Descendants

Juliette tittade upp mot tjejerna som satt och skrattade, men Evies blick verkade ha fått dem, eller snarare skrämt dem, till tystnad. Hon satte sig ner och åt av sin mat, och lyssnade på vad Evie sa. Hon nickade.
”Ja, mat är ingenting vi har underskott på, men jag förstår att ni har det” sa hon och bet sig i läppen. Vågen av samvetskval sköljde över henne återigen, och hon bestämde sig för att skriva ett brev till sina föräldrar om vad hon kände, de brukade alltid veta vad de skulle säga. Juliette undrade över hur det var att behöva kämpa för sin överlevnad, och sedan slog det henne att de flesta i den äldre generationen på Auradon faktiskt hade gjort det också, fast i olika grader och på olika vis. Hennes egen mamma hade fått kämpa för att slå sig fri, för att få ett bra liv. Lika så hennes vänners föräldrar, på ett eller annat sätt. Den stora skillnaden var att kämpandet slutade med deras barn, det hade det tydligen inte gjort på den andra ön.

Juliette log och öppnade munnen.
”Imorgon är det ju lördag, så jag tänkte om du ville se hur Auradon ser ut? Du hann nog inte se så mycket på färden hit” sa hon och tog en tugga av sin mat. Hon sneglade på eleverna och de två tjejerna som hade suttit och skrattat gick förbi dem, och de var inte precis diskreta med sina blickar. Juliette visste vem de var, men pratade aldrig med dem. De tyckte inte om henne, de såg henne som en prinsessnobb och att hon blev annorlunda behandlad för att hon var kronprinsessa. Juliette tittade efter dem och såg hur de försvann genom dörren. Hon tittade på Evie.
”Jag är ledsen för alla blickar, de har lite svårt att acceptera situationen” sa hon och suckade.

Evie nickade och åt, åt som om maten skulle tas ifrån henne. Att kämpa för maten var också att ta den till sig själv eller sina vänner och äta upp den snabbt, annars kunde nog någon annan ta den.
"Jo, det har vi." svarade hon konstaterande och för första gången började hon fundera på denna skillnaden. De vuxna som hade sänts till ön, varför hade de inte gjort det bästa av situationen? Men de drog inte jämt ingen av dem och alla ville slåss till makt och ära. Hon var så själv det visste hon, men det var så hon var uppfostrad i.
Evie svarade inte med en gång istället följde hon de bägge flickorna med blicken och gav den fingret vilket fick dem att dra efter andan och snabbt försvinna därifrån.
"Det gör inget, men jag gissar att du får stå ut med liknande även utan mig." sa hon menande. Det verkade så här istället för att slåss och skrika gav man varandra blickar och viskade. Evie visste vad man tyckte om henne av att hon var prinsessa och att många ville förgöra henne eller få henne till sin sida.
Evie gjorde slut på maten och lutade sig tillbaka, hon var riktigt mätt, det var en skön känsla, det var länge sedan hon varit.
"Hade önskat att mina vänner fick prova på detta." sa hon som en eftertanke. Hennes vänner men inte hennes föräldrar eller någon annan. Hon hade svårt med tillit som alla på ön där den starkaste överlevde och Daniel och Disa var de två som stod henne närmast.
"Men att se Auradon låter bra." svarade hon med en nick och att slippa skoluniformen lät också bra.

Juliette nickade.
”Det är inte alla som tycker det är roligt att ha kronprinsessan på skolan, och många tycker beslutet som mina föräldrar tog om samarbetet mellan oss var dumt” sa hon och skakade på huvudet. Hon nickade och undrade vilka som var Evies vänner borta på ön. Såg de lika farliga ut som Evie, och vems barn var de?
”Förhoppningsvis kan de det också i framtiden” sa hon och log. Hon hoppades att detta samarbete skulle fungera, men det var ändå en liten bit i henne som sa att det var bättre uppdelat, för det riskerade ingenting. Barnen var inte problemet, det var deras föräldrar. Vad skulle hända om alla plötsligt flyttade till Auradon? Vad skulle hända då? Skulle de vuxna kunna leva med varandra, eller skulle det riva upp gamla sår? Hon visste att hennes egen mamma inte skulle klara av att se Gothel, och hennes pappa skulle inte bli speciellt glad heller, hon hade ju faktiskt försökt döda honom. Juliette rycktes tillbaka från sina tankar och tittade på Evie.
”Det var väl typ hela skolan, som sagt så ser våningarna över oss likadana ut, med rum och klassrum” sa hon och lutade sig bakåt i stolen.

"Jo, jag förstår. Det är många som vill se mig död eller få över mig på deras sida. Eftersom att jag ska ta över tronen efter mor och far." svarade hon och såg sig om. Undra om det var därför hon blev vald och Juliette blev vald, de var framtiden. Men samtidigt kunde de bara låta ön vara stängd för evigt, varför brydde de sig ens?
"Varför gjorde dina föräldrar det? Det vore väl lugnast att låta vår ö vara så vi kan förgöra oss själva?" Evie förstod det inte, även om hon uppskattade det. Kanske det kunde leda till något, men då var det upp till henne.
Hennes mor ville också ha den goda fens stav, den kunde släppa hela ön fri. Ville Evie ens det? Att ha modern på avstånd var skönt, det gav en mer perspektiv av att inte behöva vara rädd.
"Finns det symaskiner här?" frågade hon plötsligt, inte så intresserad av skolan. Men hon gillade att skapa egna kläder och hennes symaskin var hemma och den var inte ens bra. Kanske de hade vackra tyger här med?
Hon fingrade på det röda hjärtat som hängde om hennes hals. En påminnelse från modern, vilket uppdrag hon hade. En påminnelse om det hat hon kände, hatet, men mot vilka? Det var hennes föräldrars eget fel att de hamnade på ön, att de sedan skaffade barn? Tja, det var väl åt helvete.

”De har diskuterat det länge, eftersom det inte är ditt och de andra ungdomarnas fel vad era föräldrar gjorde, så vill de inte straffa er för det. Därför ville de skapa det här samarbetet, för att vi i senare generationer förhoppningsvis kan leva tillsammans” sa Juliette och ryckte på axlarna. Det var mer komplicerat än så, men det var vad hon hade fått förklarat för sig när hennes föräldrar hade utfört förslaget. Hon försökte sätta sig in i allt som hade med kungariket att göra, eftersom hon en dag skulle ta över den. Hon nickade åt Evies fråga.
”Det finns det, vi kan hämta det till vårt rum om du vill” sa hon och log. Hon blev lite förvånad, hon hade inte sett Evie som typen att sy.
”Förresten så får du inte sy om din uniform, det kommer de märka och tvinga dig att byta” sa hon och log snett mot henne. Juliette visade vägen till ett rum där det fanns diverse saker, bland annat symaskiner. Hon tog upp en.
”Blir den här bra?” frågade hon och tittade på den. Hon kunde inte mycket om att sy, hennes mamma hade gjort det en del när hon var yngre, men det var ingen färdighet som hade gått i generna. Hon pekade på en stor garderob i ena delen av rummet.
”Där finns tyger också om du behöver” sa hon och log.

Evi nickar, hon förstod men de skulle bara veta hur fördärvade de var alla redan. Hur de levde och vad de gjorde, det var inte som här. Hon fann tanken god att fler kunde komma hit och kunde se för sig hur de alla till en början kastade sig över maten.
Evie muttrade något när hon inte fick sy om uniformen, hon fick se till att bära den som hon gjorde nu. Skjortan mer uppknäppt och kjolen mer upprullad, hennes stil var viktig för henne och här fanns det tydligen resurser till det.
"Den blir jättebra, mycket bättre än den jag har hemma." sa hon medans hon studerade tygerna. Hon skulle behöva ett par nya byxor och tog ett svart skinntyg sedan ett blått hon kunde sy som tröja.
"Vill du ha något? Jag kan sy." frågar hon Juliette.

Juliette skakade på huvudet.
”Nej tack, det behövs inte” sa hon och log. Hon reagerade när dörren till rummet öppnades och en av skolans vakter kom in. Han höll ett brev i handen.
”Prinsessan Juliette, brev till er” sa han och höll fram det. Juliette ryckte irriterat på huvudet. Varför envisades de med att använda hennes titel när de tilltalade henne? Hon var ju inte ens myndig. Hon log och tog emot brevet, och vakten gick ut igen. Juliette tittade på brevet, sigillet som satt på det var hennes egen familjs, Coronas sol. Hon öppnade brevet och ögnade igenom det. Hon höll upp det.
”Det verkar som det blir en tur till slottet imorgon, mina föräldrar vill väldigt gärna träffa dig” sa hon och tittade på Evie. Hon hoppades det inte skulle bli för mycket för henne. Hon tittade på brevet igen, där hennes föräldrar skrev att de var glada att just Juliette hade blivit utvald till mentor. Men Juliette fick känslan igen av att det hade blivit riggat, vad var oddsen att båda prinsessorna från de två öarna hade blivit utvalda? Hon log lite mot Evie och studerade tygerna hon hade valt.

Evie ryckte till när vakterna kom och gjorde sig beredd att fly eller slåss, vad det än var. Vakter innebar trubbel hur det än var. Men dessa lämnade bara ett brev och gick sedan.
Evie slappnade av och vände sig med rynkad panna mot Juliette.
"Varför vill de det?" frågar hon misstänksamt. Det bådade aldrig gott att någons förälder ville träffa en. Skulle hon möta sina betydde det ofta stryk eller bannor.
"Kanske borde sy en klänning då." mumlar hon och tar ner ett tyg. Något fin ville hon vara om än på sitt eget vis.

Juliette noterade Evies reaktion till vakten, hon underade hur vakter var på den andra ön, men med tanke på vad Evie hade berättat så kände Juliette på sig att de inte var speciellt snälla. Juliette log.
”De vill träffa dig eftersom du är början till samarbetet mellan de två öarna, och för att du är ny i Auradon. De gillar att ha träffat alla här minst en gång i alla fall” sa hon och ryckte på axlarna. Hon skrattade till.
”Du får ha på dig vad du vill när du träffar dem, de är inte så noga med klädkoder” sa hon och log. Den enda klädkoden som hennes föräldrar höll hårt på var Juliettes krona, och att hon skulle vara respektabelt klädd när de var på officiella uppdrag, men annars fick hon ha på sig vad hon ville. Hon nickade mot dörren.
”Ska vi gå till rummet så du kan börja sy?”

"Åh, på så vis." Evie var förvånad inte minst för att de ville träffa alla. Hennes mot och far struntade i alla om de inte hade något att komma med, makt. De som levde på gatan och ynglade av sig fick klara sig bäst de ville. Som sagt Evie hade det bättre än de flesta där men inte ens hon hade det bra.
De bär sakerna tillbaka och plötsligt rycker Evie av smärta och svor. Halsbandet brände på henne, en påminnelse från modern. Evie kände på sig att det skulle bli värre. Halsbandet gick heller inte att få av sig.
"Höll på att tappa tygerna." ljög hon som svar åt Juliette då de klev in i deras rum. Evie tog symaskinen och satte den på sitt skrivbord. Sedan klädde hon av sig uniformen, det var ändå slut för dagen hon hade hört skolklockan. Hennes kropp bar röda ärr efter slag och var mager. Men det skulle bli bättre, mat fick hon här och hon hade lärt sig att leva på ön, klara sig, det var mer modern hon inte klarade. För där fanns det alltid något i henne som bad modern att älska henne, vara stolt.
Hon klädde på sig kläderna hon kom dit i och började sedan sy på byxorna.
"Vad gör du på fritiden?" frågar hon och ser upp då det knackar på dörren och Juliettes vänner kommer in mer ledigt klädda även de.