[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

Percys, Annabeths, Travis' och Connors ansikten lös upp vid ljudet av hornet. Tyson såg minst lika förvånad ut som jag och Nema.
"Kom!" ropade Percy. "Vi ska köra Fånga Flaggan!"
Han gestikulerade mot oss att följa efter och vi sprang till en glänta, där de andra lägermedlemmarna samlats runt Keiron.
"Så", sade han när alla kommit. "Som de flesta av er vet kommer vi nu köra Fånga Flaggan. Athena, Apollon, Hermes och Poseidon versus Dionysos, Demeter, Afrodite, Ares och Hefaistos. Athena och gänget, ni ät det blå laget, Ares är röda. Flaggan måste synas. Alla sorters vapen är tillåtna, men inte lemlästande eller vållande till annans död."
Ares stuga vrålade till svar (jag tror inte de brydde sig så mycket om de två sista sakerna Keiron sagt) och via andra samlades runt Annabeth.
"Hazel, Percy, Nema och jag är vid fronten, Travis, Connor, Jonathan; ni försvarar flaggan..." Annabeth fortsatte dela ut order och positioner åt alla. Jag fattade inte riktigt varför Nema och jag skulle stå vid fronten då det var vår första dag, men jag hade inte tid att fundera över det nu. Nema såg ut som om hon kommit till himlen.
"Håll era positioner!" ropade hon exalterat.
"Såvida ni inte får en gyllene chans", lade Percy till, men Nema blängde på honom.
Annabeth nickade.
"Vi placerar flaggan vid Zeus näve", viskade hon. "Ett perfekt ställe; den är synlig, men svår att ta ner."
"Såvida man inte är två meter", tillade Percy med en blick på Tyson.
"Knip igen, Sjögräshjärna. Som jag sa... "
Vi hade ett strategisnack och man märkte tydligt att Athenas barn hade tagit efter sin mor; de var alla utmärkta strateger och hade perfekta idéer om hur saker och ting skulle skötas. Sedan tog vi på oss gammalgrekisk rustning, greppade våra vapen och intog våra positioner.
"Är båda parter klara?" ropade Keiron.
Vi vrålade till svar. Keiron nickade nöjt.
"Låt leken börja!"
Jag fattade inte hur han kunde kalla det en lek, men jag hade inte tid att tänka så mycket på det, för nu hade leken, eller typ en mindre strid, börjat.

Förvirrat följde jag efter Percy och Annabeth. Hazel gjorde detsamma. Det här, tänkte jag, slog svärdsfäktning antog jag. Bronsrustningen fick mig att sakta in farten. Det gjorde det inte bätt. Aresbarnen skrek till svars och stormade till sina positioner, vilket fick mig att bli stormsäker på att Ares var krigsguden. re att hjälmen satt så långt ner på mitt huvud att jag inte kunde se någonting.
''Det blir bara bättre, och bättre'' Muttrade jag surt, och försökte hänga med lagkamraterna. Percy stannade. Vi stod på ett stort fält. Skulle vi bara stå här och vänta på att någon skulle komma? Det var ju aktivt, tänkte jag ironiskt.
''Ska vi bara stå här eller?'' frågade jag misstroget, Annabety skakade på huvudet.
''Nej Nema. ochej här har vi en liten statistik; Aresbarnen kommer utan tvekan att komma när som helst. Och eftersom att Clarisse är allmänt känd för att inte tänka utan göra, så kan vi beräkna när det kommer. Antagligen kommer Ares- gänget vara i täten, så var beräda på att de inte kommer hålla sig till reglerna. Hefaistos ungar kommer ha gillrat fällor. Så se vart ni går!'' Hon drog ett andetag. Nu fattade jag varför hon var Athenas dotter. Hon verkade ha koll på allt, och alla. ''Dionysos gäng vaktar antagligen flaggan. Resten av lag röd, kommer vara utspridda och göra allt för att vi inte ska nå till flaggan. Försök hålla positionerna. Men om ni får guldideér så ska ni ju självfallet gå efter dem, precis som Percy sa.'' Hon nickade menande på honom. ''Frågor?''
Ingen sa någonting. Rustningen skavde men jag struntade fullkomligt i det.
''Jag går längst med sjön. Har jag tur kommer någon stå på vakt där. Ni vet, jag kan göra våg- grejen.'' Hade percy inflikat.
''Kan jag hänga på?'' Frågade jag. Hazel lyfte ögonbrynen. ''Vad? jag jobbar som bäst vid vatten'' snäste jag generat.
''Visst'' Sa Percy nonchalant ''Hazel, Annabeth, anfaller ni inåt land?'' Hazel och Annabeth nickade.
''Om vi har tur kommer våran plan fungera'' Sa Hazel.
''Om inte?'' Frågade jag och spände blicken i Percy.
''Då förlorar vi'' Sammanfattade Annabeth, och verkade försöka att inte låta så bitter.
Hon var flera centimeter längre än mig. Hur gammal var hon? Tretton?
''Okej. Syns vi vid röda flaggan?'' Frågade Percy Hazel och Annabeth. Hon spände blicken i honom.
''Visst Sjögräshjärna. Men vi kommer före''
''Dröm på Annabeth'' flikade jag flinande in. Hazel gav mig en busigt utmanande blick.
''Vi får väl se''
Vi skildes åt. Jag och Percy längst kusten och Hazel och Annabeth inmot land.

Som Annabeth förutsatt, kom Ares-ungarna i början. Tjejen, som jag antog hette Clarisse, kom i spetsen med ett vasst spjut och skrek ut instruktioner till de andra krigsungarna. Hon var biffig och hade knappt hälften av rustningen jag hade på mig, trots att jag hade på mig den lättaste rustningen (till de andras besvikelse) eftersom att Annabeth hade envisats med att jag skulle ha på mig den eftersom att jag var liten och nätt och skulle vara vid fronten. Jag citerar bara.
Jag hade inte någon längre tid att tänka, för de röda laget började kämpa mot oss och försökte ta sig förbi oss. Annabeth och jag stred för allt vi hade (ingen överdrift) och några sprang tillbaka (troligtvis Dionysos-ungarna eller Afrodite-ungarna, för det var typ 0% chans att någon av Clarisse's syskon skulle dra sig tillbaka; de var ju trots allt krigsgudens barn). Clarisse trängde sig fram igenom de kämpande halvbloden och marscherade fram till oss. Jag antog att Annabeth inte sett henne, för hon stred mot en annan, biffig kille, så det var nog jag som var tvungen att få henne att dra sig bakåt. När jag närmade mig med svärdet lyft, morrade hon åt mig.
"Kom igen då, skitunge!" väste hon. I ögonvrån såg jag att halvbloden Annabeth kämpat mot förut hade försvunnit, men också Annabeth själv. Troligtvis var hon påväg mot flaggan.
Jag parerade Clarisse's spjut med mitt svärd och hon skrek till. Spjutet var elektriskt och elekriciteten hade inte letts igenom mitt svärd, utan genom henne istället. Antagligen för att hon var det enda el-ledande föremålet i närheten.
"Jävla skitunge", stönade hon, och precis när jag trodde att hon gett upp, sträckte hon på sig och anföll igen. Vi fäktades - eller, jag försökte parera hennes elspjut - och hon drev mig mot ett träd. Jag tänker inte låta henne förinta mig medan jag står försvarslös mot en ek. Det var ungefär så det skulle bli; jag hade fortfarande kvar Virvelvind i handen, men jag hade ingen chans att anfalla. Men kanske kunde jag springa förbi henne - det var ganska klart att jag var smidigare och snabbare än henne.
Dock krossades den planen när ett gäng från hennes stuga omringade mig. Clarisse log mot dem; dock inte på ett tacksamt sätt, utan hennes mun log ett tyranniskt leende.
"Tack, men jag klarar av den här skitungen själv. Blockera bara hennes chanser att fly", morrade hon och lyfte spjutet för att köra det rakt igenom mig och den stackars eken. Jag hade haft rätt - hon fullkomligt sket i reglerna om att man inte fick döda eller lemlästa någon. Clarisse gjorde sig beredd att kasta.
Jag tänker INTE bli grillad! Tanken tog liksom över min kropp - och en stor blixt flammade till framför mig och grillade Clarisses spjut och Ares-ungarnas hår.

Med kavallerisvärdet draget smög jag och Percy fram längst med kanotsjön. Det enda som hördes var vågorna som slog i varandra, och en lätt bris som seglade i träden. Ett fällt träd låg det över stigen vi gick på. Antagligen ingenting konstigt, men Percy gestikulerade att vi jag skulle vara tyst. Upp ur ena fickan drog han upp en kulspetspenna, och drog bort locket. Den först lilla pennan förvandlades till ett långt svärd, med en guld- glidskimrande klinga. Jag bara stirrade häpet. Percy ignorerade mig fullkomligt och gick med utsträckt svärd mot den fallna stammen. En flicka hoppade upp bakom den med draget svärd och ett ståtligt drag. Hon hade svart hår och chokladbruna ögon. Hon var så vacker att jag inte kunde undgå att tro att hon var ett Afrodite- barn. Till skillnad från hennes syskon, så var de olika. Tjejens syskon hade gnällt om att de fick smuts under naglarna och att rustningarna var opraktiska. Medans hon själv inte alls hade klagat och inte verkade bry sig om någonting annat än att fokusera på spelet.
''Silena'' hälsade Percy, och försöka låta oberörd, men jag hörde att han beundrade henne. men för vad?
Silena lyfte ett ögonbryn ''Jackson'' Hon väntade inte på att han skulle säga någonting, utan höjde svärdet och Percy parerade. Jag kastade mig in i striden. Silena var oerhört skicklig, och jag hamnade direkt i underläge verkade det som. Percy upptog uppmärksamheten och Jag försökte mig på ett slag med bredsidan av klingan träffa Silena på hennes axel. Planen gick ganska bra- tills hon duckade i sista sekunden och jag istället rågade stöta till Percy. Han vinglade till av trycket och ramlade baklänges mot en sten. Medans han stönande tog sig upp på benen, gjorde jag mitt bästa för att uppehålla min motståndare så gått som möjligt. Det gick iallafall bra. Jag parerade slag på slag som hon måttade med sitt svärd. jag var så arg över min egen klumpighet och frustrerad över att det bara verkade gå fel. Irrande runt i tankarna glömde jag bort verkligheten och plötsligt hade Silenas svärdsspets placerats mot min strupe.
''ge upp'' Snäste hon men vänlighet fanns fortfarande i de bruna ögonen. Nu blev det pinsamt. jag hade försatt killen som snällt nog hade låtit mig följa med på en expedition, i underläge. Och nu stod jag här, besegrad. Panikslaget bad jag tyst inne i huvudet på att ett mirakel skulle inträffa, men trodde inte själ på att någonting skulle hända.
En kraftig tidvattenvåg höjde sig över oss och slog ner över tjejen. På ett skumt och förvånandsvärt sätt blev jag inte det minsta blöt. Silena slungades bakåt med vågen och låg nu flera meter bort. Hon verkade inte ha några planer på att gå till atack igen.
Chockat tittade jag på Percy. Var det han som hade gjort det där? Han tittade lika förvånande på mig.
''Var det du...?'' Frågade vi samtidigt. Men om det inte varit han, vem var de då som hade framkallat vågen?
''Omöjligt...'' mumlade han. vad är det som är omöjligt?! ville jag skrika men fick inte fram någonting. Sedan kom jag på att vi fortfarande lekte.
''Flaggan'' Flämtade jag och började springa. Percy knappade igen på mig fort och tillsammans sprang vi in i skogen.
''Vet du vart den är?'' frågade jag anfåt. Jag kunde inte tyda hans ansiktsuttryck. Var det fundersamt, eller såg han självsäker ut?
Utan svar sprang jag bara efter honom. En glänta bredde ut sig framför oss och vi stannade bakom en sten. En kille med mosigt ansikte stod lutande mot en tall och vaktade en flagga. Den röda flaggan.

Clarisse och hennes syskon stirrade chockat på mig. För första (och säkert sista) gången glodde hon alldeles mållöst på mig. Allt hundra meter i närheten av mig hade blivit sotiga; antingen deras ansikten eller rustning. Det luktade bränt hår och det var inte en alltför trevlig lukt. Konstigt nog hade jag inte drabbats av blixtens stöt, utan stod där och stirrade darrandes på marken där blixten slagit ner. Clarisse stirrade misstroget på mig.
"Det kan väl inte...?" muttrade en Ares-unge fascinerat. Trots att hon inte avslutade meningen verkade Clarisse förstå exakt vad hon menade.
"Antagligen", morrade hon, men hon lät inte lika hotfull, utan liksom mera wow-du-är-cool-men-håll-dig-borta-från-mig-morr. Hon tog sitt förkolnade spjut och signalerade mot sina följeslagare att följa efter henne. De marscherade iväg, trots att några av dem upprört muttrade om att de borde ha dödat mig på fläcken, men när Clarisse hyschade åt dem, mumlade de bara något om att de inte ville att olympierna skulle förgöra mig när de fick reda på vem jag var. Jag sprang på smått darriga ben iväg mot skogen. Där slogs jag mot någon av Afrodites döttrar, vilket inte var så mycket till att strida mot för när jag rispade till hennes glänsande rustning skrek hon förbannelser över mig och sprang iväg. Jag ramlade nästan i en av Hefaistos-barnens fällor, en snubbeltråd som ledde till ett lavahål. Jag ramlade över snubbeltråden och ramlade nästan i den fräsande lavan. Jag hade tagit emot mig med händerna och lång fortfarande med benen över snubbeltråden och höll upp mig från att falla. Även om jag inte föll i lavan skulle jag inte kunna komma upp.
"Hazel!" flämtade en röst bakom mig. Jag vred mitt huvud, och Will Solace stod där och sträckte fram handen. "Skynda dig! Du behövs!" Han tog tag i min högerhand och med ett kraftigt ryck drog han up mig.
"Tack", sade jag och menade det verkligen. Han log snett och klappade mig på axeln.
"Ingen orsak, men skynda dig! Jag tror Annabeth behöver din hjälp!" ropade han och sprang iväg.
Jag skyndade mig igenom skogen. Jag skymtade Percy och Nema lite längre bort, och Nema kämpade med att dra upp Percy ur en lavagrav. Hans kläder och hår var lite svedda, men Percys hud var inte skadad. De började springa mot en tall, där en kille med mosigt ansikte stod och vaktade den röda flaggan. Jag såg Annabeth, som hade hunnit fram till honom, och jag sprang för att vad jag hade.

Annabeth och Hazel hade börjat springa allt vad de hade mot oss. Dionysos- mos- ansikte- grabben vaknade förvirrat upp och fick syn på oss. Irrande runt blåste han i ett horn- som antagligen betydde HALLÅ! Förstärkning! Jag tittade mig runt. Ingen verkade komma än så länge.
Om Percy och jag ville vinna över Annabeth och Hazel- vilket jag var säker på att vi båda ville- skulle vi ta den här chansen. jag slängde mig mot vakten och vi båda sattes i strid. Han hade ett starkt grepp om sitt svärd, men han verkade lägga över hela sin tyngd på skaftet. Inte hela svärdet. Alltså skulle han tappa koncentrationen
om jag anföll med svärdet mot änden av hans svärd. Bra, nu hade jag en plan.Vi parerade slag på slag och slog tillbaka när motståndaren var i underläge. Ett skrik hördes längre bort och fyra- fem gladiatorer i rustningar anföll mina lagkamrater. En av dem var Clarisse. Hon riktade helt in sig på Annabeth, som slog bort det stora elspjutet gång på gång.
Ingen verkade vilja stå närmare Hazel mer än två meter, vilket hon använde som en fördel. Hon slog med sitt svärd, Anemostróvilos, mot alla i närheten och drev sig långsamt- men effektift framåt mot flaggan.
Percy slogs med Silena nu igen, som verkade ha tagit sig bort från stranden.
Dionysos- killen gjorde ett slarvigt drag så att hela ryggen var ett lätt mål. Med all kraft drämde jag jag eggen på mitt svärd på baksidan av hanns rustning och killen föll svimmande ner på marken.
Nu började jag lätt jogga mot flaggan, högg mot alla i min väg och parerade slagen som försökte stoppa mig.
Flåsande grep jag tag om den röd flaggan. Men någon annan hade också fått tag på den. Hazel hade flaggan i ett stadigt tag i sin hand och svärdet i den andra.
jag spände blicken i henne och hon fnös.
''Vi är i samma lag Nema!'' Fräste hon.
''Visst. Tillsammans'' Hon nickade och vi lyfte samtidigt upp den röda flaggan i en segergest. Duelleringarna upphörde, med undantag från någon Demeter- unge som fick murgröna att ringla sig runt om en Apollo- kille. Från min synvinkel såg det ganska lustigt ut.
Keiron klev ståtligt fram.
''Lag blå är vinnarna!'' Ett jubel hördes från blåa laget, och lera svordomar och muttranden hördes från röda laget.
Åskan mullrade, vilket jag tyckte var ganska märkligt med tanke på det strålande vädret. Sedan blev jag så häpen att jag nästan tappade flaggan.
Ett ljussken bredde ut sig ovanför Hazels huvud. En spetsig blixt tornade upp sig.
''Omöjligt...'' Mumlade Annabeth förstört, och flera stämde in.
Då kom jag på det. Zeus kännetecken var en blixt.

"Jag trodde Thalia var den enda", mumlade Keiron mjukt.
Hans röst var vördnadsfull, men samtidigt lät han sorgsen.
"Vad? Vem är Thalia?" frågade jag. Jag hatade att inte veta saker. Nema stirrade på mig med öppen mun och pekade på någonting ovanför mitt huvud. Jag blev bländad nästan direkt av ljusskenet, men kunde urskilja en stor blixt.
"Det är Zeus maktsymbol", förklarade Keiron och lade en stor hand på min axel. "Och Thalia är din halvsyster." Så jag hade en halvsyster?
"Jaha?" sade jag dumt. Ares-ungarna mumlade något om att de vetat om det hela tiden (kanske syftade de på händelsen med blixten) och några från Afrodites stuga busvisslade.
"Hazel", sade Annabeth försiktigt. "Du är... alltså... du är Zeus dotter." Jag rynkade pannan.
"Öh... jaha?" var allt jag fick fram. Percy suckade och klappade mig på axeln.
"Du är Zeus dotter, Hazel", sade han.
"Jag har fattat det nu", snäste jag. "Och var är 'Thalia'?"
En tjej, från Afrodites stuga, fnissade.
"Hon... är en tall."
Okej, så min halvsyster var alltså en tall.
"Hazel", sade Keiron. "Vi lanske borde prata." Han föste mig mot ett stort hus. Nema gjorde en ansats att följa efter, men han viftade iväg henom. "I enrum."
"Jo", harklade sig Keiron. "Du förstod nog att Zeus var din far", jag nickade surt och Keiron log, "så det betyder att du kommer få sova själv i stuga ett, alltså Zeus stuga." Han spände blicken i mig. "Inga undantag. Du har dina kläder där, så du borde skynda dig att byta om!" Han sjasade iväg mig mot en stuga av marmor.
"Men..."
Keiron såg på mig.
"Vad har du på hjärtat Hazel?" undrade han.
"Alltså... Thalia?"
Keiron suckade och drog handen genom sina bruna lockar.
"Du förstår, för sex år sen kom Annabeth till Halvblodslägret, men hon hade med sig Luke - pojken som försvann - och Thalia - din halvsyster. De blev omringade av monster och Thalia sa åt Luke och Annabeth att springa, att hon skulle distrahera dessa monster. Hon klarade sig inte - och hennes, och din, far förvandlade henne till en tall. Jag vet inte om det var en belöning eller ett straff, men hon står kvar och vaktar Halvblodslägret. Byt om nu, maten är klockan sex!" Han log sorgset och knuffade mig mot stuga nummer ett.

Jag stod tjurigt och stampade vid mässpailjongen som Percy hade visat mig. Zeus, var alltså Hazels pappa. Och eh... hennes syster var en tall. Hon hade sett så förvirrad ut att jag nästan tyckt synd om henne. Kungen över gudarna- himlens gud-var hennes pappa. En sådan sak var svår att smälta.
Nu började jag bli otålig. Snart exploderade jag väl i nyfikenhet. Vad hade Keiron sagt till Hazel? Och varför verkade alla så chockerade? Jag vände mig om mot Percy.
''Percy, varför beter ni er som att det är konstigt att Zeus har ett barn?'' Frågade jag och försökte titta så intensift in i hans havsgröna ögon att han skulle svara.
''Eh...'' Han tittade hjälpsamt på Annabeth. Hon suckade som om det var någonting han ofta gjorde.
''De tre stora- Zeus, Poseidon och Hades- svor att inte få fler barn på grund av... en profetia'' Hon pratade som om hon visste allt i världen och såg ut som min gamla mattelärare, Mrs Bones.
''Profetia?'' Mumlade jag oförstående, men fick inget direkt svar.
''Ja'' Sa Percy tjurigt och tittade anklagande på Annabeth. Något sade mig att han inte hade hört den.
Hon spände blicken i honom ''Du vet, att om du får veta hur profetian lyder kommer finns det en risk för att den inte kommer inträffa''
''Det är ändå irriterande att du vet och inte jag'' muttrade han surt. jag undrade hur ofta de bråkade per dag. Ingen av dem verkade gilla det, men de verkade inte heller förvånad över de. De var som dag och natt. helt olika.
Samma horn blåstes och ett mullrade ljud ekade i dalen. Den här gången blåstes den längre och jag antog att det inte betydde att vi skulle leka någon till krigslek.
Halvgudar stormade ut ur stugorna, från slagfältet, bågskyttet, amfiteatern och samlades vid mässpaviljongen.
Jag fick syn på bröderna Stoll som var på väg mot Hermes bord. Jag följde efter dem eftersom att jag hade blivit tillsagd att jag skulle vara i Hermes stuga tills min gudomliga förälder erkände mig.
Hazel syntes inte till någonstans. Inte ens vid de bord som tillhörde Zeus. Vart var hon?
''Hon kommer nog snart'' Sa Travis som om han läste mina tankar, när jag slog mig ner emellan honom och Connor.
''Visst'' muttrade jag till svars.
Bordet var dukat med guldtallrikar och bägre. Jag var så himla sugen på Appelsinjouce, men slog vad om att det inte skulle finnas det på ett sommarläger för halvblod.
Keiron steg ståtligt fram mot en brasa som om han skulle hålla tal. Folkmassan tystnade och han harklade sig.
''Dagens fånga flaggan vanns av lag blå, och det kommer belönas så att ni kommer slippa disken på en hel vecka.''
Protester och svordomar skreks från Aresbordet.
''Det är bara för att de är dina favoriter!'' Skrek Clarisse hotfullt mot Keiron, men han verkade strunta fullkomligt i det.
''Och'' Fortsatte han ''Har två nya halvblod kommit hit. Hazel Brooks, som blev erkänd som Zeus dotter'' han sa 'Zeus' med vördnad som om guden skulle höra. ''Och Noema Willson''
Blickar vändes mot mig och jag försökte göra mig så liten så möjligt.
''Jag har sätt dig på Tv, hon pappa'' pep någon från Afrodites bord. Andra stämde in.
Jag blev glad över att se Hazel. Hon sprang anfått mot mässpaviljongen. Jag rynkade pannan när jag såg att hon hade nya kläder; Ett par rena jeans och en orange tröja, med trycket Halvblodslägret på.
Hon vinkade till mig och jag log tillbaka.

Jag skyndade mig in i den stora stugan som tillägnats Zeus barn. Ovanför ytterdörren hängde en stor falk av marmor och vid taket hade någon målat moln. Det var som ett utetak som hölls upp av marmorpelare. Jag skyndade mig in i stugan - som jag skulle bo helt själv i - och bytte om till mina favoritjeans (som hade ett hål i ena knät, men de hade jag alltid med mig), som på något sätt kommit till min garderob och drog på mig en lite för stor, orange t-shirt med trycket Halvblodslägret.

Hermes bord var fullproppat och Nema satt ihopklämd mellan Travis och Connor Stoll. Jag satte mig vid ett av borden längst bort. Jag satt ett bord ifrån Tyson och Percy och jag antog att bordet som fanns mellan oss var Heras, men det var helt tomt, precis som de andra i närheten.
Några av Afrodites barn pekade på Nema.
"Asså, var det inte du som typ sprängde en hel skola i luften?" frågade han högt. Några andra halvblod nickade instämmande.
"Du är väl typ efterlyst i hela delstaten, eller hur?" undrade samma tjej som Percy fäktats mot tidigare. Hon var verkligen vacker, med långt, chokladbrunt hår och stora ögon. Jag såg inte hennes ögonfärg, men vilken färg det en var, var de nog också vackra. Nema vred obekvämt på sig.
"Alltså", muttrade hen obekvämt. "Det var inte meningen... jag...det..." Nema harklade sig.
"Jag känner igen mig", sade Percy och flinade mot Nema. Trots att jag inte såg Annabeth kunde jag slå vad om att hon himlade med ögonen och muttrade något i stil med vilken överraskning.
"Jo, du var ju efterlyst i hela USA förra året", mindes tjejen.
"Jag behöver ingen påminnelse, men tack ändå Silena", gnällde Percy. "Dessutom är Hazel inte mycket bättre, hon är ju också efterlyst!" Alla vände sig mot mig.
"Vadå, jag sprängde inte en skola i luften i alla fall!" protesterade jag surt och sträckte ut tungan mot Percy, som himlade med ögonen
Keiron log glatt mot oss och klappade i händerna.
"Så, varsågod och ät, smaklig måltid!"
Den gyllene tallriken var tom, så jag blundade och tänkte på fruktsallad och citronlemonad, det mormor och morfar alltid brukade ge mig; en av mina favoriträtter. Det lät hur töntigt som helst, men jag trodde typ att maten skulle dyka upp automatiskt. När jag öppnade ögonen igen var min tallrik fylld av fruktsallad och i glaset fanns citronlemonad. Pratet hade även tystnat och alla stirrade på Nema. En uppfriskande havsbris blåste genom mässpaviljongen och det sken ovanför Nemas huvud; jag kunde urskilja en stor treudd ur skenet, Poseidons maktsymbol.

jag undrade vad alla glodde på. En lätt svajande havsbris svepte över Hermes bord och ett blått ljussken skimrande ovanför mitt huvud. Skrämt vände jag mig om och möttes av en treudd. Det var därifrån ljuset kom. Häpet, skrämt och förvirrat stirrade jag på den. Och första tanken som ploppade upp i mig var; Poseidon?! Och sedan ett dussintals andra frågor. Är jag en fisk nu eller? och Poseidon? Havets gud? och en fråga som verkligen ville ha ett svar, Har jag syskon?
Frågande slängde jag en blick på Percy, men han såg lika chockad ut som alla de andra. Stämningen var likadan som den hade varit när Hazel hade blivit erkänd av Zeus.
Sedan sken Tyson- Cyklopet- upp i ett leende.
''Syster?!'' Mullrade han frågande och jag var nästan rädd att han skulle krama mig. Men det gjorde han inte utan väntade förvirrat efter svar.
Om nu 'de tre stora' hade svurit på att inte skaffa barn med dödliga, var Hades den enda som hade hållit sitt löfte.
''Keiron...?'' Frågade jag trevande. ''Poseidon? Alltså allvarligt?'' Det lät som ett skämt, men Keiron nickade eftertänksamt. Åskan mullrade och havet slog oroligt mot varandra.
Treudden var inte intressant mer och folk återvände till mumlandet och skrattet. Men en obehaglig känsla svävade i luften.
''Jag är rädd för att det är så'' Sa Keiron tyst.

Efter den kvällen begav jag mig till Poseidons stuga med Percy och Tyson. Mr D hade slarvigt förklarat att mina kläder hade förts dit, vilket jag tyckte var konstigt med tanke på att Kepsen var den enda jag ägde. Ryggsäcken hade blivit stulen andra dagen på rymmen.
''Sååå... Då antar jag att jag är sjögräshjörna 2.0'' Försökte jag skämta till det. Jag förstod att det lät ganska lamt, även fast Tyson skrattade.
''Öh... Va? Förlåt vad sa du?'' Mumlade Percy och tittade förvirrat up på mig.
Jag tittade tillbaka nästan lite sur. ''trevligt att få veta att man har fler bröder'' snäste jag och. William, mamma och Nicolas son, och jag hade inte passat ihop. Han började gråta när jag kom i närheten trots att jag aldrig gjort någonting mot honom. Mamma skyllde på att han bara var hungrig, men att en banby var hungrig varannan sekund var väldigt konstigt.
Och sedan hade vi Percy och Tyson. På något sätt gillade jag att ha bröder som jag själv. Alltså halvblod- och Eh.. cyklop...
Percy tittade ursäktande på mig. ''Förlåt Nema. Men alltså
det är lite förvirrande att få veta att man har en syster. Jag menar... Alltså båda du och Tyson''
''Jag är Tyson'' Brölade Tyson, och Percy tittade halvhjärtat på honom.
''Javist Bjässen''