De levde lyckliga i alla sina dagar.....eller?

Joshua var på väg upp mot Avalon, hade hunnit nästan fram till trapporna innan han hittade Jack, som tydligen kommit lite efter Joshua. De två hade kommit till Avalon samtidigt, och sedan dess hade de hållt ihop i vått och torrt. Jack var sprallig och den som kanske var mer framåt utav de båda.
"Försovit dig?" Retades Joshua med honom då han kom, varpå Jack genast flinade.
"Snarare en jobbig morsa", svarade han, varpå han började förhöra Joshua om hans lov, samtidigt som de gick upp mot skolan.

Strömmen av elever är tjock upp till skolan, och trots att folk pratade och skrattade (Ottos gäng kan ha hört till de mest högljudda) så lyckades en röst ändå tränga igenom dem alla. Ottos och de andra gör en plågad grimas när Gwendolyns gälla stämma går igenom allt. Otto har inget emot Gwen direkt, men hon var inte hans typ av människa, så han led definitivt med Crystal som kvällen till ära var offer för Gwens uppmärksamhet.
"Stackars Crystal", sa Vilde och skakade på huvudet. "Jag skulle inte vilja vara den som fastnar i Gwens klor"
"Preach", höll Arthur med.
"Så låt oss rädda henne!" utbrast Felicia glatt och såg på dem med ett ivrigt leende.
"Preach!" höll Otto med och började bana sig genom de andra eleverna mot Gwen och Crystal med små piruetter och hopp.
"Gwen!" ropar han när han kommer närmare. Han sluter upp bredvid dem och ler ett brett leende. "Lika ljuvlig som alltid. Jag saknar hornen dock".
"Och Crystal, alltid en ära", la han till och lyfte på hatten åt henne.
"Åh, jag älskade hornen!" utbrast Felicia som slutit upp strax bakom honom. "De var så intressanta!"
"Det var framför allt lätt att hitta dig i en folkmassa", la Vilde till och la en arm runt Felicia.
"Ja, och så kunde man hänga dekorationer från dem", sa Otto och petade lätt på Gwens huvud. Sen suckade han. "Det är lite svårare nu. Synd. Jag gillar dekorationer"
"Det är bara för att du själv går omkring och ser ut som en vandrande julgran", påpekade Arthur.
"En ljuvlig julgran!" sa Otto nöjt och gjorde snurrade runt för att visa upp hela ljuvligheten. Hans vänner bara skrattade åt honom.

Under tiden som Otto plötsligt sveper in med hela sitt följeslag som lika gärna allihopa kunde vara professionella skapare och distributörer av rackartyg eller skämt. Fast det beror något på vem man är eller om man utsätts för dem, som Gwen blivit. Gwendolyn har nämligen blivit synligt mer och mer irriterad under deras lilla... inhopp?

"Ugh, ni var inte ens säsongsenliga med era dekorationer, man har inte juleljus i hornen i februari, det är väl självklart, visst Crystal?", säger Gwen och tittar uppfodrande på Karesthari som mest följt med den föregående konversationen. Nu var bara frågan om hon skulle ställa sig på Gwens sida eller hålla med de som Karesthari misstänker försöker göra Gwendolyn tillräckligt arg eller irriterad för att lämna henne ifred. Därmed blir det något av en paus för funderingar för Crystal.
"Alltså, för att vara helt ärlig brukar jag inte ta ned lamporna förrän... mars, som tidigast", svarar hon och och Gwen ser faktiskt förolämpad ut.
"Herregud, är du seriös? Jag hoppas verkligen att din bror är typ seriöst mycket smartare och tidstrendsenlig än vad du är!", utbrister Gwen och hon ska precis till att fortsätta när... "O-M-G! Ella! Kom hit, du ska höra vad jag gjorde i sommar!", sedan rusar hon iväg... så mycket hon nu kan rusa i hennes klackar.

Hon har precis nått toppen av trappan också för den delen.
"Jag tycker att hon skulle vara roligare med Ursula som mamma, tentakler och stående, vitt hår skulle man kunna lägga vad som helst i", säger Crystal och hissar upp väskan på axeln något mer. "Tack så mycket för hjälpen... eller något... jag vet inte riktigt om det var med flit eller inte", fortsätter hon med en något fundersam blick i riktning till vem som än hon fortfarande kan tala med ur gruppen.

Tasha följde med strömmen av eleverna in i slottet och försökte undvika klungan som Otto och hans gäng hade orsakat. Otto och Arthur, han som enligt dem hon umgicks med skulle vara hennes totala fiende och mobboffer. Han verkade ändå ganska trevlig på sitt vis vilket de alla verkade vara i Ottos gäng.
De var sådär, de som hon tillhörde skurkarnas och de ondas skara. Eller snarare de föräldrar vars föräldrar tillhörde de onda. De hade väl med fördomar att göra och då bättre gå till attack? Tasha visste inte, hon fann inget roande att se ner och ge sig på andra elever om de inte hade gjort henne något så då höll hon sig hellre utanför det hela. Tasha drog upp sin väska och lämnade den i stora entrehallen där de andra eleverna lämnat sina. De skulle sedan bäras upp till deras sovsalar.
Hon gick sedan in i matsalen hon såg över alla borden och såg det gäng som vinkade åt henne. Det gänget som såg mer svarta och farliga ut än de andra och som andra höll sig undan. Mörk var Tasha med om man inte räknade med hennes klarröda jacka som stack ut.
Hon satte sig vid Bella, Ursulas dotter vars dreadlocks var vita och svarta och liknade nästan tentakler. Tasha satte sig ner vid dem då hon inte hade någon annanstans att sitta och det var ändå trevligt att ha ett gäng lite då och då.

Otto och de andra skrattar åt Crystals kommentar om att hon inte tar ner juldekorationerna förrän i mars som tidigast, och han sträcker sig fram för att ge henne en high five när Gwen rusar därifrån.
"Är något någonsin med flit?" frågar Otto kryptiskt och blinkar konspiratoriskt till Crystal. "Jag gillar att tänka att det som ska hända händer, och allt annat... händer inte"
"Du är ju helt tappad", påpekar Arthur med ett flin.
"Tappad? Eller bara lite upp och ner?" frågar Otto och ställer sig på händerna, ett trick som han kunnat i fler år. Det var alltid roligt att se folks miner.
"Tappad och omöjlig", lägger Vilde till och puttar på hans ben för att få honom ur balans. Vilket inte lyckas, då han bara tar några steg bakåt.
"Jag gillar din idé med Ursula", sa Felicia till Crystal och slöt upp bredvid henne, medan de andra försökte få Otto ur balans där han hoppade runt på händerna. "Undrar hur hon hade fått till tentaklerna?" Felicia viftade med armarna som ett par tentakler.
En duns avslöjade att Vilde och Arthur tillslut lyckats välta Otto. Han hoppade enkelt upp på fötterna igen, och borstade av sina kläder.
"Ohyfsat", sa han till Vilde och Arthur som bara flinade, innan han vände sig till Crystal. "Vill du följa med oss och äta middag?"

Karesthari besvarade hans high five lite smått tafatt eftersom hon inte riktigt var beredd på den. Brukligen är detta hennes vanliga liv men den här gången resulterade det bara i en väldigt svag high five som inte ens lät när deras händer gjorde kontakt. Dessutom drog hon undan handen hyfsat fort, var det för fort? Möjligtvis.

När Vilde börjar försöka förstöra Ottos balans är Crystal lite osäker på vad hon borde göra och hon gör en liten rörelse för att möjligtvis fånga honom men det fungerar inte så hon drar kvickt undan sina händer. Karesthari är mer van vid att sitta själv i biblioteket eller träna själv i de olika gymmen och dylikt de hade på skolan. Dessutom hade hon alltid varit något av en introvert person vilket hon försökte ordna i början av sina skolår på Avalon men hon insåg att det inte var hennes grej.
"... hur hon hade fått till tentaklerna?", säger Felicia frågande och Karesthari inser till sin förskräckelse att hon inte hört större delen av vad Felicia sagt. Fast hon vet att det handlar om Gwen... antagligen och om tentakler. Ursulas tentakler på Gwen.
"Jadu, hon kanske försöka göra som Bella", säger Crystal. "Tänk dig Gwen försöka vara bästa vän med hennes älskade syster Bella", skrattar Crystal och försöker maskera nervositetet om att möjligtvis ha fattat fel och lämnar av sin väska.

Crystal var... någon på skolan men hon hade aldrig riktigt hört till någon grupp. Hon hade en förmåga att kunna hoppa emellan dem när hon pratade med rätt personer. Bella var en av dem, Crystal och Bella hade haft ett flertal interaktioner över åren. Allt från vardagliga konversationer till djupare saker såsom midnatts-konversationer om deras föräldrar hade inträffat. Fast Crystal skulle inte kalla dem vänner, de var något mitt emellan.

"Vill du följa med oss och äta middag?", säger Otto och Crystal nickar.
"Visst, låter kul", säger Crystal och ler ett litet leende.

"Har du haft ett trevligt sommarlov?" frågar Chad, Gastons son henne med ett av sina vanliga självsäkra leenden. Han var verkligen sin far upp i dagen, eller försökte vara. Många av eleverna på skolan som hon själv försökte vara sin förälders barn upp i dagen. Kanske för att få någon bekräftelse från dem, kanske något annat.
Bella knuffade till honom och såg irriterat på honom.
"Vad?" frågade Chad.
"Bara det att du är en idiot." svarar Bella sockersött och deras argumentation var i full gång. Bella visste förvisso inte varför Tasha aldrig ville tala om sina hemförhållanden, men hon accepterade det och tyckte att Chad borde göra det med. Men Cad var och skulle föralltid vara otaktiskt.
Tasha förde istället sin blick mot alla elever som strömmade in. Vissa nya, andra gamla och de flesta med någon utmärkelse i sin klädnad att de kommit på vem deras förälder var. Hon fortsatte sin blick mot lärarbordet, några nya var det andra gamla som förr. Ett nytt skolår, nya möjligheter. Hon gillade skolan och gillade hur den var upplagd, tävla mot andra, tävla mot sig själv. Kamerorna som var gömd överallt och som visade allt för publiken.
Dock såg hon något annorlunda, svartklädda vakter bakom lärarbordet, stod där som statyer, lika med i dörröppningarna. Vad var nu detta? Som om de skulle bli än mer bevakade? Inte rymma? Eller vad?

Karesthari träder in i den möjligtvis alltför välkända matsalen för den första gången det femte året i rad. Sorlet av röster var alltid något Karesthari tänkte sig att man vande sig vid men så var det nog inte för henne. Hon föredrog alltid att komma till matsalen, oavsett vilket mål som serverades, lite senare än alla andra. Fast det kanske bara var hennes grej, hon har ju hittills lyckats hålla sig på de flestas bra sida.

Som exempel har hon ju tydligen blivit erbjuden att få äta med Otto och hans gäng, det är redan en förbättring sedan förra året då hon började året med att sitta så nära utgången hon kunde för att undvika hennes arga bror.

"Crystal", hon vänder sig om mot vänster precis innanför ingången i princip och där står ingen mindre än Ba Tu, son till Shan Yu. Ba Tu är inte direkt känd för att vara... resonabel. Fast han var väldigt duktig på de flesta fysiska ämnen.
"Kan jag hjälpa dig med något?", säger hon samtidigt som hon ställer sig ur vägen för andra som är på väg in i matsalen.
"Det var länge sen, hur var sommaren?", säger Ba Tu och tar tag i hennes ena hand som Crystal kvickt drar åt sig. "Tänkte att du kunde sitta med oss istället för att sitta själv, va?" Fortsätter han och halvler mot henne. Crystal besvarar det inte.
"Ah, nej ta-"
"Åh kom igen nu, ska du sitta själv hela första middagen i år igen? Vad är fel på dig, egentligen?" Ba Tu avbryter henne och tar ett hårdare tag om hennes arm och drar honom till sig.

Karesthari tar ett snabbt steg bakåt igen men Ba Tu håller kvar sitt förbannade grepp.