Minnen från förr (PRS)

Tasha förstod fortfarande inte så mycket, inte mer än att han gjort något ödestiget som satte han där han var idag. Men hade han blivit arvlös? Vad var felet?
Hon visste att han hade en stor familj, något som hon alltid varit avundsjuk på. Hon hade aldrig haft något som kunde kallas familj om man inte räknade med den alkoholiserade fadern.
"Nej, du är inte trevlig, det har vi redan konstaterat." svarade hon, inte ovänligt bara konstanterande. Han var otrevlig och hon ansågs vara en idiot av alla, då hon knappt kunde läsa eller koncentrera sig alls.
"Vad gjorde du? Bet du någon? Dödade? För om du gjorde det var det inte du. Det är ju när du förvandlas, eller hur?" sa hon, kände nästan synd om honom, ville ta hand om honom fast han var så otrevlig. Egentligen behövde de komma bort båda två, långt bort, ut på landet kanske för att få det lugnt.

"Dödar man sin tvillings fästmö, då kan man nog vara ganska säker på att ens närvaro inte är speciellt eftertraktad", sade Zachary och snurrade runt muggen ett varv på bardisken. Han tittade förstulet på henne ett ögonblick innan han började pilla med sina naglar med ett tärdt ansiktsuttryck. Hon tyckte synd om honom, precis som alla andra gjorde. Det gick honom på nerverna. Inte för att det var något kontisgt med det, men efter ett tag blev det mer tröttsamt än tröstande.
"De vet att jag inte kan rå för det, det är mer det faktum att jag är slarvig som fick dem att slänga ut mig."
Han svalde och slängde en kort blick på henne.
"Du vet det blir inte bättre av att du sitter och tittar på mig som om jag vore något skadat djur", muttrade han. "Varför sitter du ens kvar? Om jag var du hade jag inte velat sitta här och ha en konversation med någon som mig..."

"Åh" var det enda hon fick fram på en lång stund. Hon visste egentligen inte vad hon borde säga. Samtidigt som det verkade vara rent slarv från hans sida. Det var oförlåtligt då man hade det som han.
"På så vis, var det slarv förstår jag dem. Men..... " hon tystnade åter, visste inte vad hon skulle säga. Hans senare meningar var typiskt han, sådana ord som skulle få henne arg. Det var egentligen så det gått till på Hogwarts då hon inte bara kunde ignorera hans ord, hon hade gett svar på tal och ibland slagits. Visst hade hon förstått att det var kul att reta henne.
"Ibland kan en konversation göra allt lättare. Sedan kan alla ändrats även du. Jag har det, en del." Hon log snett och såg ut genom fönstret.
"Jag hade tänkt finna ett hus på landet, även om du inte bryr dig har även jag problem. Vill du kan vi dela på boendet, så kan jag låsa in dig då du förvandlas." sa hon enkelt visste egentligen varför hon erbjöd honom detta då de inte drog jämt.

Zachary höjde ett ögonbryn. "Du har rätt, jag bryr mig inte ett skvatt", sade han lojt och log för sig själv, petade bort lite skräp mellan tänderna. "Men eftersom jag inte har något bättre för mig..."
Han tittade på henne i ett försök att förstå sig på hur hon tänkte. Det gick inte ihop för honom att hon ens övervägde att hjälpa honom. De hade aldrig varit vänner, aldrig haft någonting som närmade sig en bra relation och ändå erbjöd hon honom att dela på boende. Med ens blev han misstänksam, övergick till att titta misstroget på henne med smalnande ögon.
"Det råkar inte vara så att du egentligen har avsikt att ta livet av mig?", frågade han skeptiskt och lät blicken långsamt vandra upp mot hatten. "Vad jag vet kan du gömma en förgiftad dolk under den där hatten. Jag kanske har blod på mina händer men det betyder inte att jag har en dödslängtan."

Tashas ögon blixtrade till och hon ställde sig demonstrativt upp.
"Om min herre är så dum så han tror att jag använder mig av förgiftade dolkar tror han fel. Om min herre inte ser ett erbjudande av vänlighet.....så." Hon andades häftigt och kom fram till honom, stod öga mot öga och hennes stav hade åkt fram.
Ja, ögonen blixtrade av vrede, som förr, kampglöd och vredgad. Som då hon varit på Hogwarts och åkt ihop med honom.
"Fröken lugna er, stoppa undan pinnen ni kan peta någon i ögat." hörs bartendern och kommer fram till dem för att förhindra bråk. Tasha besinnar sig och drar sig tillbaka, andas tungt. Ser på honom med blixtrande ögon, men även syntes det sorg i dem. Hon erbjöd honom något, men han tog inte emot det. Varför ville hon ens ha med honom? Ville hon ha sällskap? Något som förledde hennes tankar? Hon visste inte.

Zachary reagerade knappt när hon drog fram staven, utan spärrade endast upp ögonen en aning.
"Och jag trodde att jag hade aggressionsproblem", sade han och ett flin smög sig över hans läppar. "Seså nu flicka lilla, lägg ner pinnen som sagt var, jag vill gärna ha båda mina ögon i behåll...som du ser var det nära att ett av dem strök med för några år sedan", sade han och drog ett finger över ärret som löpte ner över hans högra öga.
Han reste sig från barstolen och tittade ner på henne med samma retsamma flin lekande på läpparna. "Det brukade vara höjpunkten på mig dag vet du, att bråka med dig. Alltid lika trevligt."
Tystnaden sjönk mellan dem och han granskade henne från topp till tå med samma, spydiga aniktsuttryck. Det var förstås sant, han hade alltid älskat att bråka med folk, speciellt henne. Däremot drev han mest med henne för tillfället.
"Jag driver med dig", avslutade han och klappade henne tafatt på huvudet, tog sin ytterrock från barstolen och drog den över armarna. "Jag hade inte tänkt att tacka nej till ett...erbjudande av vänlighet."

Tasha svarade honom inte, inte på något. Istället drog hon på sig ytterjsckan. Hon såg ut genom fönstret, det regnade ännu. Tillslut vände hon om och betraktade honom.
"Orsaken till att jag kom hit var att besöka mitt barndomshem, eller ja det som finns kvar. Det ska säljas vidare, jag vill inte ha helvettet." hon tystnade och suckade utan att möta hans blick.
"Om du ska med önskar jag att du håller alla spydiga kommentarer inne." säger hon med en allvarlig underton. Han skulle få veta vad ingen visste. Ingen på Hogwarts visste, inte skvallerpressen ingen. Hon hade dolt alla spår, avskytt allt. Kanske vårdat det med? Som barn älskade man sina föräldrar oavsett vad de gjorde mot en. Han skulle få inblick i hennes liv, till varför hon hade haft slitna kläder och såg mager och blek ut efter varje sommarlov.

"Det blir en utmaning, men jag ska göra mitt bästa", sade Zachary och stoppade händerna i fickorna. Han hade slängt upp några pund på bardisken, brydde sig inte speciellt mycket om att få tillbaka någon växel. Det var fortfarande ett mysterium för honom, varför hon verkade vilja släpa med honom på sina egna små äventyr. Men han kunde inte klaga, det var ju trots allt bättre att ha ett mål i livet isället för att irra runt utan att veta vart han skulle ta vägen.
Den första motgången på resan skulle bli att gå ut i regnet. I hela sitt liv hade han älskat regn men endast från insidan av en byggnad. Så fort vattnet slog mot hans ansikte eller ännu värre, sölade ner hans hår, tvärt avskydde han det.
Han sneglade på henne ur ögonvrån med handen på handtaget innan han långsamt sköt upp dörren.
"Damerna först då."

Tasha nickade ett tack och gick ut före honom. Då då dörren slog igen efter dem vinkade hon honom till ett hörn av en gränd de kunde transferera sig ifrån. Hon tog hans hand nickade kort med ett svagt leende och tranfererade dem bort.
Då de landat befann de sig i Londons slumkvarter. Det kändes nästan kyligare i luften och det regnade än, skrik hördes, några som slogs, andra som drack. Saker Jon var van vid, som att gatulysen sällan fungerade som nu.
Hon slängde en blick på Zacharyinnan hon vek av från vägen och ledde honom in bland de fallfärdiga kåkarna. Det var som om hon var liten på nytt och rädd sprang på barfota fötter runt bland kåkarna för att skaffa sprit och annat till fadern och hans vänner. Hennes liv och hon avskydde det.
Snart stannade hon framför en av kåkarna som knappt såg att stå uppe. Hon drog darrande efter andan, viftade med staven och mumlade några ord. Hon hade gjort platsen mugglarsäker då fadern dig, då hon inte orkat ta itu med allt därinne, alla minnen.

Zachary fick bita sig hårt i tungan för att förhindra sina tankar om området från att slinka ut. Han hade aldrig sett något liknande; smutsiga gator som bidrog till en sliskigt grå stämning, sjaskiga boenden och en generellt dålig atmosfär. Själv hade han växt upp i den lilla byn Allanquinch. Fastigheten hade varit stor, med ett stort antal fönster och fler rum än han kunde räkna. Att komma till ett ställe som detta fick honom att öppna upp ögonen, om ens en aning. Han hade aldrig riktigt trott att folk faktiskt bosatte sig i sådana här slitna områden.
"Inte för att vara sådan, men menar du att du verkligen bodde här?", frågade han och försökte hålla borta den äcklade undertonen från stämman.
Inte nog med att stället såg dystert ut, de måste även ha haft extremt dåliga avlopp då stanken gjorde så att han blev lätt illamående.
När de stannade framför den slitna kåken hon en gång måste ha bott i, tittade han missmodigt på den och försökte för djävels att inte andas genom näsan. Kåken såg fallfärdig ut, förmultnad och på något sätt ännu dystrare ut än resten av fastigheterna i området. Han tittade diskret på henne ur ögonvrån. Nu började han få lite mer klarhet i vem det faktiskt var han hamnat i bråk med så ofta, vem han hela tiden hackat på och förolämpat. Med ens blev han riktigt skamsen över allt elakt han någonsin sagt till henne.