[PRS]LunaLovegood123 & WeasleyHufflepuff

Jag hörde hur Clarisse klagade på att vi var för små. Jag hånlog lite, hon skulle bara veta hur mycket träning jag har. Jag har mer träning än Annabeth men jag skulle aldrig säga det till henne.
" Han kan inte mena allvar med att ni ska jobba Lic, det går bara inte," sa Rick medans han tuggade.
" Jo tyvärr, det suger," sa jag medans jag sköljde ner maten med lite vatten.
" Jaja lycka till," sa han och gick tillbaka till Hermesbordet. Jag kunde inte äta mer, jag var alldeles för nervös för uppdraget. Jag såg hur Simone reste upp vid Poseidon bordet och då gjorde jag likadant. Vi gick båda mot stora huset, vi höll avståndet mellan varandra och sa inte ett ord. När vi kom fram var Keiron redan där, han såg ganska ledsen ut över att vi inte kunde prata med varandra.
" Ni vill väl veta vad erat uppdrag är antar jag?" vi nickade och jag darrade. Flickorna lät som Artemis jägare men han kunde väl ändå inte mena allvar? Enda sen jag fick höra om Artemis jägare så hade jag viljat gå med och hade nog redan gjort det om det inte vore för Rick.

Keiron steg åt sidan så att vi skulle få komma in. Alice steg in före mig utan att titta bak, och jag var där tät efter. Jag höll blicken på Kieron och den korta, tunnhåriga mannen med kulmage som råkade vara Mr D. Han lutade sig uttråkat bakåt mot stolsstödet och fräste åt satyrer som erbjöd honom vindruvor.
Jag hörde en suck från Alice som hade vänt uppmärksamheten åt Dionysos, men hon vände blicken mot Kieron istället.
''Vad var det med profetian?'' Sa hon och orden ekade mot dem stora marmorväggarna.
''Ni känner till att Kronos reser sig igen'' Kieron pratade lugnt, fick orden att smälta in trotts att dem inte behövde. Jag ville skynda på honom, men lät bli.
''Och han slår till på Olympen. Jag tror, att det betyder att ni ska bege er till Artemis jägarsällskap. Vi behöver all förstärkning vi kan få.'' Avslutade han och jag kände den där gnagande känslan i bröstet.
Jag visste, att på något sätt hjälpte Luke Kronos. Och jag hoppades att det inte var på det sättet jag trodde. Och jägarsällskapet verkade inte en skitdålig ide. Förutom att dem inte direkt stod på min lista över människor jag vill ha hem på middag.
''Du vill att vi övertalar jägarna?'' Sa jag och fick en kort nickning till svar. Mr D himlade bara med ögonen.

Sättet som Simone sa det på fick mig att stöna.
" Bara övertala? Har du någon idé hur envisa jägarna kan vara?" Frågade jag irriterat och hon skakade på huvudet.
" Nej men gör du det?" frågade hon och jag nickade ivrigt.
" Ja, Annabeth har berättat om dem. Vi kan nog få över Thalia på vår sida men resten är jägarna föraktar män över huvud taget. Och om vi berättar att det är CHB de ska hjälpa så gäller det att vi verkligen kan övertala dem," sa jag visste att jag lät dryg. Jag visste mycket om jägarna och nu kunde jag fråga om reglerna som gällde för att bli en jägare.
" Nörd," sa Simone och himlade med ögonen.
" Herregud ni bråkar värre än gamla sjögrässkägg och himmelsfejs," sa Mr D och jag hörde muller i bakgrunden.
" Jaja förlåt då," sa han till ingen särskild och höjde sin Pepsi/ Cola " skål!" Sedan drack han allting och tuppade av i fåtöljen. Keiron suckade bara.
" Vi kanske ska gå ut lite?" jag kunde inte dölja mitt skratt och jag såg att Simone inte heller kunde göra det.

''Det är väl bästa idén på dagen'' flinade jag. Alice och jag gick ut i den svala kvällsluften, och strax bakom oss kom Keiron.
Vi gick längs strandkanten. Något jag hade tyckt väldigt mycket om med tanke på omständigheterna.
Månens ljus speglades på den stilla vattenytan, och det hördes välbekanta ljud av sångerna vid lägerelden. Samma sånger om och om igen sedan jag kommit hit. Ändå kändes det hemma. Det här var mitt hem.
''Varför ska vi övertala ett gäng jägare att strida för Olympen?'' Sa Alice med den där bitchiga rösten, som jag visste inte alls var hennes. Hon sa 'Vi' som om det var ett äckligt ord. Eller syftet.
Keiron tittade lugnt på henne, men sade inget. Det fick mig att undra vad han tänkte på, varför han bara fortsatte gå.
''Alice, du kommer få svar på den frågan.'' sade han tillslut. Jag var trött, och ville dessutom inte gå runt och snacka om någonting man ändå inte fick svaret ppå.

Det var inget svar tänkte jag tyst. Jag undvek att se på någon.
" När ska vi åka då?" frågade Simone med pressad trevlighet.
" Imorgon," sa Keiron lugnt.
" Då sticker jag och packar hejdå!" skrek jag och sprang mot Athenas cabin där jag tog fram min lilla SPQR ryggsäck, sedan öste jag ner det nödvändigaste. Varm kläder, jägarna verkade ofta vara där det är kallt. Sedan tog jag fram mina extra Camp tröjor och tryckte jag i den. Då trillade ett foto ut, jag lyfte upp det och började gråta när jag såg var det var. Det var ett foto som jag hade tagit i Jupiterlägret med Daktota och Jason. Snabbt lät jag det följa med med när i väskan sedan stoppade jag i några SPQR tröjor också. Sedan stoppade jag ner massa nektar och ambrosia och utfällbara pilar som jag hade snott från Hestofaitos cabin. Sedan bytte jag om till min pyjamas och la mig sedan för att sova. Men jag kunde inte, det ända jag kunde tänka på var att ingen visste varför jag alltid var så butter bara Rick och så skulle det förbli. Hoppas inte Keiron tror att jag och Simone ska bli vänner för det vill inte jag

Alice for iväg mot Athenas medans jag stod och tittade efter henne. Irriterad att jag skulle vara med henne. JAg märkte inte att Kieron tittade på mig första när han otåligt klapprade med klövarna i sanden.
Jag tittade upp på honom och rodnade kort. ''Syns'' Sade jag bara och började gå i riktning mot stuga tre.
Percy satt på sin säng och pillade med sin kulspetspenna. Till skillnad från mitt svärd så kunde det bli en penna, vilket jag ofta tyckte var väldigt praktiskt.
Utan ett ord drog jag fram den mörkgröna ryggsäcken från min lilla klädhög och började slänga ned lite saker i den. Bland annat en liten ficklampa-Don't ask- två drachmaner, och en ren tröja.
När jag kände mig nöjd ed packningen stängde jag igen väskan och puttade ned den från sängen.
Jag hade inga strumpor på mig, som jag aldrig brukade när jag var här på sommaren.
För det mesta var jag på CHB. Percy var sällan här annat än på sommarloven, men jag stannade så länge jag hade lust. Annars brukade jag sova över hos min morbror. Han hade en liten lägenhet i Brooklyn, och jag fick ofta höra att jag var välkommen dit. Vi hade knappt någon kontakt annars alls.

När jag vaknade kunde jag först inte komma ihåg uppdraget men sedan drogs min blick till min väska och jag stönade. Juste uppdraget, hurra inte. Jag satt snabbt på mig en SPQR t-shirt, ett par shorts och sedan en svart luvtröja som jag lät vara öppen. Jag flätade snabbt håret i två flätor så mitt solblekta ansikte tittade fram. Jag liknade inte mina syskon, jag var mer brunhårig än blond och hade mer blåögon än gråa. Annabeth sa att jag ärvde min pappas drag, det kan stämma. Jag vet inte, jag kände aldrig honom. Jag har inte ens ett foto. Inte för jag bryr mig men det känns ändå konstigt. Ingen familj alls på den dödliga sidan, när jag var klar så sprang jag bort till Stora huset ingen var där ännu. Inte så konstigt egentligen. Klockan var bara 5, jag hade inte ens sovit i fem timmar. För att fördriva tiden började jag rabbla upp alla siffror i Pi jag kunde. Mitt rekord var 268, jag hade lätt för att minnas saker. Särskilt siffror eftersom de lugnade ner mig när jag blev för arg.
" 3.1415926535..." sa jag till mig själv

Jag var tidigt uppe. Kieron hade informerat mig-och Alice, antog jag- om att vi skulle vara vid stora huset runt fem. Jag var irriterad på mig själv över att jag inte sov något vidare. För jag var skittrött just nu, och jag ville inte direkt verka svag på första uppdraget.
Innan jag lämnade stugan satte jag på mig min jeansjacka över den oragea T-shirten, och drog på dem där tunna läderstövlarna. Inte för fina, drog inte till sig uppmärksamhet, lagom varma och dem tålde det mesta.
Percy snarkade fortfarande i sin säng, och jag hade ingen lust att väcka honom. Jag hade inget att säga, och dessutom så kunde man bli hörselskadad om man kom nära. Han lät som en traktor i sömnen.
Den behagliga nattluften fläktade mitt ansikte när jag så försiktigt jag kunde stängde igen havsstens dörren.
Sedan gick jag i riktning mot stora huset. Stugorna stod som öde i samma format som alltid. Några få var uppe, antagligen i desperation att hitta utrustning, eller bara uppe tidigt för att träna.
När jag kom närmare det stora, vita marmorhuset fick jag syn på den där lila tröjan Alice ofta hade på sig, med märket SPQR på. Hon såg inte direkt glad ut. När hon fick syn på mig suckade hon kort.
Wow, tack. Bra peppning.

" Ska vi ge oss av då?" frågade jag Simone som nickade.
" Vet du ens var de håller till just nu?" frågade Simone
" Har du någonsin hört talas som Varghuset?" frågade jag nyckfullt och hon skakade på huvudet. Jag log lite.
" Iallafall så är det dit vi ska," sa jag och reste mig upp från trappan. Simone följde efter mig när vi gick ut genom den Sköld som skyddade lägret. Jag märkte att hon höll ett säkert avstånd ifrån mig.
" Ska vi klara uppdraget, så måste vi kunna gå bredvid varandra," sa jag och hon såg lite chockat på mig.
" Hörde jag precis Harper säga något trevligt?" sa hon med spelad förvånanelse.
" Ja och förvänta dig inte att det händer igen," sa jag medans jag stannade så hon kunde komma ikapp mig.
" Varför har du hört talas så mycket om jägarna," frågade hon.
" För att jag vill gå med dem," viskade jag tyst
" Jag hörde inte riktigt," sa Simone
" För att de verkar coola," sa jag, halvt sanning iallafall, de var onekligen coola men det var inte därför.

"Coola" Imiterade jag henne, och fick bara en suck som respons.
"Vi kan väl iallafall fall ta och bli vänner då?" Undrade jag. Alice fortsatte gå rakt fram på den lilla stigen. Svaret var exakt vad jag väntat
"Nej" Hon verkade inte träffad av frågan, så jag sket i att fortsätta försöka skapa en sån konversation.
Ryggsäcken skumpade på ryggen, trotts att jag inte haft särskilt mycket i den, vilket fick den vanliga tröttheten att vändas om till ett småsurt humör.
"Du känner Thalia?" Undrade Alice, och pratade först på flera minuter.
Jag kände verkligen inte Thalia. Men vi hade pratat lite. Annabeth hade vart först med att snacka med henne så vi andra fick sitta och vänta på förklaring över vad som hänt med Thalia Grace, flickan som förvandlats till träd, och sedan kommit tillbaks.
"Knappt" Sa jag, trotts att jag var osäker på om hon ens kände igen mig.