~Bayrios~ [Fantasy Roll]

När den sista Mongralen föll till marken kunde Arya äntligen pusta ut. För ett ögonblick glömde hon nästan bort den blonda mannen som stod framför henne. Hon lutade sig tungt mot närmsta träd och flåsade högt. Svetten rann ner för hennes panna och det svarta håret stod åt alla håll.

När mannen frågade hur hon mådde svarade hon först inte. Hon granskade honom noga. Han var lång, rakryggad och muskulös. Väldigt stilig kom hon fram till. Men det blonda håret och bleka hyn gjorde henne misstänksam. Han måste vara en Letoyan, men hur var det möjligt? Vad gjorde han här och varför hade han hjälpt henne? Garudier och Letoyaner avskydde vanligt vis varandra, det här var en väldigt ovanlig situation.
Efter nästan en halv minut, när Arya slutat flåsa svarade hon på mannens fråga.
"Jag mår bra" sade hon kort.
Efter en liten stunds tvekan lade hon också till;
"Själv?"

Arya sträckte på sig. Hon visste inte riktigt om hon skulle svara ärligt på frågan eller inte. Om hon påstod sig komma från norr skulle han antagligen se igenom lögnen och döda henne, men om hon avslöjade att hon var en Garudiska fanns det risk att det skulle hända ändå. Hon beslöt sig för att säga som det var, inget blev bättre av en lögn.
"Söder" Arya tvekade lite, "Jag är Garudiska"
Hon avvaktade lite ifall mannen skulle vilja döda henne innan hon fortsatte.
"Du är Letoyan"
Det lät som ett påstående när hon sa det, men det var mer tänkt som en fråga. Försiktigt grep Arya lite hårdare hon sitt vapen, ifall mannen skulle bli fientlig emot henne.

Arya slutade aldrig att förvånas över den Letoyanske mannen. Hur nonchalant han reagerat när hon berättade att hon var en Garudiska och att han sedan börjat tala om...vädret?
Hon kunde inte låta bli att se förvånad ut. Vem var den här mannen egentligen? Var alla Letoyaner sådana?
"Jovisst...varmt är det..." svarade Arya osäkert.
Mannen förvirrade henne, var det här ett sett att försöka lura henne till en känsla av säkerhet? Eller inte...?
Såret i armen värkte och det var svårt att tänka. Arya beslöt sig för att fråga rakt ut vad hon spekulerat kring länge.
"Tänker du försöka döda mig?"
Hon försökte låta tuff, men hon visste att med den skadade armen skulle hon inte ha en chans mot den blonde Letoyanen.

Arya tvekade. Hon tittade misstänksamt på mannen och hans hand. Skulle hon ta den?
Han verkade inte så hotfull och han hade faktiskt räddat henne. Dessutom, var hon tvungen atg medge för sig själv att han hade utseendet för sig, trots den besynerliga hårfärgen. Försiktigt tog hon ett steg fram, med ögonen hårt fokuserade på mannens ansikte och tog hans hand. Den var varm och något svettig. Hennes små solbrända nävar såg lite ut som ett barns i hans större bleka.
Utan att röra en min satte hon sig försiktigt ner framför Letoyanen fortfarande med sin hand i hans.

Arya tittade på mannens andra hand. Försiktigt och smärtsamt lyfte hon sin skadade arm och lade sin hand i hans. Sedan tittade hon något mildare upp i hans ögon igen. Nu när hon satt så nära kunde hon se fler detaljer i hans ansikte. Förutom skärsåren hade han inte några rynkor eller prickar i hela ansiktet. Han kunde inte vara mycket äldre än henne.
"Arya" svarade Arya något mjukare än förut.
Hon hade bestämt sig för att inte säga sitt fulla namn. Både för att hon själv inte tyckte om det och helst inte ville bli tilltalad vid det och för att det var ett kungligt namn.
Inte för att hon trodde att Letoyanen, Erik, skulle registrera det Garudiska namnet men hon ville inte ta några risker.