Olymoens Hjältar {Privat Allyson & boknörd_}

Jag ville inte heller bete mig bitchigt mot Alyssa, men allvarligt. Vad förväntade du dig när hon önskat dig död?
Jag blev nästan rädd när hon ramlade ihop på sin stol med ansiktet i sin tomma tallrik. Alyssas läppar rörde sig mot porslinet, det såg nästan ut som om hon kysste bordet förutom att små mummel trängde sig fram från platsen mellan porslinet och hennes mun. Jag antog att de andra inte hörde det, men jag hörde hur Alyssa viskade
"GAIA!" innan hon slog upp ögonen.
Hennes blick flackade som om alla vid bordet var fiender som hon var redo att slå ner oss alla precis just då.
"Vad hände Ally?" frågade Piper oroligt och kramade om Alyssas axlar. Annabeth och Hazel var snabbt vid hennes sida, följda av Leo, Jason och Percy. Bara jag satt kvar och blängde på Alyssa.

Jag såg ingenting även om mina ögon var öppna. Jag ställde mig snabbt upp på ostadiga ben och drog fram mitt svärd.
"BORT MED ER! STICK! LÄMNA MIG IFRED GAIA DIN DUMMA BAJAMAJA!" skrek jag och svängde med svärdet även om jag var blind.
Jag fick tillslut svärdet på min arm och tappade det.

"Gå med mig,
Så jag kan ta bort förbannelsen på dig
Säger du nej
Så får du stå i smärta för alltid!"

Det var en sömnig röst som kom ut ur min mun.
"NEJ! DUMMA GAIA!" skrek jag.
"Alyssa, vad har hänt?" frågade Hazel oroligt och jag hörde att hon tog ett steg fram.
"NEJ! Hazel kom inte nära mig! Jag kan skada d...." jag avbröts när jag fick smärta i hela kroppen och det kom ett skrik från mig.

Ingen annan verkade fatta vad de skulle göra när Alyssa blev Gaia-besatt utom jag. De började skrika och springa runt, men jag tog ett stadigt tag om Alyssas axlar och förberedde mig för att hennes huvud i det hårda träbordet som Leo gjort.
"Är du fullständigt helt dum i huvudet?" skrek Hazel och hon var så förfärad att hon snubblade på orden.
"Yup", svarade jag självbelåtet. "Välkommen till verkligheten, Alyssa.

Dunk.

Alyssas huvud kontaktade det lackade träet och Hades dotter stönade.
"Aj", muttrade hon. "Dumma dig."

"Du ska tacka mig för att jag gjorde så du slutade bli galen." sade Jade självbelåtet.
Jag blängde på henne. Istället för att tacka henne så jag jag in i mitt rum och tog den tjockaste boken jag hade. Jag släckte lampan och låste dörren.
"Kroppen som dör
Förlorar vi
Den som har makten
Ska ej segra
Storm och död
Förlorar"
Jag hörde att någon flämtade bakom min dörr.

Vi åt middagen i tystnad. Eller, de andra åt, men jag petade med gaffeln på min pizza och åt en slice. Resten gav jag till Percy.
"Tack", muttrade jag och reste mig upp för att gå, men Hazel hindrade mig.
"Jade snälla, kan du gå och ge Ally hennes mat?" Hazels gyllenes ögon var oroliga när hon gav mig tallriken med Alyssas favoritmat utan att vänta på ett svar.
Jag grymtade något och klampade iväg mot Alyssas hytt, men när jag skulle knacka började jag se suddigt. Jag drog ett rossligt andetag och öppnade munnen för att ropa på Jason, men istället forsade en rad andra ord ur min mun.
"Kroppen som dör
förlorar vi
Den som har makten
ska ej segre
Storm och död
förlorar". Jag lutade mig flämtandes och yrt mot väggen.

Jag sprang till dörren och öppna dörren. Det var Jade.
"Sa du nyss en profetia som jag?" frågade jag.
"Ja, hur visste du?" frågade hon chockat.
"Jag hade en känsla att du gjorde det... vi båda sa en profetia... hur löd din?" frågade jag.
"Kroppen som dör
förlorar vi
Den som har makten,
ska ej segra
Storm och död
förlorar" upprepade Jade.
"Jag sa samma profetia... storm och död måste vara vi, för då skulle vi inte ha sagt samma profetia..." mumlade jag.
"En kropp ska dö... för då förlorar vi... den som har makten... någon som har störst makt ska inte segra..." mumlade Jade.
"Den här profetian är inte bra... den har något med oss att göra säkert..." sade jag.
"Ska vi säga det här till de andra?" frågade Jade.
"Jag vet inte..."

Jag bet mig fundersamt i underläppen.
"Jason skulle faktiskt freaka ur", funderade jag högt.
"Alltså... en till profetia nu när vi har Annabeths och den Stora också? Hah, nej..." Jag suckade och kastade en tveksam blick mot Alyssa. "Vill du ha din mat, förresten?"
Alyssa granskade mig misstänksamt, men sen nickade hon. Jag log ansträngt och började stappla längs med korridoren, men Alyssas röst fick mig att stanna.
"Vänta!" ropade hon. "kan du inte... stanna?"

Jag ville inte att Jade skulle gå. Innan jag häjda mig ropa jag:
"Vänta! Kan du inte... stanna?"
Jag såg hennes häpna min.
"Emh... okej." sade hon fortfarande förvånat. "Varför?"
"Förlåt för att ha varit taskig mot dig! Det var väl för att jag är kär i dig..." mumlade jag och såg chockat vid det sista jag sa.
DUMMA ALYSSA! skrek jag till mig själv i mina tankar.

V...va? tänkte jag panikslaget. Alyssa gillade mig?
Jag visste inte vad jag skulle säga, men min mun visste tydligen det.
"Du har tur, för... Jag antar att jag gillar dig också", mumlade jag med röda kinder.
Sedan insåg jag vad jag sagt och Alyssa stirrade chockat på mig.

Jag hade blicken som visade att jag tänkte på Wuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuut?
Jag försökte typ säga något men nej jag bara öppnade och stängde öppnade och stängde. Istället för att säga något tog jag choklad och stoppade det i munnen som jag brukade göra när jag inte kunde säga något.
"Ömh... förlåt för det där!" sade jag panikslaget när jag tugat färdigt på chokladen. "Vill du ha?"