Friends or not [SV][PG]

om ni läser fortfarande x)

----------------------------------------------

Kapitel 6

Efter att jag fått ätit av all den goda maten började jag, med alla andra elever + mina bröder, gå mot uppehållsrummet. Stormen utom hus hade lugnat ned sig och jag var på toppen humör. Jag kände mig för första gången idag glad! Men jag kände fortfarande mig lite förvirrad, allt hade blivit så konstigt… Men, men, jag orkade inte bry mig! Jag, Telle och Larry är på väg mot sovsalarna. Vi gick genom långa mörka korridorer, sådana som det känns som om det tar evigheter att gå igenom. Men det som jag förvånade mig på var trapporna, DE RÖRDE PÅ SIG! De gjorde ju också tavlorna men det var jag redan van vid. Plötsligt kom vi till en återvändsgränd. Ett porträtt av en mullig dam i rosa klänning var på väggen.
”Åh, nya elever ser jag! Välkommen till Gryffindor allesammans, och jag önskar er en bra termin!”
En kille, som såg ut att gå i årskursen under mig och Telle, skrattade och sa: ”Skrammel tok”
”Tack” svarade damen lätt och plötsligt öppnade sig porträttet sig som en dörr.
Vi, alla, gick in genom porträttet och jag blev helt chockad när jag kom in.
Det stora uppehållsrummet var mycket hemtrevligt, några soffor och fåtöljer vid brasan på ena sidan. På andra sidan fanns ett antal långa bord med stolar runt. Rakt fram fanns en trappa som sedan delade sig längre upp. Jag, Larry och Telle gick med första årseleverna och fick information.
”Killarna kommer att sova en trappa upp till höger, er dörr är märkt med årskursens nummer, så ni inte kan gå fel, tjejerna en trappa upp till vänster, samma procedur. För att komma in här i Gryffindor tornet måste ni komma ihåg lösenordet, som är Skrammel tok, om det ändras blir ni informerade. Ha en bra kväll, och undrar ni om något så var inte rädd att fråga oss Prefekter!” Sa en söt kille men vart han kom från vet jag inte, jag tror han stått där och väntat på oss, sen gick han bort mot soffgruppen.
”Vi ses om en stund” sa jag till Telle och sprang sedan upp för trapporna till tjejernas sovsal. Nummer 6 stod det på en dörr, då måste det ju vara där, jag ska ju gå i sjätte årskursen! Jag knackade försiktigt på och klev in, det var tomt, men det var 2 sängar där inne. Jag måste anta att det bara är en till tjej i vår årskurs. Då slog det mig, jag hade inte med mig mina saker! Så jag kunde inte packa upp. Det slutade jag helt enkelt att bry mig om utan började istället gå runt och se mig omkring. Det var en fin sal, ljusrosa tapeter, mjuk matta på golvet och ett stort fönster.
Jag gick och kollade ut genom fönstret. Då såg jag ut mot ett stort öppet fält, med en Quidditch plan i mitten. Här kommer jag att trivas tänkte jag glatt. Sedan hörde jag att någon kom i dörren, och jag hoppade till av förvåning.
”Åh, hej, känner jag dig?” Frågade en tjej.
Hon hade långt ljusblont hår och stora fina bruna ögon.
”Nej, jag är ny” svarade jag kort, som jag sagt tidigare, jag är inte bra på att möta nya människor.
”Men är inte du den som inte blev placerad någonstans?” frågade hon och kollade lite knasigt på mig.
”Jo, det är jag, men jag fick välja” sa jag snabbt och kollade ut genom fönstret, så jag inte behövde kolla in i tjejens ögon.
”Jaha… Men då ska du dela sovsal med mig! Vad kul, men du, vad heter du?”
”Jag heter Denice, men du kan kalla mig Denne” sa jag och vände mig om igen, men jag kollade fortfarande inte in i tjejens ögon.
”Okej, jag heter Rose, men jag gillar inte det namnet, jag kallas Roe” sa Tjejen och log.
”Okej, kul att träffas Roe, men du, kan du hjälpa mig hitta mina grejor?” Frågade jag försiktigt, utan att kolla henne i ögonen.
”Visst, de ligger här, bredvid din säng!” Sa Roe och skrattade glatt.
”Tack” sa jag tacksamt när jag såg mina grejor ligga bredvid en av sängarna.

hihi vad bra!!! *gillar*

Kapitel 7


Jag gick ned till uppehållsrummet, och sökte med blicken efter Telle och Larry. Jag såg dem sitta och flörta med två tjejer, eller ja, de flörtade inte utan tjejerna flörtade med dem. Vem som än flörtade med vem, så gick jag fram till killarna och satte mig på stolen bredvid Larry. Tjejerna som flörtade med dem var riktigt söta, med deras långa hår och tindrande ögon. De såg ut att ha allt det som inte jag hade, vilket irriterade mig lite men jag ignorerade den känslan.
”Hej” sa jag kort utan och riktigt kolla någon i ögonen.
”Hej syrran,” sa Telle men tog inte ögonen från tjejen mittemot honom.
Jag kollade mot henne, hon hade långt blont hår och vackra djupgröna ögon. Jag log lite mot Telle som nog inte förstod vad jag log åt, men han log tillbaka ändå. Jag gick från dem och satte mig tvärsöver rummet, mittemot elden. Elden som nyligen tänts värmde varmt och lös så vackert. Jag gillar eldar, de är så vackra och varma och mysiga. Felet är dock att de bränns. Jag satte mig i en fåtölj och betraktade hur elden fladdrade. Jag var helt utmattade i kroppen efter denna konstiga och hemska dag. Men slutet gott allting gott säger man ju, tro hur sant det är… Förmodligen bara en av alla skrockar.
Jag funderade ett långt tag på att gå och lägga mig, men samtidigt som jag gillade Roe, var jag fortfarande jag. Jag klarar inte riktigt av människor så lätt, så fort. Så jag tänkte vänta tills Roe somnat, när det nu var. Det var många människor i sofforna bakom och bredvid fåtöljen jag satt i men jag brydde mig inte om dem. Jag tänkte inte låta mina nerver förstöra min lugnaste stund jag haft denna dag. Klockan tickade, men oerhört sakta, som om tiden gick i slow motion. Jag kände mig ensam… Som ni kanske hört så är jag halvt engelsk och halvt fransk, pappa fransk och mamma är engelsk. Jag bestämde mig för att skriva ett brev till dem och fråga. Jag gick, även fast jag egentligen inte ville, upp till sovsalen och öppnade dörren. Till min lättnad var inte Roe där. Jag gick fram till min koffert och tog fram papper, fjäderpenna och en bläckburk. Jag satte mig sedan ned och skrev ett brev hem.

”Hej Mamma och Pappa!
Jag skulle placeras i ett elevhem idag och fick mig en enorm chock.
Pappa, varför heter jag och Telle inte Eluandoré längre?
De andra heter det ju fortfarande?!
Men i vilket fall som helst, jag blev inte placerad alls, hatten, kunde inte placera ut mig
Jag fick helt sonika placera ut mig själv.
Så nu går jag i Gryffindor med Larry och Telle.
Jag vet inte om någon annan skriver till er så jag kan ju säga vart de andra blev placerade också då.
Filip blev placerad i Slytherin och Nancy och Celin i Ravenclaw.
Larry, Telle och jag har det bra, vilket jag också tror de andra 3 har.
Larry och Telle och redan börjat leta efter flickvänner så dem behöver ni inte vara orliga för.
Ha det bra båda två// Er Dotter Denice”

Jag vek ihop pergamentet och undrade vart jag skulle hitta min uggla. Jag öppnade det stora fönstret i sovsalen och böjde ut huvudet.
”Kendie!” Ropade jag ut åt henne.
Jag ropade igen när hon inte kom, Kendie är namnet på min gula uggla. Hon var lite udda och ingen hade velat köpa henne innan jag kom in i butiken några år tidigare. Jag däremot blev förälskad i henne, även fast hon var lite udda. Då såg jag Kendie komma flygandes ned till henne. Kendie satte sig på min axel och jag stängde fönstret. Jag stoppade pergamentet i ett kuvert och när det var stängt gav jag det till Kendie.
”Ge den här till mamma och pappa Kendie,” sa jag till Kendie och släppte ut henne ur fönstret igen. Med en sista blick på mig flög Kendie iväg igen, hemåt flög hon. Jag kollade efter henne, Kendies skönhet var lika underbar som vanligt. Jag gick ut ur sovsalen och ned igen.
Larry var borta, men Telle var fortfarande kvar vid bordet där jag tidigare hittat dem. Han satt där och såg ut att ha riktigt tråkigt. Han verkade liksom ha somnat bort. Jag kunde inte annat än att le lite för mig själv, dags för att skrämmas lite…

Jag trollade fram en hink vatten, som jag hade färgat rött. Jag bara flinade ondare och ondare hela tiden. Vattnet var exakt 0 grader, men inte is än. Jag hade haft i isbitar så det skulle hålla sig kallt och sen vandrade jag ned mot Telle igen. Han verkade vara lika borta nu, så min plan skulle funka. Jag var precis bakom honom, han rörde sig knappt. Jag blev lite rädd, hade tjejen gjort något med honom?! Jag hällde vattnet på honom och hoppades att han skulle vakna. Men han satt fortfarande stilla, fast det iskalla, röda vattnet var fulla honom. Han skulle ju skrika till och bli rädd, men han satt där som förstelnad. Jag blev riktigt rädd, vad hade hänt med honom!? Jag vände på hans stol så gott jag kunde, jag var ju så svag, och kollade på hans ansikte. Det var stelt och stilla, han andades men han rörde sig inte mer än bröstkorgen för varje andetag som han tog.
”Telle?” sa jag försiktigt och tog hans hand.
Men Telle rörde sig inte mer för det. Jag blev mer orolig, och sa mycket högre.
”Telle, prata med mig!”
Men jag fick ingen respons av honom. Han såg bara helt plötsligt mycket blekare ut. Plötsligt föll han framåt, jag skrek till och backade.
”Kan någon hjälpa mig? Min bror föll ihop och är kritvit i ansiktet?!” Darrade jag fram, men kollade mig inte om, alla hade redan blivit tysta när jag skrikit till. Jag vet inte vad som hänt Telle men jag var så orolig att jag höll på att svimma jag med!

Kapitel 8

Jag kände mig hemskt förtvivlad… vad hade hänt med Telle? Han var röd på kläderna och i ansiktet, av att det droppa från håret, men det hade jag ju gjort. Han var som en staty som andades han rörde sig nästan inte. 3 – 5 killar gick fram till oss, jag vet inte exakta antalet eftersom jag var tårögd. De gick som sagt fram till oss, vad de gjorde den närmaste minuten visste jag inte men plötsligt sa en av killarna:
”Vet du varför han är så röd?”
Jag antog att han pratade med mig och sa:
”Jag hällde vatten med karamell färg i på honom, men han är som en zombie!” Svarade jag med blicken fäst på Telle.
”Vi tar killen till sjukhusflygeln…” hörde jag en av killarna säga.
Jag lyssnade inte så noga, jag bara kände att något var helt fel, så fel som det kunde gå. Jag såg några killar gå fram till Telle och kände en hand på min axel. Jag ryckte bort den och ställde mig upp. Jag ville gråta, stor gråta… men inte här, inte framför alla människor. Jag kände handen på axeln igen, jag vände mig om men tog samtidigt bort handen. Där stod Larry, även han såg ut som en zombie. Men han rörde sig, det gjorde inte Telle.
”Larry… v vad hände? Vad har h hänt? Vad h händer?” Stammade jag förtvivlat. Men jag fick inget svar, han bara kollade som i trans på mig. Jag viftade förtvivlat med händerna framför ansiktet på honom, men jag fick ingen rektion på honom då heller. Jag gick några steg bakåt, för att se helheten. Plötsligt för Larry framlänges, fortfarande i trans, rakt ned. Han föll rakt över mig! Jag skrek till och kände hans tyngd mot min kropp. Han var så tung att jag trodde kroppen höll på att krossas. Någon, som jag inte såg eftersom jag blundade av smärta och tårar, lyfte försiktigt upp Larry och sedan hörde jag att porträttet i öppningen stängdes. Jag försökte sätta mig upp efter att den lätta luften kändes mot min mage. Jag kände en hemsk smärta i magen och ryggraden. Jag tvingade mig själv att sitta upp fast jag helst hade velat ligga kvar. Men jag kunde inte, för många människor kollade vid det här laget. Jag ställde mig försiktigt upp, jag ville till det där konstiga stället där Telle och Larry var. Sen ville jag till Filip, han må vara yngre än mig, men han var ju min bror, han förstod mig. Jag började stapplande gå mot utgången, jag går dåligt i vanliga fall men jag har lärt mig gå ganska bra så det inte syns, men nu kunde jag varken hindra det eller minska det. Jag gick så stapplande att man kunde tro att jag brutit foten. Vilket jag då inte hade, jag kollade mig runt, kanske Roe kunde hjälpa henne. Men ingen Roe fanns inom synhåll. Jag var ganska nära utgången, men jag hade allas blick inristade på mig, så jag kunde inte koncentrera mig riktigt. Jag var nära trappan och höll på att ramla framåt. Men något fick mig att återfå balansen.
”Vi vill väl inte alla i din familj ska hamna på sjukhusflygeln, vill vi!?” Sa en kille bakom mig.
Jag ville helst av allt bara slå bort hans hand, men jag tog mod till mig och sa istället:
”Skulle du kunna visa vägen dit?”
”Ja” fick jag som svar.
Sedan hjälpte killen mig ned för trappan, men jag kollade inte på honom. Det kunde jag inte. Benet gjorde inte ont men det var klumpigt, vilket gjorde att jag höll på att ramla hela tiden. Men killen verkade veta om mitt ben, för han hjälpte mig och var väldigt snäll. Jag sa tack varje gång men jag vågade fortfarande inte kolla på honom. När vi kom in i en korridor lite längre bort sa han:
”Hur är det med benet?”
”Bra, det har varit sådär i många år” sa jag och tog mig mod till att kolla på killen.
Han hade halvlångt ljusbrunt hår och glada ögon, han log mot mig och nickade kort.
”Här” sa han sedan och öppnade en dörr.
”Tack” sa jag med ett försök att le mot honom, men det tog emot för mycket.
Jag gick in i rummet, det var kliniskt rent med vita väggar och vitt tak. Sängar längs väggarna, som var bäddade i vitt lakan.
På två sängar låg Telle och Larry. Jag gick fram till dem och tittade på dem. De var båda bleka, nästan lika bleka som lakanen. De låg och andades tungt, deras ögon var stängda och båda såg mycket sjuka ut.
En dam kom ut genom ett rum som legat avsides till detta och kollade irriterat på mig.
”Obehöriga får ej tillträda!” sa hon surt.
Jag hade skrattat om omständigheterna varit annorlunda, hon lät som en typisk mugglar skylt.
”Jag är deras syster! Telle där är min tvilling bror!” sa jag och kollade oroligt på dem.
”Då kan du svara på några frågor!” sa Damen lätt.

Vi gick in i det lilla rummet som damen tidigare kommit från. Det var ett kontor av något slag, vi satte oss på stolar mitt emot varandra. Hon hade tagit fram ett formulär och en fjäderpenna, bläckburken var på bordet framför henne.
”Har de nyligen varit sjuka?” Började hon.
”Nej, det har de inte” svarade jag.
”Har de ätit ordentligt?”
”Ja”
”Var vänlig kolla mig i ögonen, miss. Har ni nyligen flyttat?”
”Ja”
”Från vart?”
”Från Frankrike”
”Ögonen miss, Har ni fler syskon?”
”Ja, 3 till här och 2 små hemma”
”Hm.. stor familj… Lever era föräldrar?”
”Ja”
”Tack miss, men jag skulle vilja gå igenom din egen hälsa sen, jag såg hur du stapplade” avslutade damen. ”Jag kallas Madam Pomfrey föresten!”
”Okej Madam, jag heter Denice McKnight!” Sade jag artigt innan jag stapplade ut ur rummet.
”Dina föräldrar är magiker va?” Frågade Pomfrey bakom mig.
”Ja” svarade jag kort.
”Jag ska kontakta dem, detta är allvarligt!”

jättebra!!

Kapitel 9

Jag gick oroligt fram och tillbaka i den vita stora salen. På sängarna längre bort så låg mina bröder. Mamma och pappa var bredvid dem och Erina och Ville satt på sängarna åt motsatt håll. De hade inte velat kolla på bröderna, de var rädda. Jag kände mig konstig, kanske visste jag något, något jag inte kunde tänka på. Jag hade berättat för Pomfrey om det med tjejerna tidigare samma dag. Jag borde kanske berätta vilken tid det är, klockan som jag såg liggandes på sängbordet bredvid Larry, visade 04. 30 och det hade gått en vecka sedan det hände. Lektionerna blev jag fortfarande tvungen att gå på men ingen tvingade mig att sova. Jag brukade vara vaken hela nätterna. Jag kände en smärta i bröstet, jag tror att det var mitt tvillingband som värkte. Jag visste att Telle var i stor fara och att han var i enorm smärta. Telle kanske delade sin smärta med mig, för att få mig att förstå att han fortfarande är kvar. Jag kollade bort mot små barnen, de hade börjat gråtit, jag kände mig genast skuldmedveten. Men varför jag gjorde det visste jag inte. Jag vände mina steg mot dem. Sakta men säkert såg jag från den ena till den andra. De grät, det syntes att de båda var trötta. De hade förmodligen inte sovit gott på länge. När jag satte mig på sängen, mellan dem, började de storgråta. De lade sig båda med huvudet i mitt knä och snyftade fram rader som: ”Varför” ”Vad hände” ”Vaknar de aldrig” och sådana saker. Jag drog händerna sakta genom håret på dem och försökte lugna dem. Jag tyckte så synd om dem. De var fortfarande små, varför skulle de behöva uppleva något sådant?

Jag gick mot lektionen i förvandlingskonst. Läxan vi fått var hemsk, jag kunde inte göra den. Jag hade, om jag ska vara ärlig, inte tid. Men jag tror att jag kunde den nog bra ändå. Så fort jag kom in i klassrummet blev det tyst. Jag gick till min plats och försökte ignorera det. Ända anledningen till att de blev tyst var att alla visste vad som hänt och inte ville att jag skulle höra vilka rykten de hört om saken. De hade faktiskt lyckats bra för jag hade inte hört ett dugg om det. Jag hade även inte sett Filip, Nancy och Celin. Vart de tagit vägen… visste jag inte! Jag såg att professor McGonagall komma in i klassrummet och plugget började.

Lunchen närmade sig med stora steg. Men jag var inte hungrig alls! Jag hade nog inte ätit på flera dagar, tror jag i alla fall. Jag har nämligen inget minne om när mitt senaste mål var. Nu sa läraren hej då och vi var alla tillåtna att gå. Vad skönt det var att slippa den instängda lukten av klassrum! Jag började gå bort mot sjukhusflygeln, jag visste inte vad annat jag kunde göra. Då hörde jag någon ropa på mig. Jag vände mig om och såg bara ett kaos av människor som sprang åt olika håll. Jag vände mig om igen och började åter gå mot flygeln.

När jag var två meter från dörren till sjukhusflygeln hörde jag någon ropa på mig igen. Jag hann inte ens vända mig om innan det stod några framför mig. Tre pojkar för att vara exakt.
”Hej,” sa ena och de andra nickade. ”Vi vill att du ska äta lunch med oss! Kan du de?”
Jag kollade konstigt på dem, ingen har frågat de förut.
Jag nickade kort, utan att uppta ögonkontakt.

Inne i Stora Salen luktade det gott. Borden var som vanligt fylld med mat. Det kurrade i min mage, gud vad hungrig jag är! Jag satte mig ned vid bordet, vilket de också gjorde. Jag lade upp ytterst lite på tallriken. Hungern hade plötsligt slagit om till illamående. Jag ville inte längre äta alls. Men jag tog lite granna bara för att inte någon skulle märka att jag inte åt alls. Nu skulle man tro att jag ätit i alla fall. Jag åt nästan absolut ingenting. Jag petade bara i maten, jag hade ingen aptit alls. Den lilla tugga jag verkligen tog, ville redan upp. Samtidigt som jag inte ville äta, blev jag sur på mig själv. Det var ju faktiskt min favorit mat. Köttfärsbiff och makaroner, jag riktigt älskade det, speciellt med ketchup på. Det låter säkert hemskt, men jag älskar det.

Jag gick sedan, med killarna, till biblioteket. Varför jag följde med dem, visste jag inte riktig. Men medan vi satt vid ett bord med böcker i händerna började de prata med mig.
”Du, vi borde kanske presentera oss!” Sa en av killarna, men jag kollade inte upp. ”Jag heter James Potter, han bredvid dig är Sirius Black och killen bredvid mig heter Remus Lupin.”
Jag svarade inte utan fortsatte läsa. Irriterad av ingen anledning var jag också, det är klart jag vet vilka de är. De är ju typ de mest populära killarna på hela skolan.
”Hallå, jorden till rödtotten!”
Jag hoppade till av förvåning, är jag röd hårig helt plötsligt?
Men förvåningen lade sig snabbt och irritationen tog snabbt över.
”Jag vet väl vad ni heter!” Sa jag irriterat.
”Jasså, hur kan du göra det när du inte ens vågar kolla på oss?”
Jag kollade skamset uppåt, men utan att kolla in i deras ögon.
”Jag…” precis när jag började kom någon inspringande och ropade mitt namn.
Jag kollade chockat mot det håll som ropet kom från. Framför mig såg jag Filip, han såg hemskt chockad ut han med.
”Filip, vad är det?!” Sa jag förvirrat och ställde mig upp, mitt framför honom.
”Larry har vaknat!”
”ÅHH!” Utropade jag glatt. ”Gud vad bra! Har Telle vaknat?”
”Nej, men du måste få veta en sak!” Filip såg hemskt ledsen ut.
”Filip… Han är inte död va…?” Frågade jag förtvivlat.
”Nej… Men ni är adopterade!”…