NAMN

Jag har på grund av att jag är transperson bytt namn flera gånger. Först till könsneutralt än period (innan 2009 då namnlagen blev mer flexibel) och sedan till så kallade manliga namn. Sedan ändrade jag ett av mina förnamn igen för bara några veckor sedan! Jag vill inte skriva mina namn men det är i alla fall mitt vardagliga tilltalsnamn, ett fornnordiskt gudanamn och ett hobbitnamn!

Mitt namn Louise har jag alltid haft svårt för men börjat acceptera på äldre dar.
Jag känner mig ofta lite förvånad när folk använder mitt namn t.ex. på jobbet. Att folk vet vad jag heter. Antar att det beror på att jag är lite i min egen värld, och tänker inte på att jag är en del av andras. Så jag har börjat koppla ihop mitt namn med känslan av.. positiv överaskning?.. Och oväntad delaktighet? Haha...?


Men jag tycker mer om mitt mellannamn, Evelina. Jag tror mamma har sagt att hon ville döpa mig till det (som första namn) men att pappa inte gillade det så det fick bli en kompromiss.
Evelina har blivit som ett alter ego. När jag tänker på mig själv som Evelina känner jag mig som en lite bättre, modigare, klokare version av mig själv. En som sitter på alla svaren. Som vet vad jag ska göra.


Hade jag blivit pojke hade jag hetat Simon. Det tycker jag också om.

Jag heter Ebba och jag tycker att det är ett väldigt tråkigt och basic namn. Jag vill ha något mer unikt och fint namn

Jag heter Ebba! Tyckte det var väldigt tråkigt när jag var yngre och blev så bestört när jag fick höra att jag skulle heta Amanda först, för då älskade jag Jimmy Jansson och hans låt om Amanda. Nu känns det så självklart att jag heter Ebba och jag älskar mitt namn. Jag är ju Ebbis

Hade jag varit en pojke skulle jag fått heta Jarmo, efter ishockeymålvakten Jarmo Myllys. Min storebrors stora idol vid min födsel