This feeling I have...Could it be... love?

AMG AMG AMG AMG AMG AMG AMG AMG! vad har hänt med Lily?

meraa ♥

Awesome!!!

OMG, vad du är bra!!! SERIÖST!!! Snälla skriv mer

Hej hej!

Först och främst - tack för alla era fina kommentarer!! ♥

Jag är just nu på fyradagars i Dalarna (Orientering) och lånar just nu pappas dator hehe Det finns typ inget internet och dessutom har jag ju inte åtgång till mitt dokument, men här blir ett liiiitet slarvskrivet kapitel for ya! För att jag har dåligt samvete eftersom jag aldrig skriver XD Jag älskar att skriva och tänker inte lägga av på ett tag så... Here goes!!

---

Kapitel 32 - För tredje gången
Del 3

Scorp

Jag bet mig i underläppen och motstod lusten att vända mig om och ta Rose i mina armar, skydda henne mot denna Lily - som jag också trodde var hennes kusin, ett vagt minne av våra samtal sa det till mig - och hålla henne tätt intill mig. Men som sagt, detta gjorde jag inte. Om jag gjorde det skulle hon säkerligen putta bort mig och jag vet inte vad, men hon skulle säkerligen inte stanna kvar i min omfamning. Dessutom skulle nog denna Lily utnyttja tillfället av svaghet för sin egen fördel. Jag höll blicken borta från Lilys ögon och brottades med mig själv.

Rosie

Jag kände hur svala tårar började rinna, både av skräck, sorg och annat mer svårtolkat, nerför mina fräkniga kinder. En salt droppe nådde mina läppar, och jag brydde mig inte om att torka bort den.
"L-Lily?" sa jag återigen, med nu hesare och mer sprucken röst. "V-vad har hänt med d-dig?"
Min kusin vände sitt neutrala ansikte mot mig, och jag vände snabbt blicken bort från hennes ögon.
Så öppnades hennes mun, och talade med en hemsk, ormlik väsning. Det var det mest skrämmande ljud jag hade hört. Ljudet hade vissa likheter med skrapet av frigolit mot en glasruta, och en viss klang av kall metall hördes genom den. Rösten var en mans rös, en gammal men ståtlig mans röst, en djurlik mans röst... Rösten av en man som kunde tala med ormar.
"Tyssst med dig flicka" väste den, djupt nere i halsen. "Du sssska inte sssstöra mig då jag utkräver min hemsssska hämnd!"
Det var inte Lily som talade, det var det inte. Det gjorde mig vettskrämd.
"V-vem är du?" frågade jag skräckslaget. Framför mig stod Scorpius helt stilla. Jag greps av fruktan, var han sådär förstenad som Daisy? Men sedan såg jag hur hans händer skakade - möjligen av skräck - och jag lugnade ner mig lite. Jag förstod inte hur, men av någon anledning blev jag lugnare av hans närvaro.
"Lily" återfick min uppmärksamhet då "hon" talade igen.
"Vet du inte det?" frågade den ormlika mansrösten ur hennes mun. "Då ssska jag berätta det för dig, sssöta flicka"
Jag stod som paralyserad, helt stilla, i fruktan för svaret.
Lily öppnade munnen igen.
"Ssssalazar Sssslytherinsss älssskade djursss ande - Basssilisssken!"

SHIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT SKRIV FREAKING MER!

Vad i hela Albus Percival Wulfric Brian Dumbledores namn var det där?
Gode Godric vad bra du skriver

bra