Prs Wolf och Dragon Fantasy

Till skillnad från de fria gladiatorerna fick Claurus ingen förberedelse inför matchen. Han hade ingen aning om vad som skulle hända, vad han skulle slåss mot eller vem han skulle slåss mot. Allt han visste var att han skulle döda och det räckte för honom.
Vakterna ledde honom ut på spelplanen och säkrade hans kedja i en ring mitt ute i arenan. Sedan gick de. Handklovarna var designade så att de kunde öppnas på avstånd med ett knapptryck och Claurus visste att han skulle släppas så snart spelen började.
Han såg sig omkring i den tomma stadion och väntade på att folket skulle strömma in. Efter fem minuter öppnades portarna och varelser av alla sorter trängdes för att få de bästa platserna. Tio minuter senare ringde klockan som meddelade att matchen var på väg att börja.

De fick dagens spel klart för sig. De skulle få vara i grupper om tre, men med vilka visste de ej och de skulle bekämpa djur eller snarare muterade djur. Demonen var inte där men det var inte förväntat heller. Här fick bara fria vara för sådana var reglerna. Hon misstänkte att han gjort något med han som överföll henne och hon var extremt tacksam för det. Inte för att det hjälpte henne, men hans skrik var läkande för själen.
De leddes sen till varsitt rum med galler ut mot arenan. Mitt i arenan stod demonen fastspänd, snart skulle hans handbojor lossna och två av deras grindar åka upp. Sedan skulle mutanterna släppas in. Hon kunde höra publiken jubla och vinkande leende åt en svävande kamera som for förbi henne. Hon log och söp in allt, adrenalinet höjdes inom henne hon skulle visa dem alla. Tänk att hon alltid glömde hur hon väl mådde efter morden på arenan, när hon var här åter drog hennes tävlingsnerver igång.

Claurus log av stridslystnad och fortsatte att vänta otåligt på matchens början. En mörk röst löd i högtalarna och presenterade dagens lag. Claurus brukade inte bry sig om vilka hans lagkamrater var, det enda viktiga var fienden, men han blev förvånad när han hörde att Sidara hamnade i samma team som han.
Förutom henne fick han en blond tjej som såg snobbig ut. Hon himlade med ögonen till sina vänner när hon hörde lagmedlemmarnas namn och Claurus rynkade på näsan. Strax efter ringde en gonggong och handbojorna öppnades med ett knäpp. Samtidigt öppnades också grindarna för gladiatorerna och den enorma porten som dolde dagens offer.
Claurus drog sin fjäder som nu var en lång katana och gjorde sig redo.

(Sorry för långt uppehåll, men nu är jag på G igen Wolf)

Sidara klev ut i arenan och såg snabbt på sina lagmedlemmar, demonen och en blond tjej. En människa gissade hon att det var, men man visste inte folks blandningar. Föräldrarna hade varit människor, trodde hon i alla fall. Men vad hennes mor eller farföräldrar var visste hon inte. Det enda hon visste var att hon var en hyfsad skicklig gladiator, men det var många människor med. Hon hade även charmen och utseendet till sin fördel vilka inte alla hade.
Då hon kom ut och publiken såg hennes skadade arm buade publiken. Att hon ens skulle ut ville de inte. Inte för hennes eget värde utan för att många hade satsat pengar och tänk om hon nu dog?
De tre kommer in i mitten av arenan och Sidara drar sitt svärd. Visst känns det i armen, det gör rejält ont men de hade lindat om ordentligt. Hon kunde inte heller ta allt för starka mediciner för då skulle hon vara hög på dem. Egentligen borde hon väl inte ens använda armen, men hon måste. Spelen betydde pengar för henne och det betydde att hålla systern vid liv, kanske få henne frisk.
Den sista porten öppnas och ut kommer ett gigantiskt djur. En mutation, en sabeltandad tiger men mycket större och med enorma tänder. Den kom närmare dem, kände deras lukt och det syntes att den var hungrig.

Claurus rullade axlarna och flinade åt den enorma tigern. Han väntade. Tigern morrade dovt och cirkulerade runt gladiatorerna. Claurus snurrade runt så att han alltid kunde se besten.
Plötsligt gjorde den ett utfall med framtassen. Den blonda tjejen hoppade undan just i tid och publiken jublade. Claurus kramade hårdare om kaveln och attackerade samtidigt som tigern drog sig tillbaka från sin egna attack. Han missade med sitt hugg, men fick in en träff på bestens framben genom att ändra riktning och skar upp ett långt sår. Tigern röt och Claurus hoppade smidigt tillbaka.
"Aj då, jag gjorde visst kissen arg", sade han ställde sig bredbent med svärdet framför sig.

(Wolf, vill du fortsätta? )

"Vi får väl göra den än mer arg då." skrattade Sidara roat åt demonen och snurrade runt ett varv för att undvika en tass och för att ta sig bakom tigern. Hela hon var som en annan människa och hon spelade sin roll mycket väl. Adrenalinet pumpade och steg, hennes ögon tindrar då hon ser besten och hör människornas jubel. Här och nu var hon och nu kände hon inte av smärtan i armen.
"Kom då lille kisse." lockade Sidara ljuvt för att reta tigern och få den att se på henne. De skulle leka med den först innan dess död, för de skulle vinna, inte sant?
Tigern vänder sig om mot henne med ett morrande.
"Naw, har den elaka mannen skadat dig? Din lille stackare." väste hon mjukt fram och publiken skrattade. I nästa nu anföll hon tigern med sitt svärd och den fick ett sår rakt över nosen.

(Förlåt, jag glömde bort rollet. Ärligt talat fastnade jag inte för det, men jag rollar gärna något annat med dig)

Allt hade hänt så plötsligt, Sidara satt vid rännstenen och försökte fatta. Allt som hade gått så bra, det lilla liv hon byggt upp hade rasat, hela hennes värld hade rasat.
Det hade börjat med att systern blivit sämre, mycket sämre. Sidara hade varit tvungen att stanna hemma och ta hand om henne, men det gillade inte spelledarna. De kom och hämtade henne och med våld förde de henne in på arenan, hade hon skrivit på kontraktet så hade hon. Spelledarna brydde sig inte om någon sjuk familjemedlem inte.
Allt hade kraschat den dagen, hela hennes jag, hennes karriär. Hon kom med nöd och näppe levande ur den duellen, hon hade aldrig varit så dålig. Hennes tankar var hela tiden med systern under striden.

Ett kras hörs och Sidara dras med ett ryck tillbaka till nutid och verklighet. Två vakter syntes längst vägen och folket som bodde på gatan, dem som även hon tillhörde nu flydde snabbt. Det var olagligt att tigga liksom mycket annat, men det fanns heller inget allternativ.
Som nu för Sidara, hon hade kastas ut från arenan trots att de tjänade pengar på henne. Hon hade bara kvar ärret som löpte rakt över det högra ögat och klöv hennes ögonbryn. Hon hade inte förlorat synen som väl var, men hennes syster hade hon förlorat liksom den lilla fallfärdiga baracken de hade levt i. Systerns kropp hade myndigheten bränt och baracken hade hyrts ut till andra. Hon hade kastas ut på gatan och det var där nu hon befann sig.
Hon levde för dagen utan att egentligen viljan att leva. Ibland sökte hon sig till flaskan, ibland fann hon mat. Men hon hade magrat, blicken verkade död och systerns hosta rev i hennes lungor.

(Tänkte att hon kanske kunde följa med för att bli botad mot lungsot eller så ^^ vi kan ju säga att magikerna kan det med xD Bota all världens sjukdomar.)

Claurus andades in den söta doften av frihet. Han stod utanför arenan och sträckte förnöjt på sig. Han hade just vunnit sin femhundrade match, den sista han skulle behöva utkämpa. Han var villkorligt frisläppt, han hade vunnit sin frihet. Det kändes bra, det kändes jättebra.
Av någon anledning kom han att tänka på Sidara. Efter matchen med jättetigern hade han sett henne mindre och mindre och nu var det flera veckor sedan han sett henne. Inte för att han saknade henne, men det hade varit ganska underhållande att se henne slåss, han förstod varför publiken gillade henne så.
Han ryckte på axlarna, han var fri nu. Inga mer gladiatorer, inga mer celler, ingen mer Sidara. Han började gå nedför gatan. Det var år sedan han sett världen utanför arenan, men han märkte snart att inte mycket hade ändrats. Fattiga levde fortfarande som råttor bland rännstenarna och vakter struttade fortfarande omkring som gudar. Claurus piskade med svansen. Några människor fick syn på honom och sprang förskräckta därifrån. Han log trots att han inte kände någon glädje. Han tömde gatan på folk snabbare än en brand hade kunnat göra. Men det var en som inte försvann. En mager liten varelse som inte hade sett honom. Claurus höjde ett ögonbryn och gick fram till henne.
"Hörru", sade han och sparkade till varelsen ben.
"Lever du?"

Sidara såg snabbt upp samtidigt som hon tog sig upp på fötter för att fly. Vakterna gillade att jaga, att leka med dem och struntade i konsekvenserna för de fattiga.
"Åh, förlåt sir, jag ska inte sitta här." sa hon som ett mantra, en enkel mening hon hade lärt sig men som hon inte menade. Hon hade lärt sig att leva på gatan, hon hade sjunkit till samhällets lägsta plats.
Hon var påväg att springa, men då såg hon vem det var och stannade upp.
"Claurus?" sa hon förvånat och log snett åt hans uppenbarelse.
"Så du är fri nu." hennes mening avslutades med ett rosslande och hostande.