inte"