Svart EMO

N**l!!!!!!!!!!!!!! Du har äntligen fattat vad Nicholas är!!!!! (Jag brukar använda honom som mobbare!!)
Men en fråga... _r d_t n_ d_ v_t v_d h_nd_er??

Hejsan! Ledsen att jag inte skrivit på ett tag…
Men jaja. Nu kommer ett kapitel! Och en liten varning: det blir lite känsligt...

Kapitel 34

Nicholas
Var det någonting jag hatade var att bli retad. Det gjorde mig helt GALEN. Bokstavligen. Min pappa hade alltid sagt att det var en väldigt bra egenskap, och jag hade växt upp med tron att ilska inte var dåligt.
Men det var det ju.
Jag var alltid den som reagerade mest på elaka ord, även om jag inte alltid gjorde något. T.ex. på Hogwarts, när den där jäkla Blaine blev så bra vän med Keith. Jag hade helt tappat kontrollen.
Men han förtjänade ju det, sa ekot av min pappa i huvudet. Han bad ju om stryk.
Vadå förtjänade det?! Ingen förtjänade stryk! Hur för jävlig man än var, så förtjänade man inte att bli slagen.
Så tyckte du inte då, envisades rösten. Och det var ju bara lite.
Jag reste mig häftigt upp. Vad hade min pappa gjort med mig?!
”Hjärntvättning” muttrade jag och satte mig igen.
Den lugna miljön störde mig. Det borde inte få vara så lugnt på ett sjukhus. I varje rum låg en sjuk person, en lidande person. Några höll på att dö, just nu. Några hade redan dött.
Och en av de skadade i rummet bredvid var mitt fel.
Jag plågade bara mig själv, men så var det. Inuti höll jag på att sprängas, och det kändes helt onaturligt att korridoren var så lugn. Det tog kål på mig.
Primo kom ut ur rummet, och jag reste mig med en gång.
”Lugna ner dig, mannen” skrattade han. ”Det är inte dags än.”
Jag sjönk tillbaka på den obekväma stolen. Primo satte sig bredvid mig.
”Det gör inget” lovade han. ”Det var bara en liten skada.”
Men det gjorde faktiskt någonting. Om jag inte lärde mig att kontrollera mitt humör, skulle jag sluta som mördare. Hade jag otur skulle Ni-Vet-Vem rekrytera mig till dödsätare.
Jag suckade.
”Kom igen nu” sa Primo i ett försök att muntra upp mig. ”En kille ska kunna slåss. Du bara… slog fel person.”
Jag svarade inte.
En stund senare kom Lucy ut, med ett lugnande leende.
”Du kan gå in nu.”
Jag nickade kort, och gick in.
När jag såg Kimberlie ville jag rygga tillbaka. Hennes näsa var krossad, men den var bandagerad. Ena kind var svullen och röd. Ögonen var slutna, men hon andades helt normalt.
Hela jag skakade.
Jag sjönk ner på pallen bredvid sängen och stirrade förtvivlat på vad jag gjort. Hon såg ännu värre ut på nära håll, och jag mådde nästan illa när jag tänkte på att det var mitt fel.
Plötsligt sköljde det över mig. Allt var mitt fel. Allting.
Om jag inte hade blivit så sur på Blaine och slagit honom, skulle jag aldrig tyckt att en rymning skulle vara en bra idé. Om jag inte hade frågat Kimberlie om att fly med mig från Hogwarts, skulle vi båda vara i säkerhet där under Dumbledores beskydd. Om jag inte blivit förkyld hade vi inte dröjt länge vid den där platsen, och inte träffat Luke. Då hade Kimberlie inte behövt gråta över när han gav sig av. Om jag inte alls funnits hade inte MIN pappa hittat oss och skickat fler dödsätare på oss. Och om det inte hade kommit dödsätare efter oss, skulle vi aldrig ha behövt bli animagusar, och då hade jag aldrig slagit Kimberlie.
Allt gick tillbaka till mig.
Tyck vad ni vill om det, men tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag tog Kimberlies hand.
Kim slog upp ögonen och tittade på mig med lugn, kylig blick som fick mig att vilja dö. Den var [i]anklagande[i].
”Nå?” frågade hon.
Jag kände mig för en sekund riktigt imponerad. Sedan första gången jag träffat henne hade hon varit (för det mesta) lugn, kylig och alltid hade hon döljt sina känslor. Kanske inte alltid, men 99 % av tiden jag varit med henne hade det vart som en mur runt Kim. Ingen fick någonsin komma in till henne.
Orden stockade sig i halsen. Först var det omöjligt att få ut ett ord, men sen bara forsade de ut.
”Jag… Jag är så ledsen” viskade jag. ”Allting är mitt fel. Om jag inte hade bett dig fly med mig skulle inget av det här hänt. Du skulle vara på Hogwarts, i säkerhet, och lärt dig leva med att vara en Ravenclawelev. Du skulle ha lärt dig en massa magi, och skaffat vänner. Men på grund av mig, har du inte ens fått chansen. Och inte nog med det, jag slår dig också, som om du har gjort något fel. Men det var ju alltid JAG. Jag är bara… Jag är så ledsen, Kimberlie.”
Kim rörde inte en min. Hon betraktade mig lika kyligt som innan. Lite generad insåg jag jag fortfarande grät. Jag orkade inte torka bort tårarna.
Sedan, långsamt, så sträckte hon sin hand efter min. Hennes hand höll hårt i min, och jag blev nästan rädd när jag såg hennes ögon. De var fulla med uråldrig sorgsenhet. Hon verkade inte 14 år längre.
”Den här resan har inte varit någons fel eller rätt” sa hon tyst. ”Det här är den väg vi själva valt. Ingen kan förändra det förflutna, men det finns alltid hopp om framtiden. Nicholas, både du och jag härstammar från hemska familjer med ett blodfläckat förflutet. Men ändå har vi inte låtit deras förbannelse dra sig över oss. Man ska inte låta sig manipuleras för att ens nära och kära har det. Det är därför vi överlevt en sålänge.”
Jag tittade ner.
”Men jag har blivit manipulerad” sa jag. ”Jag har växt upp med tron att det inte är fel att ta ut sin ilska på andra. Och hur länge jag än vart separerad från min familj, så finns den tron fortfarande kvar. Jag skadade det som betydde mest.”
Varje ord var sant, och det var det som gjorde mig så förtvivlad.
När jag tittade upp så log Kimberlie. Även om hennes ansikte var vanställt (pga mig) så var det en av de vackraste sakerna i världen.
”Vi båda har växt upp så.” Hon bredde ut med armarna, med ett bittert leende. ”Det knepiga är att bli av med den tron. Jag trodde att det skulle hjälpa med att döda mina föräldrar, men…”
Kim tystnade. Jag visste att ämnet var känsligt och trodde att hon kanske skulle börja gråta, men istället skrattade hon. Det var ett surt, bittert skratt.
”Det hjälpte inte alls, kan man säga. Det gjorde det värre. Efter det hade jag ännu en sak att bära på; mina föräldrars död. Och ministeriet var efter oss. De sa att jag inte ens kunde bo hemma. Mamma och pappa bad ministern att låta mig bo hemma tills jag kunde börja Hogwarts. Trolldomsministern gick med på det.
Det som följde var den värsta tiden av mitt liv. Mina föräldrar skyllde på mig och använde mig som en slav. De försökte nog göra en ny tradition; människor som tjänar spöken.” Hon skrattade lite.
Kimberlie brukade aldrig prata om hennes föräldrars död. Jag var förvånad över att hon lät mig höra allt.
”Sedan så kom jag till Hogwarts” fortsatte hon. ”Innan jag gick dit klargjorde mina föräldrar en sak; kom jag inte in på Slytherin, skulle de be Mörkrets Herre själv att döda mig. Och så kom jag in i Ravenclaw. Jag träffade de ju aldrig sedan jag åkte till Hogwarts. Nu skickar de dödsätare efter mig som hämnd.”
”Men vad spelar det för roll?! Jag slog dig! Du ser hemsk ut!”
Oops. Inte rätt sak att säga till en tjej kanske.
”Det spelar roll just för att det inte var ditt fel” sa Kimberlie otåligt.
Jag skakade på huvudet och skrattade.
”Kim, vet du vad? Jag uppskattar din positiva inställning. Du är jätteschysst just nu, men du fattar inte. Jag är ett freak. Jag kan inte bli arg utan att slå till någon. Och du, som är så jäkla perfekt, kan inte jobba med mig. Och det är därför jag vill att du ska fatta att det var mitt fel.”
”Men…”
”Lyssna nu” sa jag allvarligt och tog tag i hennes handled. ”Du gör som jag säger nu. Flyg till Hogwarts i svanform. Sök upp Dumbledore. Berätta ALLT. Låt honom veta varenda liten detalj, så han kan skydda dig. Be om att få stanna på sommarloven. Lär dig en massa magi, skaffa vänner. När du blir vuxen, skaffa ett jobb och lev ett liv.”
Jag var dödsallvarlig.
”Ha. Det kommer jag ju kunna, med dödsätarna efter mig och allt.” sa hon lite hånfullt.
”Det kommer inte vara några dödsätare efter dig” sa jag.”För jag ska överlämna mig till de, på villkoret att de lämnar dig ifred.”

Awzome

Men va gryyyyymt!

OMG vad bra! ♥

Så bra Undrar hur Kim reagerar? JAG skulle inte låta honom gå.

BRA!!!!!!!!! Hoppas Nicholas inte tänker ge sig själv till dödsätarna.

Jättebra

Hejsan! Jag har hemskt dåligt samvete för att det blev såhär. Förr brukade jag skriva ett kapitel varje eller varannan dag. Nu blir det typ 3 gånger i veckan. Jag ska bättra mig. Jag lovar
Sedan vill jag tillägga att det var några fel på mitt förra kapitel, t.ex var det en del av vad Nicholas sa till Kimberlie som var kursivt, fast nu är det mesta fixat
Och här, mina damer och herrar, kapitel 35 i Svart EMO !!!!!!!!

Kapitel 35

Kimberlie
Tystnad.
Den tryckte mot mina öron. Varje ljud verkade bli tusen gånger högre i det hemska tysta.
Det värsta med tystnaden var inte att jag inte hörde något eller någon, utan vetskapen om att ingen kunde höra mig. Även om jag skrek.
Huvudet dunkade. Strupen var torr. Jag kunde inte klara mig utan vatten länge till. Men vad hade man för val, när det lilla vattnet som fanns var så jäkla smutsigt och förorenat?
Jag hade knutit ett band till skogen. Den kändes som en del av mig. För två år sedan hade jag varit på flykt från dödsätare och Hogwarts-lärare just i en skog.
Men den här skogen var annorlunda. Allting var dött eller sjukt. Det fanns inte ett enda friskt träd i hela skogen, och inte en enda klar vattenpöl. Jag hade inte sett ett enda levande djur där, förutom några korpar. Och så var allt tyst.
Inte för att jag var rädd, men det bästa ordet att beskriva skogen med var kuslig. Och att behöva flyga över den i det här syftet kändes inte så tryggt.
För några veckor sedan hade Nicholas bett mig att åka tillbaka till Hogwarts. Att skaffa vänner. Försöka passa in. Leva ett liv.
Men uppoffringen för ett normalt liv (åt mig, dessutom) var alldeles för hemsk.
Ibland blev jag sorgsen när jag tänkte på det, ibland frustrerad. Alltid rörd.
Nicholas skulle ge sig själv till dödsätarna. För att hon skulle få leva.
Jag tillät mig inte att tänka på det. Fokuserade framåt. Spanade efter rent vatten.
När jag till slut landade var jag helt utmattad. Mina svarta vingar darrade och orkade knappt fällas ihop. Benen vill inte röra sig framåt. Ändå så orkade jag uppbåda kraft nog att förvandla tillbaka mig.
Armarna värkte. Axlarna smärtade pga den tunga ryggsäcken. Benen var tunga som bly.
Men törsten fick mig ändå att hasa mig fram till vattenhålet. Jag kupade händerna och drack.
Om någon hade stått på avstånd och betraktat mig skulle de sett en hemsk syn. En flicka i 14-årsåldern, med slitna och lappade militärkläder. Förresten var kläderna för små, så man hade sytt på extra tyg här och var. Det svarta raka håret var uppsatt i en hård tofs, och det var tovigt och smutsigt. Ansiktet var felfritt och vackert, men det syntes knappt under smutsen. De klargröna ögonen verkade ständigt vaksamma och drömmande, som om det var någon dimma som skiljde flickan och omvärlden åt.
Plötsligt pep det till. Jag hoppade högt. Automatiskt, efter som det var en så van gest, sökte sig handen till fickan och tog upp mobilen.
Jag hade fullständigt glömt bort att jag tagit mobilen med. Det var en gammal svart uppfällbar Sony Ericsson, och den var ganska illa tilltygad efter att ha varit bortglömd i min ficka så länge.
Jag öppnade den lite försiktigt, och det kändes så ovant men ändå vant. Hur många gånger hade hon inte öppnat den och checkat sina sms? Men det var under normala omständigheter. Och det här klassades absolut inte som normala omständigheter.
På skärmen blinkade meddelande-ikonen. Jag öppnade sms:et, väldigt undrande.

Where are u? Seriöst, man är väl inte sjuk i 2 veckor av influensa? Du döljer nåt för mej! Asså, kmr du nt till skolan imorn, då kmr ja o drar upp dig ur sängen! ♥ ♥ ♥ //Olive och resten av gänget

Självklart. Det var underligt att det inte slagit mig förut. Trots allt måste ju skolan börja undra, särskilt Olive. En av mina mest klängigaste vänner.
Jag fick en klump i halsen. Lucy och Primo skulle också ha undrat. De älskade både mig och Nicholas. De skulle aldrig glömma bort oss.
Men jag var tvungen.
Jag hade först övat. Övat en hemskt mycket. Tills jag fått grepp om det. Sedan hade jag kastat skyddsförtrollningar runt byn, för att ingen skulle attackera de, pga av att Nicholas och jag vart där.
Och sen kastade jag en imperiusförbannelse över alla bybor.
Jag hade kollapsat efter det. Det var hemskt och ansträngande. Men det gällde deras liv (tänk om dödsätarna förhörde de om mig och Nick? De skulle säkert döda oss, och mörda byborna också). Jag sa åt de att leva som vanligt, precis som de levt innan jag och Nick kom, och så sa jag att de skulle glömma bort oss helt. Och sedan skulle de glömma att jag kastat imperiusförbannelsen över de, och om någon förhörde de skulle de säga att det vart en helt normal dag. Men jag lät Olive och gänget komma ihåg mig. Det kändes fel att radera deras minnen. De var mina bästa vänner. Istället hade jag sagt att jag hade influensa. Men snart nog skulle de snacka med Lucy och Primo om det, och tro , till slut, att jag inte fanns precis som de-
Sedan gick jag.
Och nu var jag påväg. Jag flög norrut. Jag visste inte varför. Det var som om min svankropp kunde känna av Nicholas.
Det enda jag visste var att jag följde efter Nicholas, och att jag var tvungen att stoppa honom.

Jag stoppade ner mobilen i fickan.

BBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR
RRRAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!