Den du minst anade [SV]

AsAwesome!!!!

Wow!!!
Super!!!
Perfekt!!!
Jättebra!!!
Awesome!!!
Underbart!!!
Fantastiskt!!!

Tro mig, det är inte många som får pyramiden!

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHH

Jättebra

mer

Okej, nu börjar det dra ihop sig lite. Det börjar gå mot slutet av denna fanfiction. Kanske fem kapitel till. Sen måste jag tyvärr säga att den är slut. Jag hade planerat hur allting skulle sluta från början och hade inte räknat med en 100 sidor lång ff. Ni är de bästa läsarna i världen. Älskar er ♥

-

Kapitel 16.
”FÖRSTÅR NI TVÅ INTE ATT NI INTE KAN FORTSÄTTA SÅHÄR?!” ”FÖRSTÅR DU INTE HARRY ATT DET BÅDE ÄR FEL MOT ALICE OCH GINNY?!” ”ALICE? HUR KAN DU GÅ MED PÅ DETHÄR EGENTLIGEN?!” ”NI MÅSTE JU FÖRSTÅ SJÄLVA ATT SKOLAN SKA SE TILL ATT ALLA MÅR BRA, OCH JAG TROR INGEN AV ER MÅR SÄKSKILT BRA JUST NU!”
Det där sista hade svidigt. Det hade gått rakt igenom mig och letat sig direkt till hjärtat.
Nu i efterhand förstår jag att det Harry och jag hade gjort mot Ginny var precis likadant som när man läser om otrogenhet i dumma tonårsböcker. Jag var en förfärlig människa.
Jag struntade i att gå tillbaka till sjukhusflyglen efter samtalet även fast Pomfrey hade sagt till mig att jag behövde det. Näe, jag följde med Harry till sällskapsrummet istället.
När vi hade sagt lösenordet och kommit in i det tomma rummet stannade vi båda två.
Alice Isabella Hamilton tittade på Harry James Potter.
Harry James Potter tittade på Alice Isabella Hamilton.
Alice Isabella Hamiltons tårar rann.
Harry James Potters tårar rann.
”Harry…?” viskade jag. ”Vad har vi gjort?” Hans ögon fortsatte att titta in i mina. Han skakade på huvudet. Sen utan att jag kunde kontrolera det kastade jag mig över honom. Han höll om mig medan jag snyftade mot hans tröja så att den blev snordränkt och blöt. Han sa ingenting. Kanske var han lika förtvivlad själv, han var bara där och tröstade mig.
Jag vet inte hur länge vi stod där. Men det slutade med att han bar upp mig till mitt rum och lade mig på sängen. Utan kyss. Utan några fina ord. Men då räckte det ändå.

”HARRY! JAG HAR SAKNAT DIG SÅ MYCKET!” Kramar kyssar av Harry. Fast inte till mig. Till Ginny. Harry och jag hade kommit överens om att hur ont det gjorde för oss båda så skulle vi aldrig mer bli något annat än vänner. För allas bästa.
Harry, Hermione, Ron, Ginny och jag satt i en soffgrupp i uppehållsrummet och pratade om julen. Det kändes som den där kvällen när Harry hade följt med Ginny upp till hennes sovsal. Men den här gången kändes det nästan lite bättre. Nu… efter allt jag och Harry gått igenom… så gjorde det här nästan inte alls ont.
Vi satt där en timma eller något när McGonagall kom in i det överfulla uppehållsrummet. Hon såg stressad ut.
”Lyssna nu allihop! Alla måste genast infinna sig i stora salen! Prefekter! Det är er uppgift att se till att alla kommer ner dit. Utom Alice Hamilton och Harry Potter! Ni följer med mig!”
What? Vad hade hänt nu? Jag och Harry trängde oss fram mellan allt folk fram till professor McGonagall. Strax bakom oss kom också Ginny, Hermione och Ron.
”Ja, Weasley, Granger och Weasley, det kanske är bra om ni också följer med mig…” sa McGonagall fundersamt när hon såg de.
Vi gick genom korridoren, upp till McGonagalls kontor. Där stod större delen av lärarkoren samlade.
”Okej, så har är det…” började McGonagall. ”Jag måste berätta det här för er innan jag går och informerar de andra eleverna. Det är en elev här på skolan som har hjälpt Voldemort i ett halvår. Personen har informerat om allt som hänt på skolan – inklusive att Dumbledore är borta för tillfället. Och nu håller de på att ta sig in – Voldemort och alla hans dödsätare. De kommer att ha tagit sig igenom skyddet runt slottet om cirka en timma. De är ute efter dig, Potter.”
Tystnad. Det kändes som om mitt blod frusit till is. Vem? Vem skulle frivilligt jobba för Voldemort? Jag svalde, innan jag själv hann fråga vem det var frågade Ginny.
Ytterligare tystnad. Kanske en halvminut, sen sa McGonagall.
”Ja… det kommer säkert som en chock för er alla men… jag vet inte riktigt hur jag ska säga det…”
”Säg namnet.” nästan morrade Harry.
”Elliot Hamilton.”

mer

asbra, meer!

O.O

OMR!!!

Du är så j*ckla fantastisk på att skriva och det är superspännande just nu

OMG! Så här kan du ju inte sluta ju! Du vet vad jag tycker om ditt skrivande och din ff. Skulle skriva en lång komplimang här nu om det inte var för att jag är på mobilemn.
Men kom ihåg att du skriver bäst. Meeeer, så snart du kan! ♥