Almarëa - fantasy ÖPPET

Isf kanske alla kan träffas på de här testerna. Alltså att även de som inte är drakryttare är där för att testa?

Drakryttarna träder fram i all hemlighet, och de är få som finns kvar, så då sker detta i all hemlighet - drakryttarna kontaktar "ledarna" för varje art/ras som i de väljer ut en/några få ur sin art som får åka för att pröva sig. De beläggs med tystnadsförtrollningar - ledarna kan inte berätta vad det handlar om, så de som ska prövas reser till bergen i blindo, och de som inte blir ryttare glömmer hela händelsen. De som blir det stannar och blir tränade. Hittils har de inte lyckats att hitta några nya, men de har bara gjort två försök hittills.

Tänkte att vi kör igång det här nu, så får de som vill vara med hoppa in med mallar! Jag börjar med Caladwen, som är en av De Äldste utav drakryttarna och som håller i träffarna

Caladwen

Obsidians nattsvarta läderaktiga fjäll blänkte i morgonsolen där de flög fram över himlen. För en gångs skull sade de inget till varandra - ibland behövdes inga ord, utan de visste iallafall vad varandra tänkte. Efter så många år tillsammans som dem så blev det så - de blev mer som en individ än två. Det var också litet så det var. En ryttare kunde överleva utan sin drake, men en drake kan inte leva utan sin ryttare - det sägs att det sista en ryttare hör är dess drakes dödsskri. Nej, tänkte Caladwen bestämt. Inga sådana dystra tankar idag, utan idag ska vara en bra dag. En glad dag fylld med nya chanser. Hon var på väg till ett nytt test, och hennes hand drog sig litet omedvetet bak till läderpåsen där hon hade äggen, var och ett stort som en fotboll, i olika färger, beroende på drakens färg. De var bara få drakryttare kvar nu - fyra stycken, Caladwen inräknad. Två utav dem var gamla redan när Caladwen var ung, och fick inte mycket uträttat, och var rent ut sagt ganska tröga men också väldigt visa. Den tredje var något år yngre än Caladwen, och blev drakryttare under kriget och undangömd i bergen. Men han var sällan där man trodde, utan han älskade att flyga och var ständigt iväg.

Caladwen ryckte upp sig ur tankarna och Obsidian gick ned för landning. Gläntan där de mötts de tidigare gångerna låg intill en stor sjö - till Obsidians förtjusning. Han kunde inte bada hela sig, men han var förtjust i alla fall. Hon log åt honom och gick uppför slätten till gläntan. När hon kom upp kunde hon inte längre se honom, men hon kunde höra plasken. Hon ställde sig för att vänta.

Fitcher rycktes ur sin slummer när en kraftig vind nästan välte omkull honom ur sittande position. Han kisade upp och skuggade ögonen med handen. När han såg vad som orsakat vinden tappade han andan av förvåning. En drake. Den var svart som natten och så stor att den inte ens svaldes av sjön den landade i. Fitcher reste sig sakta och tyst. Han backade långsamt in bland trädens skuggor och dolde sin närvaro. En ensam individ avskilde sig från den svarta bjässen och Fitcher klippte med öronen när hon gick uppför slätten. Han hukade sig och kröp efter på alla fyra. Hon bar på något. Något han aldrig känt doften av förut. Det intresserade honom. Han hade aldrig sett en drake eller en drakryttare förut. Han hade trott att de alla dött ut efter kriget. Den kvinnliga ryttaren stannade plötsligt upp och såg ut att vänta på något. Skulle det komma fler överraskningar för Fitcher idag?

Ollie önskade för inte första gången sedan av han gav sig av att han var hemma i sin bekväma hobbithåla. Han kände sig ensam och bortkörd. När byns äldste kommit och knackat på hos honom för någon vecka sen - mitt i eftermiddagsteet dessutom - och meddelat att han var kallad till ett möte trodde han seriöst att de drev med honom. Det såg faktiskt ut som om de också önskade att det var ett skämt.
Han hade försökt komma undan från det, men de hade varit envisa. Så efter mycket om och men hade han tillslut en stor ryggsäck på ryggen och resemanteln på, och var på väg ut från byn. Inte ens ordentlig förklaring till varför han var tvungen att resa hade han fått. Eller vad det var för möte. En sådan fräckhet.
Ollie suckade - också det inte för första gången - och stirrade på kartan han hade i händerna. Han var snart framme där det mystiska mötet skulle äga rum. Det var säkert något otäckt som väntade på honom, med hans tur. Säkert något som gillade att äta små hobbitar. Han rullade ihop kartan och stoppade ner den i bältet, innan han med motvilliga steg fortsatte framåt. Att vända var inte ett alternativ, det hade äldste varit väldigt tydliga med. Dessutom så var han inte säker på att han kunde, det hade hela tiden känts som om något dragit honom vidare. Någon form av magi...
Ollie rös och kämpade sig igenom ett extra tjockt snår av buskar. Hobbitar skulle inte ha något att göra med magi. Det var onaturligt.
Han bröt igenom buskarna och fann sig stå i en glänta. Och han var inte ensam längre. Framför honom stod en varelse som måste vara en alv. Hon var lång, otroligt lång, speciellt från en hobbits perspektiv, med långt silverblont hår. Ollie kände sig genast liten och obetydlig i hennes närhet, och han önskade mer än någonsin att han kunde vända hem igen. Han skulle inte vara här.
Han fick inte fram ett ord utan stirrade bara på henne med lätt öppen mun och trampade nervöst från fot till fot.

Det gick ungefär en halvtimme innan något hände. Den långa ryttaren verkade vänta tålmodigt på något.
Fitcher hörde plötsligt fotsteg. De var låga, inte många skulle ha hört dem, men Fitchers öron var känsliga och han var van vid att alltid lyssna efter eventuella faror. Lyckligtvis kom de från den motsatta sidan av gläntan och Fitcher kunde hålla sig oupptäckt. Ryttaren var uppenbarligen en alv och Fitcher blev förvånad när en liten man klev in i gläntan. Han var barfota med håriga fötter och hade lätt lockigt, brunt hår. Vad kunde en alv och en hob möjligtvis ha gemensamt? Hober lämnade sällan sina hem och sina bekvämligheter. Vad gjorde då en av dessa, enligt Fitcher fega, varelser mitt ute i skogen med en drakryttare?
Fitcher rynkade pannan och spetsade öronen för att höra ifall en konversation utbröt.

Caladwen log emot hobbiten som kommit ut i gläntan och som nu stirrade med halvöppen mun på henne, uppenbarligen förvånad över att se en alv där. Och han har inte ens sett Obsidian än, tänkte hon för sig själv med ett litet leende. Äggen hade hon lagt ned på marken, men bågen och kogret bar hon fortfarande på. När hon hörde efter så lät det inte som om någon annan var på väg mot gläntan eller var i närheten. När hon frågade Obsidian konstaterade han att hon haft rätt, förutom den där varelsen som enligt honom luktade både varg och människa och som stått i närheten under hela tiden hon väntat. Men eftersom den stått där utan att handla så pass länge bestämde hon sig för att den inte utgjorde något hot, och Obsidian var alldeles utom synhåll ifall hon behövde hjälp. Om varelsen dessutom stått där så länge hade den antagligen redan sett henne och Obsidian, så då hade hon inte mycket att förlora i alla fall. Hon vände tillbaka tankarna emot hoben igen med ett vänligt leende. Iallafall hoppades hon att det var vänligt.
"Välkommen hit. Det verkar som om de andra inte kommer på en stund, så det är väl lika bra att vi sätter igång. Jag heter Caladwen, och jag är en drakryttare. Vi har kallat hit dig och flera andra för att testa ifall ni kan bli nya drakryttare", sade hon med sin klara, ljusa röst och något gammaldagsa dialekt.

Fitcher lutade huvudet när alven började prata med en klingande röst och en dialekt som han hade lite svårt att förstå. När hon avlagt sina ord andades han lite fortare. Av upphetsning. Om det var möjligt att bli en drakryttare kanske han kunde...? Fitchers päls blev lite tjockare av adrenalin och han reste sig plötsligt upp i sin fulla längd - vilken var ganska lång. Han stod stilla ett tag och väntade ifall någon skulle attackera.
När inget hände gick han målmedvetet fram i gläntan och bugade sig värdigt inför alven som uppenbarligen var av högre rang än hoben. "Mitt namn är Fitcher Rukheim. Jag är här för att testas, sänd av varulvarna", sade han med en mörk och affärsmässig röst och såg på alven. De var nästan lika långa, han var bara något högre. Han hoppades bara att hon inte visste vilka som kallats till mötet. Då skulle hon veta att han ljög. Det vore förstås inte alltför tragiskt. Han hade aldrig väntat sig att någon annan än han själv skulle döda orcherna som slaktat hans familj, men en drake... En drake vore användbar.

Caladwen synade honom uppifrån och ned. De hade inte sänt efter varulvarna - de skulle bjudas in efter fem misslyckade försök, hade de bestämt. Då skulle de byta raser på försöken. Det var Caladwen som fick prata och vara drakryttarnas ansikte utåt. Visserligen var hon inte den sällskapligaste alven, men bäst med folk utav de fyra drakryttarna. I dalen nedanför hade plaskandet upphört - Obsidian var lika spänd som hon själv.
Vad tycker du? frågade hon honom fundersamt i tanken.
Det skadar ju aldrig att testa, svarade han med sin mörka röst. Eller tanke. Eller vad man nu skulle kalla det.
Sant, tänkte hon tillbaka. Om han nu blev utvald var det bara bra, och om inte, så hade han på sig samma förtrollning som de andra som misslyckades eftersom han gick in i gläntan. Omkring den låg en förtrollning som gjorde att de som testats och misslyckats glömde hela händelsen. Eller bara delvis, det berodde på Obsidians och Caladwens vilja - det var de som lagt förtrollningen.
Hon böjde huvudet som hälsning åt Fitcher, innan hon tog till orda igen.
"Välkommen du också. Om vi har tur så kommer någon utav er bli en ny drakryttare idag", sade hon med ett leende åt dem. "Ifall det skulle hända, så måste ni stanna för att undervisas hos oss. En drakryttare som inte vet sina krafter kan bli livsfarlig både för sig själv och andra."

Quill susade fram i all fart genom skogarna med sina ljudlösa, fjäderlätta fotsteg. Som ett skogsrå var varsamhet en specialitét och att ta sig fram genom terrängen var ett än mindre problem. Det var spännande nu, då Quill hade varit det första skogsrået genom tiderna som har vågat sig bort från sin skog för att närvara på denna tillkallelse. Skogsrå som är så skygga har aldrig varit bekväma med att lämna sitt område, men Quill var mer redo än man någonsin kunnat vara för något så outforskat och nytt.
Quill fuktade sina läppar med tungan och fortsatte springa tills det kändes helt rätt att stanna. Det silvervita, korta håret spretade åt alla håll efter att ha dragits med av vindens kraftfulla pustar och andetagen var tunga efter ansträngningen. Det kändes i magen att den här platsen var rätt. När Quill tog ett par steg till uppenbarades en glänta. Tre varelser stod mitt i gläntan och verkade konversera, en kortare figur, en längre och den tredje som frångav en bekant doft. Något slags skogsdjur tycktes det, vilket kändes mycket tryggt. Quill bestämde sig då för att flytta sig ännu närmare främlingarna samtidigt som ett strålande leende växte sig fram och prydde hela ansiktet. Tystnaden bestod dock, trots modet att kliva fram.

En känsla hade fått Zia till denna skog och till denna plats. Samma känsla hon haft nu i våras då hon funnit en övergiven rävunge i sin lya. En rävunge som nu skuttade glatt vid hennes sida, men som då hade övergetts av sin familj. Varför det hade hänt var troligen av den enkla anledningen att ungen var inte lika stark som sina syskon och kunde slåss om maten. Men Zia hade tagit hand om honom och gett honom mat. Till tack följde nu räven hennes spår vart hon än ville och nu ville hennes instinkter till ett visst ställe. Det var som om någon kraft kallat henne och hon var van att lyssna på sina instinkter.
Zia var ett troll, eller snarare ett halvtroll. Hon var inte lika kort och böjd som de, hon hade heller inte den lite gröna nyans deras skinn kunde bära. Nej, hon såg mycket ut som en högrest människa, men med spetsiga öron och gröna nästan lysande trollögon. Sedan var det svansen som kanske mest avslöjade att hon varken var människa eller alv.
Räv gav ifrån sig ett litet gnyende som en varning och hon hade vädrat det med. Hon var inte ensam längre, inte i skogen i gläntan framför henne befann sig en märklig samling varelser. Sakta tog hon sig fram, nyfiket men ändå på sin vakt tog hon sig in i gläntan med räven.