Obegripliga saker

precis så känner jag också :s

Jag kan inte fatta riktigt att jag aldrig mer kommer att sitta och dricka kaffe ur våra små söta London-hjärta-muggar, att jag aldrig mer kommer att vakna upp i hans säng, att jag aldrig mer kommer sitta i soffan framför den stora projektorn och skratta med hela hans familj åt något helt värdelöst, att jag aldrig mer kommer ta små promenader för att hälsa på osociala kor, att jag aldrig mer kommer att få uppleva allt dedär fina med honom igen.

Och jag begriper inte riktigt varför jag plågar mig själv med att skriva dessa saker, och tänka på dessa saker.