Varg eller Man? [SV]

Haha känner mig ganska efterhängsen men det är jättebra! Underbara beskrivningar!

Jag fick gåshud av det här kapitlet. Seriöst. Du skriver så sjukt bra, och man blir verkligen inne i berättelsen. Lupin känns så sjukt... mänsklig. Du har verkligen lyckats med hans karaktärsdrag, och det är duktigt för att bara ha skrivit ett par kapitel.
Great job!

Håller med alla föregående talare. Brfrfrf, vill ha mer!

Sluta inte upp att läsa, dina och alla andras inlägg får mig att fortsätta uknow. ^^
Och tack för all fin kritik, jag har sagt det tidigare - det värmer.

________________________

Kapitel fyra

Det var en tidig höstmorgon och det var lite mindre än två veckor sedan hans första förvandling i det gamla rucklet. Remus låg i sin säng och stirrade upp i taket, han hade varit vaken ett tag, de enda ljuden han hörde var sina vänners snarkande och fågelsången utanför. Efter sin bortaperiod hade han fått tillbaka färgen, men han var tvungen att återigen ljuga för sina vänner, han kunde höra sig själv säga "sjukdomen är något återkommande, jag kommer att försvinna en gång varje månad ungefär, på kontroller". Att ljuga för sina vänner var svårt, speciellt när vännerna var så underbara på alla de vis, skulle de fortfarande acceptera honom om de fick reda på hans verkliga sjukdom?`Förmodligen inte.

Den unge pojkens dystra tankar avbröts kvickt när han hörde hur någon stönade och klagade över att de inte hade fått sova länge. Remus, som var klarvaken satte sig upp och log mot James, som sömndrucket tittade tillbaka med ett leende.
"Det är Halloween idag Remus, det ska bli gott med en riktig festmåltid senare!" sade James, tillräckligt högt för att Peter ramlade ur sin säng i ren förskräckelse och för att få Sirius att stöna ut ett " håll käften James, jag försöker sova...."
Road av sina vänners beteende skrattade Remus och började ta på sig kläderna med sina sänghängen fördragna. Även om han kunde ljuga om sina bortfall så fanns det inget som sade att han skulle kunna förklara bort ärren på hans kropp.

När alla var klara så gick det ned till stora salen, i och med att Sirius var en riktig sjusovare så hade det tagit ett tag att faktiskt komma upp ur sängen. På deras färd ned till maten så kunde man känna doften av stekt pumpa och den söta doften av pumpa lite var stans och när de steg in i stora salen så var det så makalöst fint att han det kändes som om han hade tappat talförmågan. I taket svävade stora pumpor med ljus i (även om de skulle göra mer effekt när det inte var så ljust), förtrollade fladdersmöss och ett frukostbord som dignade med allt gott man kunde tänka sig till frukost. Innan Remus högg in med sina vänner så insöp han doften, doften av Halloween och det bästa var att han inte behövde besväras av sin förvandling på ytterligare ett tag. När han satte sig bland sina vänner, så bestämde han sig för att denna dagen, Halloween, skulle bli en av de dagarna han inte skulle oroa sig för något. Remus, varulven, bestämde sig alltså att vara med sina jämnårig som en jämnårig och inte oroa sig för framtida bekymmer.

Dagen flöt på, de busade, James stilade för flickorna i korridoren, Peter hejade på Sirius och James, Sirius fick syn på Snape och även om Remus skulle vilja stoppa sina två mer begåvade vänner, så kunde han inte låta bli att skratta med dem när snorgärsen fick sig en omgång. Dagen var så bekymmerslös att han faktiskt kände sig som ett vanligt barn och det var en bra känsla. Känslan av att känna sig normal var helt underbar.

___________________________

Ett plus kapitel, bara för att visa att han faktiskt har det trevligt. Med andra ord ett mindre mörkt kapitel.
I och med att det var ett bonus, så blev det lite kortare också.

"Road av sina vänners beteende skrattade Remus och började ta på sig kläderna med sina sänghängen fördragna."

Fick läsa om meningen typ hundra gånger för jag tänkte hela tiden på engelska "road" så jag fattade ingenting. I'm tired ohyes .__.

Men, keep up the good writing!

Tack och skriva fortsätter jag göra - tills alla slutar läsa dvs, eller historien tar sig mot sitt slut.

_________________________________________-

Kapitel fem

Jullovet hade börjat, snön låg som ett vitt täcke över skolområdet. Denna dagen, runt mitten av december, låg inte Remus vaken först utan han låg och snarkade i sin varma säng likt de andra pojkarna i hans sovsal. Det hade gått ett tag sedan han hade börjat i skolan och desto längre tiden gick, desto mer kände han sig som de andra. Jovisst var han tvungen att ljuga för dem och genomgå en hemsk förvandling varje månad - men att kunna komma till slottet igen, till tre fina vänner gjorde det värt det. Däremot så var han mer mogen än sina likar, han höll sig ofta i bakgrunden och deltog inte i deras spratt mot Snape, Snorgärsen, lika helhjärtat som de andra. Anledningen till att han var mer mogen, var för att en stor del i hans barndom hade ryckts ifrån honom, hans vänner som inget visste tyckte bara att han var lite annorlunda. Men när skulle de få veta?

Samma morgon vaknade Remus med ett ryck när solen lös honom i ansiktet, med en gäspning satte han sig sömndrucket upp i sängen och hörde hur hans vänner också hade vaknat av det plötsliga solljuset.
"Hur mycket är klockan"?.." frågade han sina tre vänner, det hördes ett stönande från Sirius säng och ett grötigt svar "förlitegåläggdig". Problemet var att han, Remus hade väldigt svårt för att somna om, så han steg upp ur sängen och klädde på sig, för att sedan lämna sovsalen. Skulle han se sig om i slottet? Nja, han kände sig inte tillräckligt pigg för att se sig om, men att sitta framför brasan i uppehållsrummet lät inte fel. Med tysta steg lämnade han sovsalen och gick nedför trappan som ledde ned till uppehållsrummet.

Brasans eldslågor slickade veden inuti den och hettan från brasan smekte hans ansikte. Det hade varit en mycket bra idé att ta sig ned och sitta här, i lugn och ro. Ett ljud, ett ljud hur en dörr smällde igen fick honom att stirra upp mot de två trapporna. Ur flickornas sovsal sprang en liten flicka ut, en flicka med rött hår. Hon var väldigt söt och James hade ett gott öga till henne, hennes namn var Lily Evans och gick i samma årskurs. Men trotts att James brukade kunna fiska in de flesta flickor han fick syn på, så var denna en omöjlighet. Hon var nämligen nära vän med Snorgärsen Snape, i och med att James plågade honom så fort han fick chansen var han inte speciellt omtyckt av henne.

När hon trippade ned för trapporna iakttog Remus henne, när hon hade kommit ned och såg att han tittade, gled hon smidigt fram och satte sig i fåtöljen mitt emot. Med ett ganska svagt och stelt leende åt hans håll började även hon att stirra in i brasan. Tankarna i hans huvud började snurra runt, varför satte hon sig här? Hon gillade ju ingen av James vänner, i alla fall inte vad han hade märkt.
"Du är annorlunda." sade hon, tyst, knappt hörbart men han förstod att hon menade honom. Med ett ganska stelt leende vände han sig mot henne.
"Hur menar du?" svarade han henne.
"Alla som har ögonen med sig ser det, när de plågar Severus så deltar du knappt. Du håller dig i bakgrunden, jag ser, ibland skrattar du med dem, men det är inte ofta. Varför?" sade hon, hennes ögon sköt blixtrar när hon tänkte på hur vännerna behandlade hennes vän. Remus började dra lite lätt i kragen, det började kännas kvavt och nervositeten steg sig inom honom, men han bestämde sig för att vara ärlig mot henne.
"Jag hade inte lika stor tur med vänner innan jag kom hit, även om jag inte alltid gillar de dem gör vill jag inte förarga dem och gå emellan. De är mina vänner." svarade han henne, med en viskning.

Tystnaden lade sig, det var bara de två i det lilla rummet och Lily stirrade in i elden. Bet sig i läppen och blicken flackade från elden till Remus. Men till slut bestämde hon sig för att säga det:
"Du är feg, du borde inte ha hamnat här." fräste hon till, innan hon stormade ut ur uppehållsrummet, bort från honom. Det hettade i ansiktet på honom, men han lugnade sig snart när hennes ord hade sjunkit in på riktigt. Det kanske var sant? Var han inte något annat än en fegis? Han deltog inte, då han tyckte att det var hemskt många gånger, men han stoppade det heller inte, var det fel? Men vad skulle hända om han gick emellan? Skulle han förlora sina kära vänner? Alla dessa frågor snurrade i huvudet på pojken som för tillfället satt ensam i uppehållsrummet och tittade in i lågorna med en bister min.

"Hej, Remus! Nu är det käk!" sade Sirius när han stormade ut ur sovsalen med ett brett leende på läpparna. Tätt efter dök James upp, fortfarande med sömn i ögonen och Peter kom efter dem, hoppandes på ett ben för att försöka få på sig strumpan samtidigt som han följde efter båda sina coolare vänner. Trotts vad Lily hade sagt till honom, så kunde inte han sluta le när han såg den samling människor han hade fått träffa. Var han feg? Vad spelade det för roll med så underhållande vänner som de tre han hade fått, Sirius Black, James Potter och Peter Pettigrew.

Skrattandes lämnade gruppen uppehållsrummet för att få sig en sen frukost, jullovet hade börjat och ledigheten med den. Hur skulle de nu fördriva sina dagar?

___________________________________

Säg till om det blir för vardagligt. Jag planerar på att skriva något mer händelserikt inom en kort framtid, men då behöver jag mer underlägg för det. Ska iväg från torsdag till lördag och då kan det hända att jag skriver ett större kapitel.

Great, as usual. Åh, jag måste springa nu, men ville gärna kommentera först... Det ska bli intressant att se mer av Lily Evans, och framförallt få se henne ur Remus synvinkel. Jag själv skriver ju om henne i min egen fanfic, och det ska bli kul att se skillnaderna och likheterna. Alla tolkar olika.

Båda de två kapitlerna var bra, men gillar framförallt det senaste (detta), för det första är ju nödvändigt, som du sa, but I'm not really that into pure fluff, really. Men asfint ändå.

Nu måste jag verkligen springa, men ännu en gång, SUPER. Ser fram emot nästa kapitel!

♥

BRAVO!!!!!!!

MER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tack för all kritig, bra fin go. Håll till godo, för här kommer kapitel 6:

_____________________________________

Kapitel Sex

Det var juldagsmorgon och det vanliga lugnet, som brukade att ligga likt en dimma över årskurs ettornas sovsal var som bortblåst. Inne i sovsalen satt alla, klarvakna, de rev och slet i pappret på alla julklappar de hade fått. Lupin fick massa godsaker och lite annat smått och gott. Alla fyra ägnade sig åt sin egen hög, till det att James öppnade ett paket han hade fått av sina föräldrar. Det var mjukt och han tittade på sina vänner med ett flin
"Det finns väll inget tråkigare än mjuka paket från föräldrarna" sade han med ett spjurveraktigt leende och hans tre vänner skrattade instämmande. Denna gången hade de dock fel, när han hade fått av julklappspappret rullades en grå mantel ut över hans säng och alla som hade växt upp i en trollkarlsfamilj, visste vad det var för något, det var en osynlighetsmantel, sådana mantlar var mycket ovanliga och i ren förvåning satt alla pojkarna och tittade på manteln med stora ögon fulla av förvåning.
"James, det var ingen dålig present!" sade Sirius till slut och han själv, Remus kunde förstå varför han började att le. Nu kunde de ju äventyra i slottet på nattetid? Spela folk spratt dygnet runt, istället för att bara göra det på dagen och utan att åka fast dessutom. Innan någon yttrade sig igen, drog James loss en bit papper från manteln och läste upp den för sina vänner.

Den här manteln har gått från far till son i många generationer, i familjen. Jag vill att du skulle få den så tidigt som möjligt.

PS. Din mor var ganska tveksam till att ge dig den, så gör henne inte alltför besviken.

Snart lade sig chocken över manteln och de tre vännerna skrattade, med samma sak i åtanke - att ge sig ut i natten, i skydd av manteln skulle inte bli ett dåligt busstreck.

Dock kände Remus skuldkänslor redan på vägen ned till frukosten. Dumbledore, hade gett honom en möjlighet trotts att han var vem han var, det kändes inte rätt att bryta reglerna och förstöra detta förtroendet. Skulle han avstå? Men vilken förklaring skulle han ge på det, kanske var det bäst att bara följa med och se till att undvika att bli upptäckt? En tung suck lämnade honom, vilket gjorde att Sirius kastade en blick åt hans håll.
"Det är lugnt Remus, jag är också galen efter att få testa den där manteln. Nervös? Ingen fara, med den kommer ingen att upptäcka oss." sade Sirius och glimten i hans ögon övertygade honom. Natten som skulle komma, skulle bli en väldigt intressant natt. Inte intressant på samma dåliga sätt som vid hans förvandlingar utan intressant på ett inbjudande och roligt vis.

Dagen gled på, kvartetten började dagen med en stark frukost, fortsatte med ett snöbollskrig på dagen, käkade en underbar lunch och såg till att ge Mrs Norris ett par sparkar var efter den, vilket resulterade av att de blev jagade av en mycket arg Filch, med ett ansikte som var uppsvällt och hade en röd nyans av ilska. Juldagen var i allra högsta grad trevlig, men tankarna på manteln fick kvartetten att inte njuta lika fullt av all god mat som de egentligen skulle. I Remus fall så var det både manteln och minnen från överfallet för de många åren som hade gått, en fin vinterdag fick honom alltid att tänka på det. Skulle den sluta lika katastrofalt som den andra, där grårygg anföll när mörkret hade lagt sig? Förhoppningsvis inte.

När de hade ätit middag, släpade de upp sig till uppehållsrummet. Där lade de beslag på fåtöljerna vid brasan, medan Remus och James spelade ett parti trollkarlsshack, satt Peter och matade sin tama råtta med en bit ost han hade knyckt från matbordet. Sirius gjorde inget, han såg ytterst uttråkad ut och Remus förstod, av glimten i Sirius ögon att döma, att han knappt kunde bärga sig innan alla hade gått och lagt sig. Mycket riktigt, tio minuter senare viskade han till James, mycket otåligt:
"Måste vi vänta till alla har gått och lagt sig. Jag vill ut nu, det är så förbannat tråkigt att bara sitta."
James log, medan han lät sin springare krossa ett av Remus torn innan han svarade sin bästa vän:
"Jag vill att vi ska vara ensamma, vi spöken, lärare och prefekter, blir mer riskabelt så och det är ju risken som gör det kul. Inte sant?" Med dessa ord verkade han ha övertalat Sirius att vänta, då deras otålige vän senare snabbt blev indragen i en liten turnering trollkarlsshack. Utgången blev senare att James van, Remus kom tvåa och Sirius kom på en knapp tredje plats. Peter hade hävdat att han var för dålig, så han hade inte varit med.

Mörkret lade sig över slottet, luften i korridorerna blev lite råare och människorna i uppehållsrummen började krypa till kojs. För att lura de andra att de gick och lade sig, gäspade kvartetten demonstrativt innan de gick upp i sovsalen och drog på sig James mantel. När de senare i skydd av både mörker och manteln, kände Remus hur skuldkänslorna började välla upp inom honom. Detta var väll inte rätt?

___________________________________________

Jao, hoppas det duger i alla fall.
Det nattliga äventyret kommer i nästa kapitel, får se om jag kan snickra ihop något intressant i alla fall.