Privat mellan Masato och Cipriano

Männen kände att spåret på medaljongen ändrades lite och de symtade en kvinna längre bort och de flinade och började röra sig mot henne

Nora svor lågt och backade undan. Hon hade helt klart blivit sedd av dom. Hon gick snabbt in i huset igen och stängde dörren.

Männen flinade, en rädd tjej var alltid mer intressant en som försökte kämpa emot.
De sprang fram till huset och försökte få upp dörren utan att använda våld.

Nora svalde hårt och såg sig omkring efter något hon kunde försvara sig med. Hon tvekade lite innan hon släppte dörren och rusade mot sitt sovrum, där kunde hon låsa dörren vilket kunde ge henne lite tid.

De fick upp dörren och rusade in i huset och sprang skilda vägar men två av dem höll ihop och sprang upp till ett rum som tydligen var låst.
Men det brukade inte vara något bekymmer för dem och började springa mot dörren för att få upp den.

Nora svalde hårt och backade ifrån dörren när ett duns hördes. Hon svor flera gånger och gick till sitt fönster, hon kunde inte smita ut. Det var för långt ner till marken.

Till slut lyckades de få upp dörren som föll i golvet med en d uns och de två gick närmare kvinnan och flinade och sa.
- Du har något som kallar på oss gullet.

Nora såg på dom och blinkade bort tårarna som hotade med att tränga sig fram.
"N-nej. Är ni pirater?" stammade hon osäkert fram och tryckte sig hårt mot väggen.

Männen flinade och gick närmare henne och sa.
- Vad tror du att vi annars är gullet?
Glassdförsäljare?

Han såg sedan medaljongen runt hennes hals och flinade.

Nora tog lampan som var på hennes nattduksbord och kastade den mot männen innan hon försökte springa mot dörren. Hon vägrade bli tagen, eller värre, av pirater.