Army, War and hard friendship. (Rollspel)

"Och du tror inte jag vet det!?" Ropar hon tillbaka. "Men om vi vänder ryggen till skjuter dom den!" Säger Olivia hårt och tar skydd bakom samma sten som Kol. "Det går inte att sätta stopp för ett krig som girigheten styr." Andas hon ut och tar upp en bandage rulle och bandagerar om hennes axel. Hon försöker få syn på Jacob igen men så fort hon tittar upp kommer ett skott mot henne.
"Psykon!" Skriker hon argt och försöker ladda om sin pistol och hålla koll så ingen skjuter henne.

Jacob siktade mot en tjej i 9-åldern som antagligen inte ens fattade vad hon höll på med. Den lilla pistolen låg slappt i hennes hand och hon tittade sig förvirrat omkring. Jacob sänkte pistolen. Det var omöjligt att skjuta ett sånt litet liv. Hans ögon tårades och han drog sig tillbaka bakom trädet. I samma ögonblick hördes ett skott och ett skrik och Jacob förstod att flickan var död.
Jag måsta leta reda på Olivia och Kol, tänkte han med tårar i ögonen. Fan, jag vill inte vara med i det här jäkla kriget och riskera mina vänners liv.

"Du kan vara inne i mig", berättade Christal.
"Vad menar du?"frågade Kol oförstående.
"Just det jag säger, att du kan vara inuti mig, så hämtar vi Jacob hit. Han är i bättre skydd bakom stenen!"sade Christal allvarligt och Kol nickade.
Sedan fick han en konstig känsla, som om han inte längre existerade. Kroppen försvann, och plötsligt såg han igenom Christals ögon. Han kunde inte kontrollera henne, men de kunde kommunicera.
"Är det här magi?"frågade han och Christal skrattade.
"Magi finns inte", svarade hon och sprang rakt över stidsfältet mot Jacob.

Olivia förstår att hennes beräkningar på hennes liv är missvisande. Hon har säkerligen inte mycket liv kvar om hon måste stressa sig igenom det sista. Hon hör ett skrik och reser sig. Med pistolen i hans skjuter hon en varulv och inser att den redan tagt kol på sitt offer redan innan skottet hinner fram. Men hon ser Jacob men hon hinner inte förmedla något innan hon dyker bakom stenen igen.

Jacob gömde sig bakom trädet när han plötsligt såg Kols tiger komma springande mot honom.
"Tigris!", skrek Jacob för han hade ingen aning om vad tiger hette. "Eller heter du Snövt? Hursomhelst! Var är Kol?"
En tanke slog Jacob så hårt att han tog ett steg bakåt och nästan blev skjuten. Han hukade sig bakom trädet igen.
"Han är inte... Han är inte död va?!", skrek Jacob så högt att han nästan blev hes i halsen. Det kunde han inte vara. Kol var en sån person som bara inte dog...

Kol kände den d'är underliga känslan igen och stod sedan bredvid Christal som nöjt såg på honom.
"Jacob, kom nu!"sade Kol och tittade mot Olivia där borta vid stenen. Sedan gick hans blick uppåt, de skulle få bättre skydd om de slapp upp på berget vid sidan om dem.
"Kan även Jacob åka inuti dig?"frågade han av Christal som skakade på huvudet.
"Fan", sade Kol innan han vände sig mot Jacob, "kan du springa?"

"Ja", mumlade Jacob och kände på benet. Det gjorde fasansfullt ont. "Kom, vi skyndar oss."

Kol stöttade Jacob medan de sprang mot Olivia. Christal försökte få till sig uppmärksamheten så att de inte blev på skjutna.
"Om vi klättrar upp på berget så kan vi se på era sår där uppe", sade Kol snabbt då de kom fram till Olivia.

En granat bara landar centimeter från sig.
"Jäklar." Säger hon och tar tag i den och kastar den bakåt under tiden som hon skriker:
"GRANAT!" Så högt hon kan och de flesta hinner åt sidan men vissa blir ihjälsprängda. Förhoppningsvis inte en av hennes vänner. Olivia byter skydd eftersom fienden nu vet var hon är. Hon nickar åt Kol efter hon gjort det.

"Kom", sade Kol och går i skydd från ena sidan av berget innan han klättrar efter Christal som hittat den lättaste vägen upp. Han lägger sig platt på mage bakom en buske som var vänd mot krigsplanen då han kommit tillräckligt högt upp. Christal sätter sig bredvid honom med ett vist uttryck i ansiktet.