{Privat}The Maze Runner

Newt låste in mig i det lilla rummet med gallerdörr.
Det stinker jord (typ skit) och luften är fuktig och unken.
Väldigt trevligt alltså.
Och såklart har min klaustrofobi valt att kicka in, så med paniken stigande i bröstet sitter jag på pallen och försöker tänka igenom allt.
Letar med handen i håret efter en hårnål, men såklart glömde jag den i låset till det konstiga, vita huset med källare.
Den där Alby verkade jättesur över att jag dyrkat upp låset och och gömt mig i deras vapenförråd.
Fast han kanske hade en anledning att vara sur över det - han såg väl att jag hade varit dubbelt så farlig med vapen?
Men ändå.... han min när jag sprungit mot det huset. Trodde han att jag skulle sno deras papper / ritningar? Varför var de så viktiga?
Medan jag satt där på pallen och tänkte slog det där med minnet mig.
Labyrinten är en kod, hade Jonathan sagt.
Finns det en labyrint i Gläntan?
Jag reser mig upp och lutar mig mot gallerdörren för att se bättre.
Bara skog och några hus finns i mitt synfält.
"Öh du där?" ropar jag och viftar med handen mot en liten, knubbig kille som bär på en stor trähink.
Samma lillkille som jag vält omkull.
"Vad vill du?" frågar han, försöker att låta tuff, men det ser ut som att han helst hade velat ropa på någon annan eller springa därifrån, men jag är glad över att stoltheten vinner eftersom att han kommer närmre.
"Finns det en labyrint här?" frågar jag så vänligt som möjligt och försöker ignorera det att han närsomhelst kan hälla hinken med vatten på mig.
Lillkillen stelnar till och ger mig en lång, misstänksam blick.
"Är du en av skaparna?" säger han och hans underläpp darrar.
Jag rycker på axlarna.
"Minns inte. Och du, hälsa Alby eller Newt att Labyrinten är en kod. Snälla?" Jag vet inte varför jag ber honom om det, men precis det minnet känns viktigt.
Lillkillen blänger på mig.
"Hur...", börjar han, men jag avbryter honom.
"Snälla, bara gör det. Jag vet inte hur jag minns", säger jag och utelämnar detaljerna i minnet. Med Jonte. "Men snälla bara gör det?"
Den lilla killen ser tveksam ut, men nickar sedan.
"Förresten", mumlar han blygt och sträcker fram handen. "Jag heter Chuck."
Jag ler åt hans blyghet.
"Jacqueline, föredrar Jackie", svarar jag och skakar om hans hand.
Chuck avfyrar ett blygt leende, innan han vänder sig om och springer iväg.

Jag lämnar rummet så snabbt jag kan utan att springa. Jag bestämmer mig för att gå och prata med Jackie om minnena och vad vi ska berätta för Alby och de andra. Jag smyger bort mot toaletterna och hoppas att ingen ser mig. Om det redan har spridits rykten om mig och Jackie så blir det nog inte bättre om de ser mig smyga bort till the slammer för att träffa henne så fort jag får möjlighet. Just som jag ska svänga runt hörnet kommer Chuck och jag springer nästa in i honom.
“Woah där, lugna ner dig lite. Varför så bråttom?” säger Chuck med ett leende på läpparna. “Ska du gå och träffa dig flickvän?”
“Hon är inte min flickvän! Jag vet inte ens vem hon är!” Vad är det egentligen med folk och att para ihop andra? Men jag antar att det inte är någon idé att dölja vart jag ska, vad annars skulle jag hålla på med bakom toaletterna? “Jag måste bara prata lite med henne, kan du vara schysst och inte berätta för de andra att jag är här?” Jag tittar hoppfullt på den yngre killen. Han ler om möjligt ännu bredare och svarar:
“Visst, jag ska se till att du får lite egentid med din…”
“Du skulle bara våga säga flickvän!” Chuck flinar och går därifrån. Jag tittar över axeln, ingen annan verkar har sett mig, så jag styr stegen mot fängelset. Denna gång springer jag inte in i någon och snart är jag framme. Jag ser Jackie sitta där inne på en stol. Hon ser väldigt ensam ut och hon skiner upp när hon får syn på mig.

"Hey Jonathan!" ropar jag leendes, vilket får Jonte att irriterat sätta fingret mot läpparna och hyscha åt mig.
"Vad?" muttrar jag, lite tystare och blänger mot honom. Han är bara något steg ifrån dörren när han svarar.
"Du vill väl inte att alla samlas här och deltar i vårt samtal, eller?" frågar han och höjer på ögonbrynen.
"Tänk om jag vill det då", svarar jag tyst och blänger på marken istället. Jag har inte lagt märke till det förrän nu, men på mina fötter sitter ett par svarta skor med vita sulor. På sidorna ser det ut som om någon målat ett slarvigt V på.
"Vad vill du då?" frågar jag när Jonathan kommer fram till gallerdörren.
Han himlar med ögonen åt mig.
"Kom närmare så slipper jag skrika", säger han och suckar. Motvilligt reser jag på mig och går fram till honom, sätter händerna på gallret och vilar ansiktet mot de kyliga metallstängerna.
"Vad är det?" frågar jag igen, med en lite mindre irriterad ton, och ser upp på Jonathan.

“I källaren, när jag var uppe och hämtade Alby, den där attacken du fick… Det var minnen va?” Jag tittar på henne och hoppas att hon ska svara. Hon verkar inte blivit så glad när jag hyschade henne. Hon tittar tillbaka med en irriterad min men efter ett ögonblick så svar hon trots allt:
“Ja, det var det.” Hon är tyst i några sekunder till men sedan bestämmer hon sig för att fortsätta. “Det… Jag såg en kvinna. Hon sa något om wicked… WICKED är bra, sa hon. Kom ihåg det Jacqueline. WICKED är bra. Sedan sa hon något om att allt kommer förändras. Vet du vad det kan betyda?”
“WICKED… jag tror jag känner igen det.” Jag anstränger mig för att minnas, men mitt huvud är helt tomt. “Minns du något mer?” Hon skakar på huvudet men jag misstänker att det är något hon inte berättar för mig. Dock hinner jag inte fundera över det eftersom jag hör fotsteg närma sig.
“Jag kommer tillbaka!” viskar jag till Jackie, innan jag vänder mig om för att hitta något gömställe. Motvilligt konstaterar jag att det enda som finns till hands är dassen så jag skyndar bort dit och hinner precis gömma mig innan personen kommer runt byggnaden från andra hållet. Eller rättare sagt personerna.

(Förlåt att det tog sån tid! )

Gör inge, skriv näru vill!

"Tack antar jag", muttrar jag åt Jonathans försvinnande rygg innan jag satte mig ner på den lilla stolen.
Han bara drog. Tänk om det är Gally liksom? Hur fan skulle jag försvara mig mot honom - för om det var han kom han definitivt inte ensam och jag hade bara en freakin' pall i den här hålan.
Visst, jag hade lätt knockat ut Gally, men hade han med sig sju pers... äh, bara glöm det liksom.
"Jackie!" Chucks röst drar ut mig ur tankarna och jag är nära på att skrika till av förvåning, men reser mig lugnt upp från pallen och går fram till honom.
Bredvid Chuck står Alby och hans mörka ögon är misstänksamma.
"Vad kommer du ihåg?" frågar han lugnt, men hans ögon var allt mer än lugna.
Jag rycker på axlarna och lägger huvudet på sne.
"Typ, en kvinna. Som säger att WICKED är bra. Och att Labyrinten är en kod. Jag vet inte vad det betyder", säger jag och försöker hålla rösten så stadig som möjligt. Inte som med Jonathan, för med honom känns det så naturligt att visa känslor öppet.
Jag nämner inte att jag kommer ihåg Jonte från tidigare eller något mer, och Alby verkar ana att jag inte sagt allt.
"Jacqueline var det va?" Jag nickar mot honom. "Är det allt?"
Hans mörka ögon blänger skeptiskt på mig och jag rullar back axlarna.
"Ja, det var allt", bekräftar jag med en enkel nickning.
Albys spänner blicken i mig och Chuck står och rullar tummarna nervöst.
"För om du undanhåller något från mig så ska jag se ill att du blir förvisad", säger han vasst. "Kom Chuckie, toaletterna är inte rena än."
Och så går de, till min lättnad.

Jag hör hur de avslutar sitt samtal och inser till min förskräckelse att Chuck kommer upptäcka mig här där jag gömmer mig bakom toaletterna. Jag svär för mig själv, jag kanske skulle ha sett till att hitta ett ordentligt gömställe. Men då hade jag inte kunnat stanna i närheten och det hade ju kunnat vara Gally som kom. Trots att jag kommit dagen innan inte haft tid att lära känna honom var jag säker på att det inte skulle vara trevligt för Jackie att träffa Gally efter den tidigare incidenten, framförallt inte ensam och inlåst. Dessutom så hade jag missat samtalet om jag hade gått därifrån. Varför sa hon att labyrinten var en kod? Kom hon ihåg det? Varför hade hon inte berättat det för mig? Ilskan växer inom mig när jag tänker på det. Jag stod upp för Alby för hennes skull och skämde ut mig på kuppen. Det minsta man kan vänta sig då är väl i alla fall ett ärligt svar tillbaka.
Chuck blir inte förvånad när han ser mig. Han flinar och är påväg att säga något men jag ger honom en arg blick så han ångrar sig och håller tyst. Hans ledsna min får mig på en gång att känna mig skyldig så jag ger honom en förlåtande min innan jag vänder på klacken och styr stegen mot skogen, inte tillbaka till the Slammer. Visst, jag hade sagt att jag skulle komma tillbaka, men hon hade också sagt att hon inte mindes mer.

Jag sätter mig ner på pallen igen och väntar på att Jonathan ska komma tillbaka.
Han lovade ju faktiskt att komma tillbaka, och varför jag inte hade berättat för honom om labyrinten...
Han hade fattat att jag inte sa allt och jag har en känsla av att jag var dålig på att ljuga för honom.
Ännu ett minne fladdrade förbi och jag hann se mitt och Jonathans ansikten. Hans ansiktsuttryck var slugt och mitt var... längre hinner jag inte. Minnet flyger iväg frustrerat drar jag handen genom håret.
Vad ska jag göra, liksom? Sova? Det finns inte så mycket annat att göra när man sitter inlåst, tänker jag och flyttar pallen närmare väggen. Jag försöker att inte tänka på den unkna lukten och stänger ögonen, som med ens blir blytunga.

Förlåt för kort! D:

Jag ser mig omkring, sedan styr jag stegen mot skogen där jag just lekt Tarzan (varför vet jag vad Tarzan är!?!). Det verkar som om The Gladers håller sig därifrån, och nu känns det som en bra ide att undvika andra. Jag hinner precis skynda in mellan träden innan mitt huvud exploderar av smärta och jag faller ner på knä. Bilder blixtrar förbi framför mina ögon och jag blir snurrigare och snurrigare. Jag urskiljer en bild lite tydligare än alla andra. Jag ser ett rum fullt med skärmar. Både stora och små, på alla väggar. I mitten finns den största skärmen av alla. Vinkeln från vilken jag ser skärmen tyder på att jag står i rummet, framför en kontrollpanel och jag tittar stint på bilden.
Bilden hinner blixtra bort innan jag ser vad som var på skärmen. Nu kommer bilderna så fort att jag tror jag ska spy. Smärtan i huvudet blir allt värre, snart klarar jag inte av det mer.
Utan förvarning slutar det och jag faller flämtande ner på marken. Jag ligger där och skakar och försöker samla mig. Vad var det som just hände? Det enda jag kommer ihåg är den där stora skärmen. Vad var det på den? Vad betyder det?
Jag väcks ut mina tankar när jag hör ljudet av fotsteg. Jag lyckas hasa mig bort till en buske och gömma mig innan personen kommer in i mitt synfält. Då blir jag förvånad för jag trodde att stegen kommit från fältet eller husen, men personen stiger fram mellan buskarna. Personen haft något för sig inne i skogen. Och personen är Gally.

Lysrören i rummet bländar mig nästan när jag slår mig ner på en kontorsstol mittemot en kvinna i sextio-årsåldern. Hon har sitt ljusbruna hår i en tight bullen som sitter hårt i nacken. Ögonen ser jag inte färgen på, men hennes läppar är klarröda. Hon har på sig en vit labbrock på sig och under den har hon en vit blus och en rynkfri, tight svart kjol.
Hennes stränga ansiktsuttryck får mig att sträcka på ryggen extra mycket och snegla mot mina kläder: ett par högmidjade, svarta jeans och en vit sidenskjorta utan ärmar.
Wow, att jag någonsin haft på mig något sånt!
Hon ler mot mig och visar tänderna men till och med en person med nedsatt synförmåga hade förstått hur falskt det är.
På namnbrickan kan jag urskilja att det står Dr. Paige
och under det står det WICKED. Det står något mer som jag inte kan läsa.

Min dröm förändras direkt.

Vatten.
Jag flyter omkring i turkost vatten, försöker hitta en väg upp, försöker få syre på ett annat sätt än att andas in det.
Mina lungor känns redan som om de skulle kunna sprängas närsomhelst men jag fortsätter att sparka och slå mot glasväggarna som omringar mig. Ovanför ytan stirrar några bistra ansikten ner på mig och jag känner igen Ava Paige - alla andra är alldeles suddiga.
Hennes mun rör sig, och trots att jag inte hör vad hon säger vet jag fraserna; "WICKED är bra" och "Allt kommer att förändras."
Precis innan det svartnar framför mina ögon ser jag hur hon ropar åt de andra och jag förstår att något har gått fel.

Häftigt andandes slår jag upp ögonen. Först kommer jag inte ihåg vart jag är och paniken stiger i bröstet, men sedan väller händelserna över mig; Gläntan, killarna, Jonte. The Slammer.

Jag kravlar mig upp på fötter så snart Gally passerat och lutar mig ostadigt mot ett träd. Det känns fortfarande som om jag kommer spy vilken sekund som helst så jag rör mig långsamt. Tankarna i mitt huvud har lugnat ner sig och jag kan tänka lite klarare. Ska jag följa efter Gally eller ska jag gå in i skogen och försöka hitta det han hållit på med? Han hade spanat ut i Gläntan och varit noga med att ingen skulle se honom innan han klivit ut mellan träden och blivit synlig. Alltså ville han inte att någon skulle veta att han varit här.
Efter en kort stunds tvekan bestämmer jag mig för att gå in i skogen. Det var ju trotts allt dit jag varit på väg innan jag såg Gally och innan bilderna (minnena?) visats. Om jag då lyckas lista ut vad Gally har för sig slår jag två flugor i en smäll.
På svajande ben tar jag mig allt längre in i skogen och jag stödjer mig tungt mot varje träd. Som tur är så är skogen inte stor, och den känns ännu mindre när man står på marken och inte hänger uppe i träden, så snart befinner jag mig längst in i dungen.
Den bortre väggen kantas av träkors, det är begravningsplatsen som Newt berättade om. Jag kan inte föreställa mig vad Gally skulle ha för sig på en begravningsplats så jag styr om stegen och följer den andra väggen. Nu är jag inte lika snurrig och klarar av att gå utan att hela tiden luta mig mot träden.
Hela vägen till skogens utkant följer jag väggen utan att se något tecken på att Gally skulle varit där. Jag lämnar väggen och sicksackar tvärs genom skogen. Vad det än var som Gally gjort så måste det ju ha lämnat någon sorts spår.
Jag stannar i den lilla skogen i säkert en timme och letar efter något misstänkt men helt utan framgång. Allt som tiden går blir jag mer och mer frustrerad och när jag tillslut inser att jag måste ge upp slår jag mig argt ner på en sten och suckar med huvudet i händerna. Efter någon minut i den positionen hör jag rop från Gläntan och jag ställer mig upp. Så snabbt jag kan skyndar jag ut ur skogen för att ta reda på vad som händer.