[PRS] skorpa & boknörd_

Mikael känner sig alldeles varm när tränaren rufsar om hans hår, det är antagligen inte en stor grej för den äldre, men det får Mikael att snabbt se bort från honom. Hans kinder börjar hetta till något obeskrivligt mycket och han ställer sig hastigt upp för att borsta bort lite gräs från sina ben. Det är inte förrän han ska se upp på coachen igen som han märker att de är mycket närmre varandra nu när han ställt sig upp. Detta får Mikael att bli glad att han är lite kortare, för annars hade deras ansikten bara varit någon centimeter ifrån varandras. Den yngres hjärta börjar slå ännu hårdare, nu har han ännu en anledning till att vara tacksam för att eleverna har olika stationer. Annars skulle de helt klart förstå vad det var för fel på honom.
"eh.. jag går och dricker lite dårå.." mumlar han innan han snabbt vänder på benen för att gå mot omklädningsrummet.

Kayden ser efter den yngre och rycker på axlarna. Mikael hade sett väldigt generad ut när han reste sig, och coachen visste inte varför.
Timeskip, matchen
"Lag ett blir Eric, Jonathan, Anton..." Kayden avbryts av att de bästa kompisarna jublar och kramar om varandra. "...Mikael, Hugo och Aron. Ni andra är i lag två. Det betyder att lag ett måste ha nån på bänken. Är det någon av er som är frivillig?"
Ingen av tonårskillarna går framåt. Mikael ser osäker ut.
"Ingen fara coach", säger Aron och ler. "Mamma har ändå sagt åt mig att vila knät."
Lag ett stönar av missnöje, Aron är ju den bästa målvakten.
"Beklagar", säger Aron och ler snett.
Kayden nickar.
"Då så, ni kan väl samlas i era lag och ha ett taktiksnack?" säger han.

Mikael hade ärligt talat gjort vad som helst för att få vara den som sitter på bänken. Han hade kunnat se hur de andra kör, han skulle kunna lära sig små detaljer så att det skulle kunna gå bättre för honom så småningom. Något som gör situationen ännu värre är att Aron var målvakt, Mikael skulle behöva ta hans plats.. och hans enda styrka är springningen. Han drar nervöst ner de svarta ärmarna på tröjan över sina händer medan deras lag samlas tillsammans för taktiksnack.
"Ey Mike, du kan väl vara målvakt första rundan?" frågar Hugo och ser på den mörkhåriga killen. "Om du vill byta sen så gör vi det?"
Hugo är trevlig, faktiskt, han vet att han är nervös och dömer honom inte för det. Men Mikael hatar det faktum att han antagligen säger det för att han tycker synd om honom, han vill inte att folk ska tycka synd om honom. Utan att våga säga emot nickar han spänt mot laget, han får helt enkelt göra sitt bästa. Om han failar så failar han, då kan han gömma sig bakom sina huvtröjor som vanligt. Han känner hur Jonathan dunkar honom i ryggen, som att det ska peppa honom, men han själv tycker bara att det gör ont. Mikael ler varmt mot sin lagkamrat, det har blivit som en vana att göra det när folk vill att han ska muntra upp sig.

Kayden studerar spelarna. Mikael intar nervöst sin position i målet, Anton och Jonatan står i närheten av målet och de skämtar för en gångs skull inte. Eric och Hugo är varken mittfältare eller forwards och Kayden vet att de kommer växla.
"Ni får ha en flygande målvakt", ropar han och Fred, i lag två tjuter nöjt. Eftersom att han är den andra frivilliga i det laget som är frivillig målvakt är han med nöje flygande. Love, Lucas och de två andra i lag två ler stort.
"Då kör vi!" skriker Kayden och ler innan han för visselpipan mot läpparna och blåser.

Det verkar gå bra i början, laget gör ett antal mål och för en gångs skull förstår Mikael varför folk tycker om att vara i ett team. Han ser hur de passar bollen till varandra, hur de täcker varandra, det är som att man skyddar en. Även om Mikael fångar en hel del bollar och gör laget glada tack vara sina smidiga rörelser som han fått från taekwondon, så vet han att han inte hör hemma där. Och han brutna näsa är bara ännu ett bevis på det.
Mikael ser upp mot sin vän som sitter spänt på läktaren, men ler stolt varje gång den mörkhåriga skyddar målet. Marcus gör tummen upp mot honom med ett brett leende och den yngre låter koncentrationen övergå till spelet ännu en gång. Det gick fort, alldeles för fort, det andra lagets snabbaste spelare sprang som att det inte fanns något imorgon. Bollen träffade Mikael hårt i ansiktet och i ren reflex drar han upp händerna mot näsan som han hört knäckas. Han faller ner på knä på gräsplanen medan han känner hur blod börjar slingra sig ner över hans mun.

"Shit!" utbrister Lucas. "Jag lovar, coach! Det var inte meningen!" Stackarn ser helt skräckslagen ut och håller händerna för munnen. Resten av laget har samlats runt dem och Jonathan börjar vilt ropa om att ringa 112.
Kayden viftar avvärjande med handen hukar sig brevid Mikael, lägger armen om honom och hjälper honom att sätta sig rakt.
Blod droppar från den yngres näsa, som är i en konstig vinkel.
"Ouch", konstaterar coachen. "Bruten näsa. Aron, är du snäll och hämtar skolsköterskan?" Aron nickar och flyger upp från bänken. Sedan kutar han iväg mot skolbyggnaderna som ligger ganska nära.
"Ni andra", säger Kayden och drar fram en näsduk. "Ni kan gå hem."
Laget nickar tyst innan de går mot omklädningsrummen.
Tränaren torkar försiktigt bort blodet som runnit nerför hakan på Mikael.

Mikael känner hur hans kropp börjar skaka medan han skamset ser ner på sin tröja som fått en blodfläck på sig. Han känner sig alldeles äcklig då han märker hur hans tränare försöker torka bort blodet.
Den mörkhåriga killen hindrar sig själv inte, utan drar sakta upp handen för att näsduken ifrån hans hand så att han själv kan torka bort den massiva mängden med blod.
"Jag är helt jävla hopplös.." viskar han för sig själv utan att bry sig om att en lärare faktiskt sitter bredvid honom. Mikael vet att han är rätt känslomässigt svag, men han orkar aldrig prata om det. Han hatar att tycka synd om sig själv, men nu vill han bara sticka hem, gömma sig i soffan och kela med sina katter. De tankarna får honom bara att känna sig ännu mer patetisk.

Kayden skakar på huvudet i protest. Han antar att Mikael inte menade att säga det så att han hörde.
"Du är inte hopplös", säger Kayden bestämt. "Kolla på Aron och gissa hur många gånger han har brytit näsan eller blödit näsblod. Du är inte hopplös; dessutom var det ju första gången."
Han stryker Mikaels rygg för att lugna den yngre.
"Och när jag säger något", tilläger Kayden med ett leende. "Brukar det stämma nittionio procent av alla fall."
"Åh, gode gudar!" hörs en ljus röst och en kvinna som ser ut att vara runt tjugofem rusar mot dem, hack i häl med Aron.
"Vad har hänt?" frågar hon förskräckt.

Mikael tittar tyst mot tränaren och ler lite ursäktande mot honom medan försöker att ställa sig upp från gräset. Han börjar genast ångra att han öppnat munnen.
"Jag fick bara en boll i ansiktet, det är inget större problem." säger han men stänger genast munnen när sjuksköterskan tar tag om hans käke för att se tydligare på såret.
"Inget större problem, den är bruten!" utbrister hon och den yngre drar snabbt bort hennes händer från sitt blodiga ansikte. Han fortsätter att torka bort blodet och börjar gå mot omklädningsrummet.
"Jag kan fixa det själv när han kommer hem," får han snabbt ur sig innan han fortsätter därifrån för att byta om. Han är säker på att sjuksköterskan ska försöka ringa hans föräldrar för att någon ska hämta honom, men det är det sista han vill.

Kayden rynkade på ögobrynen och skolsköterskan suckar ilsket.
"Du och ditt fotbollslag", säger hon och blänger på Kayden, men hon har ett litet leende på läpparna. "Jag får väl ringa hem till dem då", säger hon, vinkar och travar iväg.
Kayden rycker på axlarna innan han själv joggar bort mot omklädningsrummen för att byta om, och förhoppningsvis får han utbyta några ord med Mikael också.

Förlåt för kort!!