(PM) En mugglare på Hogwarts

oduhbvowbvobd ohbwo *spamspamspam* sjdocbjeivhbiobvhohb ovdb djckashbc dhcb o docbhos SÅ OTROLIGT BRA
FORTSÄTT ♥ DU ÄR BÄST

jättebra!!

Det här kapitlet är det näst sista kapitlet som utspelar sig i trean! Jag håller på och tänker på om jag ska skippa fyran och hoppa till femman för jag tror inte att Annie kan ändra på så väldigt mycket i fyran. men vi får se. Här kommer i alla fall ett till kapitel som jag inte tycker blev mitt bästa, men det är svårt att avsluta ett kapitel när man inte har nån cliffhanger.

Kapitel 35
Jag hade lagt vaken hela natten. Professor Lupin hade berättat att det inte gick att sova när man var förvandlad men trots det hade jag försökt. När jag inte lyckats hade jag tittat på flickan som låg mot min mage. Hon var kanske ett år äldre än mig. Trots det så var det jag som hjälpte henne. Det var min mage hon låg mot. Kanske var det så att när man blev varulv så fick man ett sorts extra ansvar. Dessutom visste hon inte vem jag var. Hon visste inte att jag var en trettonårig mugglare. Hon trodde kanske att jag var en pojke, eller en fullvuxen man. Av någon anledning var det svårt att föreställa sig en varulv som var en flicka. I böckerna hade de enda två varulvarna som de nämnde vid namn varit fullvuxna män. Professor Lupin och Grårygg. Tja, här hade vi i alla fall en livs levande flick-varulv. Jag såg ut genom fönstret. Jag visste inte vad klockan var men det hade åtminstone gått ett par timmar månen hade börjat gå ner lite. Solen var ännu inte uppe, men det skulle den snart vara och då skulle jag vara i den spökande stugan med en äldre tjej i min vanliga kropp och hon skulle veta vem jag var. Jag ställde mig försiktigt upp och såg till att hennes huvud inte dunsade ner i golvet. Jag gick fram till mina kläder. När jag förvandlades skulle jag snabbt kunna klä om.
Minuterna gick. Efter ett tag kände jag den varma känslan. Och snart en hetta. Jag fick bita ihop hårt för att inte vråla av smärta när hettan blev varm som kokande vatten. Jag ville inte väcka henne, inte innan jag klätt på mig, och helst ville jag inte att hon skulle se mig alls.
När smärtan hade avtagit och jag låg och flämtade på golvet kröp jag fram till mina kläder. Jag hade inte kommit ihåg hur genomträngande smärtan verkligen var. Men den här gången skulle jag inte glömma i första taget. Fast det gick över väldigt snabbt.
Hermione sa att hon skulle vänta utanför det Piskande Pilträdet så att hon kunde hålla mig sällskap vid frukosten, nu när alla lektionerna och proven var slut kunde hon lugna ner sig lite. Om jag skulle gå ut och säga till henne att hämta en lärare så kunde jag vänta här. Jag suckade högt. Jag som trott att allt jobbiga skulle tagit slut nu. Att jag möjligen skulle ha kommit hem nu! Jag började gå mot utgången. Men så började Lucy röra på sig. Jag fick panik. Om hon såg mig skulle hon veta vem jag var, om hon vaknade ensam skulle hon kanske inte hitta tillbaks… Hon öppnade inte ögonen men började resa sig upp. Nu var det försent att gömma sig. Hon öppnade ögonen och såg mig. Hon såg sig omkring och hennes mun formade sig till ett perfekt o.
”Var det du som var-” hon pausade, ”var det du som var varulven?” fortsatte hon.
”Jag vet inte vad du pratar om.” ljög jag.
”Det var du! Det är ingen annan här.” hon såg triumferande ut.
”Du måste ha slagit i huvudet väldigt hårt. Jag kom precis hit.” sa jag. Jag försökte se så neutral ut som möjligt.
”Men vad gör du här? Det är knappast ett ställe du får vara på!” sa hon.
”Jag säger detsamma.” svarade jag. Då fick hennes blåa ögon en orolig glimt.
”Du berättar inte va?” sa hon och hennes lockiga hår verkade nästan sloka.
”Varför skulle jag det? Jag bryr mig inte om varför du var här. Men om du vill veta varför jag är här så är det för att en kille kom in springande i slottet på väg från trädet. Jag såg honom från mitt fönster.” Jag var duktig på att hitta på lögner. En bra talang när man skulle komma på ursäkter varför man inte gjort läxan.
”Och du sa inte till en lärare utan bestämde dig för att titta efter själv om det var något på tok? Hur visste du ens hur man kommer in här?” svarade hon snabbt.
”Är det dåligt att jag inte hämtade någon lärare?” frågade jag ironiskt.
”Så du hämtade ingen lärare för att du inte ville att någon person, du inte kände som mot förmodan var i den spökande stugan, inte skulle få problem med skolan?” sa hon.
”Det sa jag inte, jag frågade bara om det var dåligt. På det här sättet slipper du ju faktiskt problem med lärare.” hon höll på att säga något, men jag höll upp handen och sa,
”Den här diskussionen är härmed slut.” jag vände mig om för att gå men stannade mitt i ett steg,
”Åh just det! Du har ett sår i pannan. Säg att du ramlade nerför en trappa.” jag hade blivit trött på henne. Jag hade räddat henne och hon var otroligt otacksam. Robert hade varit en idiot, möjligen elak också. Det visste jag och jag kände honom inte ens. Jag visste att hon förtjänade någon bättre, men det skulle vem som helst gjort. Även om de var som hon. Alltså allmänt dryg.

Alltså, i världsklass!!!

Snälla mer!

Jättebra!

Den här berättelsen är otroligt bra och du skriver helt fantastiskt!!

Tack! Just nu har brorsan stulit datorn (låt mig tilägga att det är MIN dator som är köpt till MIG) fast jag är ändå för trött för att kunna skriva något vettigt...iallafall kommer det mer när jag är lite vaknare

Jättebra!

Ny läsare här det är den bästa ff jag någonsin läst!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Gud vad spännande... Vaknade klockan 8 och sen dess har jag läst igenom alla dina kapitel