Det Sista Året [SV] [PG-13]

Superbra!

jätte jättebra!

Najs =)

Jag vill inte klaga men det var länge sen som det skrevs i den här ff:en, så jag bara undrar... när kommer det mer???

Kapitel 6: Småprat i buren.

A/N: Tack för alla kommentarer, bevakningar och favoriseringar, det gör mig verkligen glad! Förlåt för att det tog sån tid, men jag har börjat plugga igen, men jag får skriva lite olika saker iaf. ^^
Hoppas ni gillar Simone, för hon hänger med i storyn ett tag till. Nu till kapitlet!

http://www.fanfiction.net/s/5152207/6/

Han höll ett hårt tag om handfatet, nästan krampaktigt, som om tårarna inte skulle komma om han gjorde det.
"Snälla... snälla du, säg vad det är. Jag kan hjälpa dig", sa Myrtle med bedjande röst. Ett spöke, hjälpa honom? Spöken kan inte hjälpa honom...
"Ingen kan hjälpa mig", sa han nu högt, för att han behövde få prata om det här med någon, om än Missnöjda Myrtle. "Jag kan inte. Det kommer aldrig att gå. Och om jag inte gör det snart...så kommer han att döda mig." Vid dem sista orden så sprutade tårarna. Blotta tanken på vad som skulle hända hans familj om, nej när, han misslyckades med sitt omöjliga uppdrag skrämde nästan livet ur han.
Till sist tog han ett djupt andetag, torkade bort tårarna och tittade upp i den spruckna spegeln. Av alla personer som kunde klampa in mitt i ett av hans svagaste ögonblick, var det just Potter av alla människor.
Instinktivt drog han fram sin trollstav och duellen var igång.
"Nej! Nej! Sluta!" skrek spökflickan. Hennes röst ekade mellan kakelväggarna. "Sluta! Sluta!" Hennes toalett sprängdes och hon började yla. Nu var han sorgsenhet som bortblåst, den var ersatt med raseri. Vattnet rann överallt och Potter halkade omkull. I blint raseri höjde han sin trollstav och sa
"Cruci..." men han inte klart förrän Potter hunnit före med sin
"Sectumsempra!" och han kände en smärta mer intensiv än något han hade känt förut. Han kände hur han dalade ner på golvet, han kände att han var på väg att svimma, han hade aldrig klarat av blod. Det började mörkna för han medan han hörde Myrtle förtvivlat ropa
"Mord! Mord på toaletten! Mord!"

Han vaknade med ett ryck. Han ramlade nästan av britsen igen, men bara nästan. Han tog ett djupt andetag och slöt ögonen. Det var den andra mardrömmen på bara två dagar. Han undrade om det skulle vara så varje natt. I sitt stilla sinne undrade han hur länge dem skulle fortsätta.
Draco gnuggade sömnen ur ögonen, gäspade och tittade ut genom det lilla gallerförsedda fönstret. Han såg bara grå moln. Sen så var det alla rop och skrik. Dem höll på att göra han galen, och det vore illa, för det var bara hans tredje dag där. Han stördes i sina tankegångar av samma vampyrvakt som igår. Han hade med sig frukost idag igen.
Den unga, ljushåriga mannen gick bort och hämtade sin så kallade frukost. Den var likadan som dagen innan; klistrig gröt, en torr brödskiva och ett glas vatten.
"Jippie", muttrade han för sig själv medan han började äta. Fem minuter senare var allt uppätet. Han slängde en blick på väggen bredvid, grötklicken från igår satt fortfarande kvar och hade samma tråkiga, grå färg. Han tittade upp och såg att Simone tittade på han genom gallret.
"God morgon, Draco", sa hon och log litegrann.
"Vidare god vet jag inte om det är, men morgon är det i alla fall", svarade han. "Får du samma frukost som jag?"
"Du menar skämtet till gröt, bröd och lite vatten? Ja, det är ju inget femstjärnigt hotell direkt" sa hon och himlade med ögonen.
"Eller en stor herrgård med husalfer som passar upp på en" suckade han längtansfullt.
"Stort är det i alla fall, det är nästan lika stort som Hogwarts", sa hon och suckade hon med.
"Hogwarts..." sa han och kände ett stygn av saknad. Skulle han komma dit igen? Ännu en fråga som han inte visste svaret på.
"Du saknar Hogwarts, eller hur?" frågade hon och tittade på honom med sina milda ögon.
"Ja, det är som ett andra hem när man bor där nästan hela året" sa med han en längtansfull suck. "Kompisar, quidditch, även alla knäppa lärare som kommer och går..."
"Hur många lärare i Försvar mot svartkonster har du haft, Draco?" frågade hon plötsligt.
"Sex stycken, och ingen har klarat sig hela läsåret utan att få sparken, säga upp sig, hamna i fängelse eller dö."
"Dö? Vem dog?"
"Professor Quirrel, han stammade onormalt mycket."
"Vad dog han av?"
"Jag vet inte om det är sant..." han tittade åt sidorna och sänkte rösten "men jag har hört att han hade Du-Vet-Vem stickande ur bakhuvudet!"
"Näe, inte han!" svarade hon förvånat. "Han var så snäll när han gick på Hogwarts! Dessutom undervisade han i Mugglarstudier innan han gav sig iväg på sin resa", svarade hon med bestämd röst.
"Fast han var mycket bättre än skämtet till lärare vi hade året därpå. Jag lärde mig inte ett dugg under mitt andra år i den kursen", sa han med en fnysning.
"Vem var det då?"
"Gyllenroy Lockman. Han har rest runt och gjort en massa häftiga saker som han skrev flera böcker om. Eller, tog åt sig äran snarare" sa han.
"Han gick i Ravenclaw samtidigt som mig", sa hon lite plötsligt.
"Va? Hur kunde den idioten hamna där?" frågade han förvånat.
"Inte vet jag, han var inte särskilt smart. Men han älskade redan då att vara i rampljuset" svarade hon.
"Det kan jag tänka mig...", sa han och fnös igen. "Han trodde att Potter fiskade efter uppmärksamhet. Som om han inte redan är mer känd än den leende idioten!"
"Vet du, han gjorde precis likadant när han var elev där. Han försökte jämt bli bundis med dem i Snigelklubben, och det hjälpte inte att han fjäskade för Snigelhorn tills han var med i den", sa hon.
"Var du med i Snigelklubben?" frågade han.
"Nej, jag var bara en vanlig elev, precis som du", svarade hon med en axelryckning och högg in på sin torra brödskiva. Han stirrade på henne.
"Bara en vanlig elev? Men du är ju så... speciell" sa han misstroget. Hon log.
"Jag antar att du menar speciell som i fantastisk, och inte speciell som i konstig."
"Något åt det hållet", svarade han och kastade en blick på hennes frukost. "Vänjer man sig till slut vid maten här?"
"Mer eller mindre. Man har alltid två valmöjligheter."
"Vilka då?" frågade han hoppfullt.
"Ät eller var utan."
"Jippie..." Och där var det lilla hoppet som bortblåst.
"Malfoy!" vampyrvakten dök upp. "Du har en besökare!"
"Va? Vem vill besöka mig?" frågade han förvånat.
"Det vill jag, Draco", svarade en röst som han kände igen sedan länge.

A/N: Muhaha, cliffhanger! Vem kan den mystiska besökaren vara? Det får ni veta i nästa kapitel, så gå ingenstans!

När kommer det mer??!

Bra!

mixMartina
Jag vill inte tjata eller så, men senaste kapitlet kom den 19 oktober 2011 och nu är det liksom 2012... så jag bara undrar...

Har du lagt av med ff:en eller kommer du inte på något?
Snälla skriv mer, den är så himla bra!! ♥

A/N: Hej alla! Ledsen att det tog en evighet, men nu skriver jag på den igen. Här är sjunde kapitlet!

Kapitel 7: Inte ett så kärt återseende.

https://www.fanfiction.net/s/5152207/7/Det-sista-%C3%A5ret

Tidigare...
”Malfoy!” vampyrvakten dök upp. ”Du har en besökare”
”Va? Vem vill besöka mig?” frågade han förvånat.
”Det vill jag, Draco,” svarade en röst som han kände igen sedan länge.


”Du?”, sa Simone förvånat när hon såg vem det var.
”Du?” sa den andre tillbaka, lika förvånat.
”Känner ni varandra?” frågade Draco och såg mellan dem.
”Det kan man säga...” svarade Simone.
”Professor Snape!” sa Draco och reste sig upp och flög fram till gallret. Han var väldigt förvånad, men samtidigt väldigt glad över att se sin gamla professor och gudfar. ”Vad gör du här?”
”Jag skulle kunna säga det samma”, svarade han med en menande blick mot Simone. ”Jag trodde att du var död!”
”Men här är jag, frisk som en nötkärna. Eller ja, vid liv i alla fall.” Draco såg hur hans gudfars mungipor pekade lite uppåt och hur hans svarta ögon glittrade till. Skrattade han? Han såg från sin professor till Simone, och hon log också.
”Vad bra att du har kvar ditt sinne för humor åtminstone”, svarade Snape.
”Det var unge Draco här som tog med sig det”, svarade hon och deras ögon vändes mot han.
”Just det, den person som jag sökte från början. Vi behöver ha en pratstund oss män emellan”, sa han.
”Jaha, då tar jag min promenad för veckan”, sa Simone och vampyrvakten låste upp hennes cell och förde med henne bort. Draco såg efter henne och vände sig sen bort. Glädjen försvann lika fort som den hade kommit.
”Draco...”, började Snape, men han hann före.
”Vem var det som skickade dig? För du ville väl knappast besöka mig frivilligt?”
”Nu får du sluta bete dig som en barnunge!” röt han till. ”Jag må ha blivit hit skickad, men jag skulle ha besökt dig oavsett, för jag är din gudfar och jag...” han hejdade sig och fortsatte i en mjukare ton”...bryr mig faktiskt om dig”, avslutade han något dämpat.
”Åh,” var det enda Draco kunde säga.
”Vet du vad du har gjort? Vad du har startat?!”
”Öh...” sa han och såg ut som en fågelholk
”Vet du om att alla fångar får en tatuering i nacken med sitt fångnummer?” Draco blev panikslagen. Att ha fått märket inbränt på armen hade gjort ont nog. Ena handen flög till nacken. Så len och fri från den oväntade tatueringen.
”Men jag har inte blivit dömd än!” Professorn skakade på huvudet.
”Draco, Draco... Du inser inte vad som har hänt de senaste dagarna,” sa Snape och räckte fram ett exemplar av The Daily Prophet. Det var en bild på lärarinnan i Mugglarstudier, han mindes inte vad hon hette. Rubriken löd ”PROFESSOR I MUGGLARSTUDIER FÖRSVUNNEN”
”Är hon...?” Han kunde inte säga ordet.
”Ja. Hon var med på mötet på herrgården häromdagen.” svarade professorn tyst.
”På mötet? Vad gjorde hon där?”
”Dog,” svarade han kort. Den ljusa av dem tittade på den andre. ”Jag såg det själv. Vi alla såg det.”
”Men...” Draco försökte hitta orden. ”Bara sådär?”
”Det är krig, Draco. Människor dör då. Det var hemskt förra gången, och det här kommer inte att vara vackert.” Draco såg ner på tidningen igen.
”Varför kom du hit?” frågade han tillslut.
”För att fråga dig det samma. Varför rymde du iväg och angav dig själv?”
”Jag...jag klarade det inte!” utbrast han och slängde ifrån sig tidningen.
”Klarade inte vadå?”
”Att döda professor Dumbledore!” brast han ut.
”Tror du det var lätt?” frågade Snape hårt.
”Men varför? Hur kunde du...?”
”Jag trodde att du inte gillade honom? Borde inte du vara glad?”
”Det var inte det jag ville! Jag ville inte att det skulle bli såhär,” sa han ledset.
”Det är dags att möta verkligheten, Draco”
”Jag gillar den inte.”
”Väx upp! Du ska på din egen rättegång om en månad!” Han såg upp på professorn igen.
”Är datumet bestämt?” frågade han förvånat.
”Ja, men det kan ändras. Ministeriet hänger på en skör tråd.” sa hans gudfar och tog tillbaka tidningen och såg tungt på den. ”Jag kan inte säga så mycket mer idag, än att du kunde haft det betydligt värre.”
”Åh,” var allt Draco kunde säga igen. Men så slog en tanke honom. ”Hur känner du Simone?”
”Sen Hogwarts, är allt du behöver veta” svarade Snape kort och gick mot dörren, där en vampyrvakt släppte ut honom.
”Professor Snape?” sa Draco och hejdade honom en sista gång.
”Ja?” sa han och vände sig om.
”När får jag se dig igen?”
”Till din rättegång. Jag lovar.” svarade professorn och deras blickar möttes. Den unga mannen nickade till svar.
”Hej då, Severus.”
”Hej då, Draco,” sa professorn och gick. Draco sjönk ihop på den hårda träbritsen men en tung suck. Om han hade hoppats må bättre efter besöket – som han faktiskt hade gjort – så hade han blivit besviken.
Han såg ut genom fönstret. Molnen var nästan svarta och luften kändes kvav. Det hängde regn i luften.
När Simone kom tillbaka till sin cell såg hon hur borta unge Draco var i sina tankar. Hon bestämde sig för att låta honom tänkte ifred, och gick in till sig. Hon såg ut genom fönstret och hoppades på att det inte skulle regna in i natt igen.
Resten av dagen förflöt lugnt och stilla för deras del, de båda hade mycket att tänka på efter dagens besök. Båda tänkte på en viss professor när de till slut somnade, medan stormen drog in.

A/N: Åh, Draco, hur ska du klara dig? Och vad kan stormen föra med sig? Det får ni se i nästa kapitel!

Detta är det BÄSTA som någonsin hänt mig!
Ett nytt kapitel, seriöst, nu!
Efter 3 år så äntligen!
SSÅÅÅÅ GLAR JUST NU!❤