[PRS] Cipriano & Cawith

Utan att svara drog han upp sitt svärd och högg sig själv i den andra benet. Han kved till och hällde sedan vatten på såret som genast började hela sig själv.
"Coolt", mumlade han. Han visste att det var något speciellt med honom då monsterna endast jagade honom, om han sprang förbi någon annan när han blev jagad så blev de människorna ignorerade. De märkte inte ens monstret.
"Så.. kan du göra något liknande eller?", undrade han sedan.

Mal såg på såret som läkte direkt och spärrade upp ögonen, hon skakade sedan på huvudet och drog en hårslinga bakom örat.
"Jag har aldrig blivit skadad. Ehm... Jag brukar säga åt dom att döda sig själva och dom lyssnar. Jag vet inte riktigt vad det är men jag kan typ säga till folk vad dom ska göra och så lyssnar man." sade hon och log svagt.

När Damon hörde tjejens svar lyckades han lägga ihop två och två om varför han var så benägen om att sänka svärdet.
"Så du typ.. tvingade mig att sänka svärdet?", undrade han med avsmak i rösten. Han reste sig hastigt upp och började backa, även fast hon troligen var av samma sort som honom ville han inte spendera en endaste sekund mer tillsammans med henne.

"Det är klart jag gjorde. Ifall du attackera, vad är oddsen att jag hade överlevt? Trots att du är skadad. Jag har aldrig varit tvungen att slåss, jag kan bara grunder. Du verkar ju erfaren med det där." sade hon och såg upp på honom. Hon ville inte vara ensam egentligen, hon var otroligt trött på det. Hon ville ha en vän eller någon bara. Mal var dock inte på pass dum att hon inte fattade att han inte ville vara nära henne. Hon reste sig upp också och tog sin väska, hon sa inget mer utan började gå därifrån.

När Damon började gå iväg gjorde hungern honom påmind. Han hade inte ätit sedan gårdagen, och de få pengar han hade haft var slut.
"Helvete", mumlade han och suckade. Det började bli kväll, och varje butik han gick förbi var stängd. Han skulle verkligen behöva den där tjejens krafter nu, och han bannade henne för varje steg han tog.

Mal lyckades få till sig mat och skyndade sig ifrån restaurangen innan de skulle inse vad de gjort. Hon satte sig i en park och började äta av sin mat. Hon behövde egentligen pengar för en tågbiljett så hon kunde åka till en annan stad.

Damon vandrade omkring i den stora parken i jakt på någon överbliven mat. Efter att ha gått igenom majoriteten av parken uppmärksammade han tjejen han hade mött tidigare idag. Hon satt och åt mat, och eftersom hon troligtvis redan sett honom så gick han fram emot henne i hopp om att få ta del av maten hon åt.

Mal fick syn på samma kille. Hon reste sig upp och la ner plasttallriken med mat, hon hade inte hunnit äta särskilt mycket men hon kunde fixa mer. Han däremot verkade inte ha särskilt mycket tur.
"Vill du vara ensam eller kan jag sitta kvar här?" undrade hon och såg på honom.

"Om du fixar mat åt mig är du välkommen", svarade han och log snett. Han hade sett den stora tallriken med mat som hon ätit ifrån, och så hungrig som han var så skulle han kunna äta två.

"Du kan ta allt." sade Mal och nickade mot tallriken. Hon satte sig ner igen och drog en hårslinga bakom örat. "Vart brukar du sova?" undrade hon och såg på honom.