PRS mellan TildeW och Hufflepuffisen

Charlotte visste inte vad hon skulle känna. Aldrig hade någon faktiskt varit intresserad på riktigt om hennes liv, hennes drömmar och ambitioner. "Jag har Nathaniel, som är 12 och sen är det James, som är 10 som sagt. Jag är den ända dottern, och äldst också" sade hon. "Jag antar att du är ensambarn? Du har inte nämnt något om ett syskon".
Det var lugnande att prata med Vanessa, och hon ångrade att de aldrig hade tagit kontakt med varandra innan. Såklart hade Severus nämnt henne, rätt ofta faktiskt, han hade sagt vilken fantastisk vän hon var, hur hon alltid hade stöttat honom, själv kunde hon inte prata om samma sak, med tanke på att hennes närmaste vängrupp var marodörerna. Remus hade varit okej att nämna, med det var ju trots allt Remus, den vänligaste, gulligaste personen man någonsin kunde hitta, och även om hela varulvsgrejen inte störde Charlotte längre skulle det vara hennes första och sista önskan att hon kunde fixa. Ingen var värdig att leva ett sådant liv, speciellt inte Remus.

"Nathaniel..." sa Vanessa grubblande. Det var inte ett så vanligt namn. "Går han möjligtvis i Hufflepuff?" Hon var inte helt säker, men hon hade för sig att det fanns en Nathaniel bland de lite yngre. En ganska blyg kille om hon mindes rätt. Till skillnad mot Charlotte som verkade ganska utåtriktad och framåt. Kunde inte vara lätt för någon av dem, Nathaniel att ha en helt perfekt syster eller för Charlotte att känna att hon måste ta hand om honom.

"Jag är ensambarn, ja."

Charlotte nickade sakta. "Hufflepuff" sade hon. "Du kanske möjligtvis känner igen honom? Rätt lång, blond, kanska rufsigt hår".

"Jag minns att jag ville vara ensambarn när jag precis fyllt 13. Det är rätt mycket ansvar med småsyskon, men jag kan förstå att det känns ensamt för dig ibland? Att inte ha någon som du vet att du kan förlita dig på. Du har ju såklart dina vänner, men det är inte riktigt samma sak om jag ska vara ärlig". De nådde tillslut kupén igen. Remus hade kommit tillbaka och satt tillsammans med Severus, de båda verkade hålla i en intressant konversation. Remus gav de två flickorna ett leende när de steg in genom dörren. "Skönt att se att ni är tillbaka" sade han. "Severus och jag har diskuterat F.U.T.T de senaste 10 minuterna".
Charlotte såg över på Severus, hans svarta hår hängde för hans onyx ögon.

Vanessa nickade. "Jag tror jag vet vem han är. Han verkar vara snäll i alla fall."

"Ja, när jag var liten ville jag jämnt få ett småsyskon" erkände hon. "Det kan bli ganska ensamt ibland, men jag slipper i alla fall ansvaret och att hela tiden jämföras med någon annan."

Hon fick syn på Remus och Severus i kupén och besvarade Remus leende. Vanessa förstod inte varför hon alltid blev lite varmare inombords när hon såg Remus, men det var väl bara så det var. Hon suckade när hon hörde att de diskutera F.U.T.T. Det skulle bli totalt omöjligt att klara av det för hennes del. Men nej, så skulle hon inte tänka. Hade så många före henne klarat av det skulle baske mig hon också klara av det. "Tror ni att det är så jobbigt som alla säger?" kunde hon inte låta bli att fråga.

Remus ryckte på axlarna. "Det vill definitivt bli stressigt. Charlotte och jag tänkte plugga tillsammans, om ni skulle vilja vara med?" sade han och såg mellan Vanessa och Severus. Det var något vanligt av Remus att bjuda in andra, det var ju trots allt så de hade träffats, inte för att Charlotte hade något problem med varken Severus eller Vanessa, och hon skulle vara mer än villig att spendera flera kvällar med båda av de. Hon placerade sig bredvid Severus, inte mer än en decimeters mellanrum. Hon lade genast märket till hur han stelnade till. Åh nej, hade James ställt till det i alla fall? Hon bad till alla de gudar hon kunde komma på att det verkligen inte var så. Severus öppnade munnen för att ge Remus ett svar på hans inbjudan, men stängde den lika snabbt. "Det kan bli roligt. Det ger oss också chansen att få lära känna varandra bättre" sade hon.

Vanessa tvekade. Både Charlotte och Remus var snälla och hon ville gärna tillbringa mer tid med dem och lära känna dem ordentligt. Problemet var att de var ganska smarta båda två och det var inte direkt hon. De skulle hela tiden behöva ta hänsyn till henne och till slut kanske de själva fick pluggat för lite och fick ett sämre resultat än vad de ville ha. Det skulle hon aldrig kunna förlåta sig själv för.
"Jag är tacksam för erbjudandet, men jag skulle sinka er ganska rejält. Ni är alla tre betydligt smartare än jag och skulle nog få ut mer av det hela om det bara är ni tre."

Charlotte såg besviket på Vanessa, hon hade verkligen hoppats på att hon ville vara med. Hon hade inte haft en tjejkompis under sin tonår, någon som hon kunde dela med sig av de som höll henne nere, saker hon antingen var för generad för att berätta för marodörerna, eller saker som handlade om de. ”Jag vet inte om jag borde vara med heller” stammade Severus fram. Charlotte kände hur något klämde till om hennes hjärta och hon fick genast en klump i magen. Nu fanns det inte en chans att hon skulle kunna berätta för honom om sina känslor. ”Det är tråkigt, men erat val. Erbjudandet står alltid öppet om ni skulle ändra er, eller hur?” sade Remus och Charlotte nickade intensivt, hon kunde inte få ut några ord just nu.
Remus höll ut handen mot Vanessa. ”Remus Lupin förresten” sade han.

Vanessa såg hur besviken Charlotte såg ut och fick dåligt samvete. Särskilt när även Severus tackade nej och hela idén föll.

"Vanessa Pendleton" sa hon, skakade Remus hand och log mot honom.

Efter en liten paus la hon till "Det kanske inte skulle skada allt för mycket om jag, eller vi," fortsatte hon och kastade en blick på Severus, "var med någon gång. Men bara om det är helt okej för er alltså." Severus nickade instämmande när hon pratade och hon undrade stilla om han inte ville det egentligen men var rädd för James. "Proven verkar ju vara sjukt svåra, jag vet inte riktigt hur jag ska överleva" bekände hon.

Remus och Charlotte såg på varandra, ett flin smög sig fram på deras ansikten. ”Vi har, Remus har, fått tag på en gammal elevs anteckningsbok, där det står om F.U.T.T” sade hon. Severus såg förvånat på henne. ”Hör mig ut! Det är inte fusk, svaren står inte i boken. Om det är tillåtet det vet jag inte, men sålänge de inte står vilka svar eller frågor det är borde det inte vara mot reglerna?”.

Det var tyst ett tag. Det var inte likt Charlotte att fuska, men det var ju inte fusk trotts allt. Hon hade alltid haft lätt för prov och klarade sitt G.E.T prov hur enkelt som helst, men det var nu hennes tur vände, kändes det som i alla fall.

Severus skrattade, tystnaden bröts och Charlotte kunde inte låta bli att rodna när pojken hon kände så stark för log ett genuint lyckligt leende. ”Det är så typiskt dig att låtsas att saker är okej för att du inte ska få dåligt samvete” sade han. Resten av gruppen började också skratta, han hade ju delvis rätt. En mörk hårslinga föll ner i Charlottes ansikte, och Severus lyfte upp sin hand för att lägga den bakom hennes öra. Hans hand var varm mot hennes kalla kind.

Vanessa gapade av förvåning och chock innan hon föll in i det gemensamma skrattet.

Inom henne frodades paniken. Hon fuskade inte. Vanessa var för tusan en hufflepuffare, och sådana fuskade inte. Men å andra sidan undrade hon stilla om det verkligen var fusk. Och skulle hon överleva annars? Dessutom hade ju Charlotte sagt att den innehöll inga svar eller frågor.

Samtidigt betraktade hon tyst Charlotte och Severus. Det kändes som att det fanns en spänning mellan dem och när Charlotte rodnade så kunde Vanessa inte låta bli att undra om det var något på gång mellan dem.

"Så länge det inte är frågor och svar utan bara anteckningar från böcker och lektioner" sa Vanessa och tittade frågande på Remus och Charlotte innan hon fortsatte "ser jag inget större fel med det. Det är väl inte konstigare att läsa en gammal elevs anteckningar än att läsa varandras anteckningar eller fråga våra föräldrar eller någon lärare om hjälp. Det var ju knappast som att vi skulle få ha med oss boken in till provet."
Efter en kort paus tillade hon med ett skratt "Usch. Nu försöker jag också bortförklara det dåliga samvetet."