Rollspelare & Hufflepuffisen prs

"Stopp, stopp, stopp. En fråga i taget", sa James, satte upp handen och skrattade. "Jag kom ut idag. Jag ville överraska dig, så jag tog en taxi direkt från fängelset och hit. Jag mår bra nu, när jag är här med dig. Det var helt okej. Mycket bättre än i filmer, men lite långtråkigare. Nog om mig nu. Hur är det med dig? Hur har du haft det?" frågade James nyfiket.

Leonora fnittrade till och hoppade ner från köksön, istället så satte hon sig i hans välbekanta och trygga knä. Hon kramade hårt om honom och lutade huvudet mot hans axel.
"Bra, jag visste inte när du skulle komma ut eller något alls så jag började plugga juridik så jag kunde hjälpa dig ifall det blev något." fnittrade hon och kollade på honom med stora ögon. "Jag har tre år kvar tills jag är färdig advokat." log hon glatt och drog en hårslinga bakom örat. Alla tankar om att hon inte längre var singel försvann, det kändes som att allt var som vanligt nu när hon var med honom.

James skrattade och kramade om henne. "Trodde du inte att jag kunde sköta mig? Men vilken omtanke att plugga juridik för min skull, det kan vi säkert dra nytta av i framtiden!"
Han log mot henne och tillade "Vill du ha case att praktisera dina teoretiska kunskaper på, så är det bara att säga till. Jag går gärna igenom en rättegång eller två för din skull." James flinade åt henne.

Leonora fnittrade till och gömde ansiktet i hans hals. Hon ville aldrig gå igenom alla rättegångar och att skiljas ifrån honom igen.
"Nej, aldrig någonsin igen." sade hon tyst och slöt ögonen en stund innan hon kollade på honom igen. "Men så fängelse är inte så illa? Jag var så rädd att du skulle komma ut och vara typ gängmedlem och värsta tatuerad och ha massa oförklarade ärr." log hon och drog fingrarna genom hans hår innan hon granskade hans ansikte, hittade inget som var annorlunda.

James höll om henne hårt. Han hade saknat henne mer än han ville erkänna och det var så skönt att hålla om henne igen.
"Jag såg inte till några tatuerare i fängelset men jag kanske ska hålla bättre uppsikt nästa gång" flinade han sedan.

Hon blängde lite på honom men kunde inte låta bli att le. Hon hade saknat honom något enormt mycket, däremot rycktes hon tillbaka till verkligheten när någon knackade på dörren. Hon reste sig upp och gick till hallen, stelnade till när hon såg en brevbärare med massa blommor. Hon log svagt och tog blommorna, kom då på att hon hade en pojkvän. Hon suckade lågt och gick till köket igen.

James stelnade till när hon kom tillbaka med en orimligt stor bukett blommor. Varför i all sin dar fick hon blommor? Det fanns inte särskilt många anledningar egentligen, mer än den som han hoppades att det inte var. James ilsknade till och fräste till henne "och vad betyder detta?".

En orimlig rädsla slog henne när han fräste till och hon tog ett litet steg bakåt. Hon blinkade några gånger och kollade på honom med stora ögon.
"J- förlåt." sade hon och kände hur hon blev mer och mer stressad av situationen. Hon gick ut från köket och satte sig istället i vardagsrummet för att lugna sig lite.

James försökte lugna ner sig när han såg hur hon hajade till. När hon sedan erkände i form av ett litet förlåt, försökte han hålla rösten i styr även om han knöt nävarna och frågade tonlöst "Vem?".

Leonora tittade ner på blommorna och försökte att inte gråta, hon visste inte varför hon kände sig hemsk. Det kändes som om hon varit otrogen mot James men de hade gjort slut någonstans mellan alla rättegång och när han väl åkt in.
"Han eh- han heter Sean." stammade hon fram, började alltid stamma när hon blev nervös eller rädd. James, arg, gjorde så att hon blev både och.