PRS mellan Lajlan och Ellus

Jag gick längs med tåget i jakt på kupéer längre bort från killarna men hittade ingen tom. Jag hörde hur folk viskade när jag gick förbi. Idioter.
Det slutade med att jag satt hopkrupen längst fram i tåget på golvet i korridoren. Här skulle ingen se mig. Skratta åt mig. Peka på mig.

Vad skulle jag göra? Springa efter henne? Ja, det var nog bäst. Jag lämnade min väska i kupén, sen sprang jag genom hela tåget och kollad i varje kupé. Ingen Emmeline. När jag kom längst fram såg jag henne sitta hopkrupen. jag gick sakta fram till henne och satte mig en bit ifrån henne.
"jag beklagar verkligen din pojkvän" sa jag eftersom jag gjorde det.

Jag hörde muskelrösten. Fan.
"Stick och brinn!" fräste jag, utan att titta upp från golvet. Jag hoppades att han uppfattade tonen i min röst som sa "om du inte går kommer jag att göra dig riktigt illa".

Jag var tyst, jag satt kvar. Skulle jag våga lägga min arm runt hennes axel? Nej, det skulle jag inte. Tänk om hon faktiskt skulle ge mig stryk?

Jag kände att han satt bredvid mig men jag orkade inte säga till honom. Vilken idiot han var. Fattade han inte att jag inte tänkte prata med honom?
Han luktade stark mint. Det stack i näsan på ett sätt som påminde mig om att han faktiskt satt nära mig.
"Jag sa att du skulle gå", viskade jag. Min röst sprack.

Jag vet inte om jag skulle gå. Jag tror inte att hon egentligen ville det men hon ville inte visa att hon uppskattade att jag var där, eller att någon var där.
"Jag kan bara gå om du säger att vi kommer kunna prata igen och kanske till och med bli vänner. Jag måste få försvara mig. Men jag fattar om du tycker att jag är en tönt. Det tycker jag med." sa jag.
sen reste jag mig och började sakta gå därifrån.

Jag fnissade nästan åt hans omogna kommentar. Vem i hela världen sa så? Och hur kunde man göra det till ett krav på att man skulle lämna någon i fred? Jag fattade inte ett skit om den här killen. Men något sa mig att han inte skulle lämna mig i fred.

(ska vi hoppa till festmåltiden?)

När vi kom in i stora salen sprang Zach och Thomas till deras tjejer. Jag såg Emmeline sitta vid Slytherinbordet alldeles ensam. jag satte mig hos henne. Vårt möte på tåget, när hon satt i hopkrupen, var ganska stelt. Jag gick därifrån och nu går jag till henne.
"Bara så du vet, om du vill ha vän, säg till, jag letar också." sa jag.
Sen gick jag långsamt bort till de andra, men jag hoppades att hon skulle ropa mig tillbaka.

Jag var så sjukt trött på James nu. Kunde han inte bara låta mig vara? Och vem gav ens en sådan kommentar?
Ändå så kände jag att något litet varmt inne i bröstet ville att han skulle komma tillbaka. Men det kunde jag inte säga till honom.
"Jag behöver inga vänner", ropade jag istället och log.

Inga vänner? Vill hon inte ha några vänner?
Jag satte mig hos killarna.
"Vad ser du i henne egentligen?" frågade Thomas.
Zach pratade inte med mig, han var för upptagen med att utbyta tuggad mat med sin flickvän Emma.