Glimtar av framtiden

Förlåt för att jag var lite trög...
Men i alla fall, jättebra superbra skrivet!

Kommer ännu ett till kapitel nu.

Att dömma av mitt utseende när mannen, som visst hette Slingersvans, hämtade mig, hade jag sovit länge och väl, mitt rufsiga hår och min tillknycklade klädnad var inte det ända, mitt ansikte var smutsigt, som om jag hade rullat mig i en stor hög med drakdynga och mina skor var ingrodda med smuts.
- Kan jag inte få fixa till mig, stönade jag.
Slingersvans nickade mot ett litet handfat som satt på väggen. Jag gick fram mot handfatet och såg resterna av en gammal spegel på golvet. När jag satte på handfatet strömmade det ut kallt, klart vatten. Vattnet fick mig att se snyggare ut och jag kände det kalla vattnet mot mina läppar som en välsignelse. När jag druckit klart kom Slingersvans fram till mig och såg på mig med en underlig blick, som om han aldrig hade sett ett barn förut.
- Kom, grymtade han och grep tag i min arm och ryckte ovänligt till i den. Jag hade inte hunnit fundera på det ännu, men vad hade hänt med Sarah, jag hade aldrig fått veta. Och Laurence, vad gjorde han nu, när jag tänkte på Laurence började jag att gråta, hans gyllenbruna hår och hans hasselbruna ögon, jag längtade efter honom, och tänkte på att jag aldrig skulle få se honom mer, om jag skulle dö här, tänk om det var så, om jag aldrig skulle få se mina vänner mer.

Awesoome!

Jag hittade bara ett liitet stavfel i den första meningen.

Att dömma av mitt utseende när mannen, som visst hette Slingersvans, hämtade mig, hade jag sovit länge och väl, mitt rufsiga hår och min tillknycklade klädnad var inte det ända, mitt ansikte var smutsigt, som om jag hade rullat mig i en stor hög med drakdynga och mina skor var ingrodda med smuts.

Det stavas enda

Återigen vill jag säga att det var awesome!♥

Sorry, om jag inte har skrivit på länge! Tack för att du påpekade det MissFniss.

- Kommer du, sade Slingersvans hest. Jag ryckte till, jag var så inne i mina tankar. Jag började gå efter Slingersvans och allt hade varit bra om jag inte hade sett pappa.
- Pappa, pappa, skrek jag förtvivlat.
- Crucio, hörde jag bakom mig. Smärtan var olidlig, kunde han inte sluta. Till slut klarade jag det inte mer, jag föll ihop på golvet, som en trasa. Hela världen snurrade för mig och jag försökte finna en fast punkt att hålla ögonen på, men det var hopplöst. Nu hade min tanke blivit verklighet, jag skulle aldrig få se mina vänner igen.

Förlåt om detta inlägg blev för kort, så jag förlänger det lite...

När jag vaknade upp var det första jag såg pappas ansikte.
- Pappa, viskade jag, är det du?
Sedan försvann han och ersattes av en annan bild, Laurence och Sarah. De satt vid Ravenclaws långbord och skrattade och pratade. Kunde de bara glömma bort mig sådär? Eller inbillade jag mig bara? Allt var ett mysterium, var jag död, eller levde jag?

- Anne, Anne, sade någon. Det lät avlägset, som om någon stod i andra änden av ett flera meters långt rum och försökte prata med mig.
- Ja, svarade jag, men jag vet inte om de hörde mig. Min yrsel hjälpte mig inte. Sedan kände jag illamåendet skjuta upp genom halsen, och jag kräktes. Allt blev svart och jag somnade in igen.

Jag kommer att få tag i dig, du kan inte tro att du kommer att ha en sådan tur nästa gång! Sedan såg jag ett blekt ansikte med små hålor till näsborrar som hånlog mot mig. Ansiktet kom närmare och närmare. När det nästan nuddade mig brann det upp, i en stor brasa av gröna lågor.

Jag slog upp ögonen, jag kallsvettades och mitt rop lockade till sig gammal dam, på en sådär sextio år, jag antog att det var sjukhusflygelns föreståndare, som kom haltandes mot mig.
- Lilla vännen, lägg dig ner och ta ett djupt andetag, beordrade hon. Såja, nu borde du känna dig bättre.
- Men, vad hände med pappa och Scorpio, och, och...
- Ta det lugnt, lilla vännen, McGonagall har tagit hand om det, det är ingenting att oroa sig för, nu ska du bara tänka på att inte göra något förhastat, din rygg mår nämligen inte så bra, sade hon och grimaserade.
- Vadå, vad menar du med att min rygg inte mår så bra, jag mår ju fint, sade jag och reste mig upp.
Det blixtrade till av smärta och det blev alldeles vitt framför ögonen.
- Lägg dig ner, sade sjukhusflygelns föreståndarinna. Du kan ta det lugnt, din rygg kommer att bli bra, om jag får ta hand om den, men du kommer att få ett ärr, det kan inte ens jag rå på.
Jag lade mig ner och såg att Laurence just kom in i rummet.
- Jag ville bara se om du hade blivit bättre, sade han och log försiktigt, sedan sträckte han fram en liten blombukett med vita rosor.
- Tack, sade jag och svarade på hans leende.

Jättespännande!
Förlåt att jag inte kommenterat tidigare, men jag har inte varit inloggad på ganska länge

Gör absolut inget att du inte har kommenterat tidigare, jag har själv inte varit inne så mycket...

Undrar om allt var en dröm, allt det där med Slingersvans, men ärren, var skulle de komma ifrån i så fall? Jag kom alltid upp med nya, allt underligare frågor om vad som hade hänt. Till exempel, vad hade hänt med pappa, han var ju inte trollkarl, eller var han? Mamma hade i alla fall varit ursinnig, han hade alltid varit så snäll... Han hade tagit hand om mig när jag hade haft 40 graders feber och varit så matt att jag inte ens hade kunnat prata. Men när jag nu tänker efter så sade läkarna att det hade varit ett under att jag hade överlevt, fast det kunde väl inte vara så att pappa hade räddat mig med hjälp av trolldom? Jag kom då på en sak som fick mig att vilja kräkas. Mamma, hon var inte säker, hon gick där hemma och oroade sig över mig, när det var henne själv hon skulle oroa sig för, Voldemort skulle kunna göra EXAKT vad som helst som han ville göra med henne, exakt vad som helst, om han inte redan hade tagit henne till fånga.
- Annie, Annie mår du bra, sade Laurence.
- Va, ja, jag mår bra, hur bra som helst, hasplade jag ur mig.
- Är du helt säker? sade Laurence misstänksamt, det såg ut som om du skulle spy för några sekunder sedan.
- Nej, det är inget, sade jag och försökte tränga bort tanken av mamma som kunde vara i fara.
- Det är lektion i trolldomskonst nu, vi har lektion med Slytherinarna, sade Laurence med avsky, och Scorpio ska aldrig komma åt Sarah.

Sedan jag hade blivit frisk betraktade alla mig och Laurence som ett officiellt par, till och med lärarna. Det var jag ganska glad över, jag behövde inte dölja mina känslor längre, men jag var inte helt säker på om det var så bra för Laurence, om Voldemort kom åt honom också skulle hela världen rämna.

Nu var vi på väg in genom den stora porten och uppför trappan som ledde oss till de långa korridorerna. Trolldomskonstsalen låg i västra flygeln och det var inte mer en ett par hundra meter dit när någon plötsligt spärrade vår väg. Det var Scorpio.

Jättebra.

Suuuuper!♥

Förlåt, var ganska lamt kapitel, hon bara tänker för det mesta, ska skriva bättre nu!!

- Vad gör du här? frågade jag Scorpio, hur vågar du ens visa dig efter det du gjorde med Sarah!
Scorpio stirrade på mig som om jag vore dum. Han hade ett konstigt ansiktsuttryck och hans ögon bevisade att han inte var närvarande.
- Vaa, sade han sakta, jag har inte gjort något med Sarah, jag har inte rört henne, det skulle jag aldrig göra. Han rodnade ganska starkt och tittade ner i golvet vid de fem sista orden,det var inte normalt. Blicken flackade och de ljustblåa ögonen hade en onormal utstrålning, den utstrålade glädje. Nu gick det upp för mig, Scorpio hade ingenting med det här att göra, han gillade Sarah, och då menar jag verkligen att han GILLADE henne, som jag gör med Laurence.
- Laurence, viskade jag, jag tror inte att Scorpio har något med det här att göra, viskade jag, titta bara på honom, han ser onormalt glad ut.
- Du har nog rätt, svarade Laurence och nickade.
Vi trängde oss förbi Scorpio och in i salen, där inne väntade inte McGonagall, det var någon helt annan...

Spännande...