PRS Yehet och Hupp (aka en fluffig jävla potatis)

"Brukar jag inte vara det?" frågar han lugnt och tittar in i hennes ögon. Han hade inte alltid varit såhär tyst. Visst Jaelynn hade alltid varit den pratglada, men han brukade vara minst lika pratglad. Brukade. Sedan hon gjorde slut hade han blivit mer tillbakadragen och dragit in sig som i en bubbla. Isolerat sig själv från sina gamla vänner och klasskamrater.

"På senaste tiden, jo," svarar Jaelynn och ser ner på Mikaels hand som hon håller i sin egna. Handen är nu ren från blod, men en svag nyans av lila börjar bildas. "Men du var det inte hela tiden."

"Alla ändras med tiden." säger han tyst och gömmer sig bakom sin långa lugg. Han hade haft kort hår under tiden de var tillsammans, men nu hade han inte klippt sig på flera månader. Mikael börjar tappa känseln i handen men säger inget om det.

Jaelynn börjar undra om hon själv har ändrats med tiden.. I såna fall har hon inte märkt det själv, hon känner sig som samma gamla Jaelynn. Visst är hon tröttare nu, inte lika pigg, men det har ingenting med hur hon är att göra.
"Jag antar det," säger hon och skakar enkelt på huvudet.

Han börjar känna sig yr men försöker att ignorera det. han vill inte oroa henne. "fast du har inte ändrats så mycket. du är fortfarande lika..." börjar han men tystnar

Jaelynn lägger försiktigt sin hand mot Mikaels panna innan hon duttar pappret mot hans hand igen.
"Du kanske borde gå hem.." säger hon när hon låter sig själv att granska hans ansikte igen.

"......varför"säger han och stirrar ut i ingenting. han är helt borta och är påväg att svimma.

Jaelynn lägger huvudet på sned när hon ser hur borta Mikael verkligen är, och tar därför tag i hans arm för att dra den runt hennes axlar. Hon tar ett stadigt tag runt hans midja för att kunna ta med honom till skolsystern. Visst, hon kanske suger, men killen måste ändå ha någon plats att vila på. Jaelynn är hyfsat stark, så det är inte jättesvårt att ta med sig Mikael ner för trappen. Elva års karate ger henne ett antal fördelar.

Mikael är verkligen helt borta och släpar bara efter henne. När dom väl kommer fram och ska ta sig ner för trappan svartnar allt och Mikael blir livlös.

Jaelynn tittar häpet på killen framför sig och vänder blicken mot skolsystern som lägger en påse is på Mikaels panna.
"Kommer han bli okej?" frågar hon och sätter sig ner på en pall bredvid. Skolsystern ler enkelt mot henne.
"Jadå, du behöver inte oroa dig," berättar hon.