[PRS[ Luna_rav & Memory

Miguel tog hennes hand i sin och började gå mot bilen. "Mamma ska på dejt på eftermiddagen och hon tvingar mig att komma med. Som om jag är intresserad av att träffa någon gubbe hon fått för sig att hon är kär i," klagade han för Nicole. Med sin lediga hand kastade han gång på gång bilnycklarna upp i luften för att sedan skickligt fånga dem igen. "Kan du rädda mig?" fortsatte han och gav henne en vädjande blick samtidigt som han besviken putade med underläppen.

Trots att Bianca kunde det de gick igenom låtsades hon vara ovetande. En kille som varit för lat för att byta klassrum förklarade uttråkat steg för steg innan han återgick till att halvsova. Elena försökte verkligen förstå och hänga med men hon kunde inte begripa hur de kommit till det där svaret. Hon stirrade med smala ögon på tavlan och försökte komma ihåg i vilken ordning man skulle göra vad men det stod helt tomt i huvudet. "Okej, kan vi gå över till 67 nu?" undrade Bianca och log igen. Det måste göra ont i hennes ansiktsmuskler av att le sådär mycket.

Nicole ser förvånat upp på honom, antagligen är det bara en slump. Hon tittar på hans min och flinar till lite, han är jäkligt gullig när han gör sådär.
"Jag kan tyvärr inte" suckar hon och hennes axlar sjunker lite. "Jag är också tvingad att gå på någon middag" berättar hon och kramar om hans hand.

Lucas ser på Bianca och Elena och skakar på huvudet.
"Nej, vi tar det en gång till" bestämmer han när han ser på Elenas min. Han förstår att hon inte fattat det de tagit upp. "Den här gången berättar väl jag" fortsätter han när han får syn på killen som halvsover. Eftersom att det bara var de kvar i klassrummet och så tar han en stol och sätter sig framför dem. Han tar upp sitt block och börjar berätta steg för steg om hur man ska göra.

Lika förvånad mötte han hennes blick men tänkte inte desto mer på det, det var högst antagligen bara en slump. "Varför kan inte du och jag gå på någon middag istället och låta våra föräldrar ta hand om sig själva på deras dejter?" frågade han och skakade på huvudet. Han var villig att göra vad som helst bara han slapp följa med Celia till någon främmande man. Trots att det gått flera, flera år sedan hans pappa lämnade dem så kunde han inte låta bli att känna sig ilsken över att hans mamma ville gå över till någon annan man. Han klev in i bilen med en tjurig min och väntade på att Nicole skulle hoppa in.

Det var väldigt rart av Lucas att gå igenom det hela en gång till men Elena förstod fortfarande ingenting. När hon i ögonvrån såg Biancas min låtsades hon ändå som om hon nu visste precis hur man skulle göra och vände hastigt ner blicken till sitt häfte. Med en klump i halsen började hon klottra i sitt häfte igen. Det var meningslöst att försöka följa med - de andra irriterade sig alltid på att hon inte förstod. Till och med deras ordinarielärare var sur och hade vid flera tillfällen påpekat att hon borde be om hjälp av någon utanför skolan som kunde plugga med henne såvida hon inte ville bli underkänd.

Hon hoppar ner i passagerarsätet och stänger bildörren efter sig.
"Jag vill faktiskt se vem det är min pappa är så intresserad i" säger hon och lutar huvudet mot fönstret när hon ser på Miguel. "Det var jättelänge sen han var så glad som han är nu" förklarar och ler lite försiktigt. Men annars har hon stor lust att gå ut med Miguel istället.

Lucas kliar sig bakom nacken och ser på dem.
"Förstår ni?" frågar han och som han tror nickar Bianca direkt. Han ser på Elena och ler lite innan han vänder blad i matteboken. "Okej, låt oss gå igenom sextiosju då, det är lite svårare. Men vi går igenom steg för steg igen" säger han till flickorna och börjar rita upp talet i sitt block så att de kan se.

Miguel spände käkarna och muttrade något ohörbart för sig själv. En del av honom var visserligen lite nyfiken över vem det var som hade fått hans mamma att le och vara på så gott humör den senaste tiden. Men den nyfikna sidan sopade han direkt in i en mörk vrå och stängde dörren efter. Han ville inte att det skulle bli något seriöst mellan modern och den här mannen, han ville inte få någon ny "pappa". Irriterad som han var gasade han på igen och struntade som vanligt i begränsningarna och att han kunde få böter. Han stannade utanför en trevlig galleria och gick utan ett ord för att hämta parkeringsbiljetten.

Bianca visade stort intresse och aktivitet när han började gå igenom det andra talet. I Elenas ögon dansade både bokstäver och siffror och hon hade svårt att anteckna i sitt häfte. "Nu förstår jag precis, gör du?" Bianca körde in armbågen i den brunhåriga flickans midja. Elena hummade fram ett "mm" utan att våga se direkt på varken sin vän eller vikarien. Bianca ursäktade sig för att besöka damernas toalett. Det var lite skönt, eftersom hon var ganska jobbig då hon bestämt sig för att fånga uppmärksamheten av en ny kille.

Nicole ser på honom och suckar ännu en gång innan hon går ut ur bilen.
"Förlåt.. blev du sur nu?" frågar hon och stänger dörren efter sig. Hon fäster blicken i Miguels ögon och rynkar lite på ögonbrynen, hon gillar verkligen inte när han är sur på henne.

Lucas ser upp på Bianca som ska gå till toan och vänder sedan blicken till Elena igen.
"Jag tänkte fråga dig" säger han och trummar med pennan mot blocket medan han lutar sig mot stolryggen. "Går genomgångarna för fort?" frågar han och ler varmt mot henne.

"Nej," svarade han kort och stängde bildörren med en smäll när han var tillbaka. Han nöp sig vid näsroten för att hålla tillbaka ilskan inom sig, påminde sig själv om att han inte hade någon som helst anledning att låta sitt dåliga humör gå ut över Nicole. "Förlåt mig," mumlade han snart och drog in henne i en liten kram. "Jag är bara inte så förtjust i att hon går vidare, att hon gett upp hoppet på.." Han avslutade inte meningen men han hoppades att Nicole begrep att han syftade på sin far. Trots att Miguel själv hatade sin far för att han lämnat dem så hade han fortfarande en liten gnutta hopp inom sig om att han en dag skulle komma tillbaka till dem. Önsketänkande.

Elena lyfte blicken när vikarien - Lucas - tilltalade henne, undrade om genomgångarna gick för fort. Hon övervägde att ljuga men å andra sidan skulle ju sanningen komma fram så fort han tog en titt på hennes betyg. "Det är inte det.." började hon tveksamt och snurrade en brun lock av sitt hår runt pekfingret, "jag förstår bara inte vad vi håller på med." Det kändes inte direkt bra att ha fått det ur sig. Det skulle inte direkt förvåna henne om han dömde henne lika fort som alla andra lärare - på grund av att hon både hade svårt i matematik och dyslexi till på köpet som krånglade till allting ännu mer.

Nicole besvarar kramen och ler lite svagt mot honom.
"Jag förstår det.." säger hon och smeker sin tumme över hans kind. "Även om du är orolig över det tycker jag att du ska ge den där mannen en chans. Han kanske förvånar dig helt" fortsätter hon.

Lucas ser på henne och nickar.
"Vad säger du om att ha några privatlektioner?" frågar han och ler lite. "Efter skolan någon gång, eller under någon rast. Då kan jag hjälpa dig mycket bättre så att du förstår och hänger med, om du vill förstås?"

"Jag vill inte ha en annan man i mitt liv som försöker ta över rollen som pappa," fräste Miguel. Han ville inte ha någon ny i sitt liv för han kunde inte gå igenom samma smärta och förtvivlan som flera år tidigare om också den här mannen skulle lämna dem. Att Nicole lyckats komma igenom alla skal han byggt upp var häpnansväckande. Ögonblicket senare mjuknade hans ansiktsuttryck och han bad om ursäkt för sitt beteende. Handen strök han upp och ner längs med hennes rygg.

Elena höjde på ögonbrynen. Det erbjudandet hade hon inte förväntat sig att få. "Menar du det?" undrade hon och bet sig i läppen. Det skulle väl inte dröja länge förrän han också tappat tålamodet med henne. "Det vore snällt, tack," la hon sedan till innan hon log prövande mot honom. Det var ett litet leende i högra mungipan men det var också ett ärligt.

Nicole ser tyst ner från honom och låter handen, som nyss legat vid hans kind åka ner till hans axel. Hon skakar på huvudet åt hans ursäkt.
"Det är lugnt, jag borde inte direkt tvinga dig att prata om det." säger hon suckar för att sedan se upp på honom igen. "Ska vi gå?" frågar hon med ett litet leende.

Lucas ler mot henne och nickar.
"Javisst" säger han och fortsätter att trumma pennan mot bordet. "När vill du börja?" frågar han och ser på henne, första gången han ser ett äkta leende på hennes läppar under timmen. Lucas vill inte direkt bli som ett antal andra lärare, som inte bryr sig ett skit om sina elever. Utan han vill hjälpa alla så gott som möjligt.