PRS Mash-Up

(oops xD)

Andrew

Andrew lägger på och reser sig upp ur kontorsstolen på stela ben. Äntligen en anledning till att slippa sitta och läsa rapporter hela dagen. Så Per-Arne hade rätt, iallafall. När han först hade lagt fram sin teori hade den låtit totalt urspårad, till och med för att vara Per-Arne. Men Andrew hade satt honom på jobbet i alla fall, och det hade tydligen gett resultat. Han gick nedför trappen och ut genom dörren bredvid bokhandeln. Han gick på trottoaren, bort mot konsum för att sedan fortsätta bort mot gymnasiet.
Han gick försjunken i tankar, tankar på strategier och anfall. Han kastade en blick mot tiggaren vid konsum, en av hans män. Med blicken ditåt såg han inte när han gick in i en kille framför honom.


Loke

Loke såg hur Tor gick ur lastbilen och in mot fiskemottagningen. Det stank fisk omkring den, och han rynkade på näsan. Hur stod man ut att jobba i såna lukter? Det stank på hela Torskholmen, främst från fiskemottagningen. Men Loke ignorerade lukten och styrde stegen mot fiskemottagningen med självsäkra steg som om han ägde bryggan. Den där irriterande närvaron under bryggan var fortfarande kvar. Loke gick mot Tors ryggtavla.
"Broder", muttrade Tor tyst men tillräckligt högt för att Loke skulle höra honom. Loke flinade.
"Är du inte glad att se mig?"

Poseidon

Bryggan var nästan tom nu, sånär på några kvardröjande fiskare, Leif på fiskemottagningen och de där två gudarna som stod vid fiskeanläggningen. De där två intresserade honom, och det gjorde Leif också. Han log litet för sig själv. Kanske det var dags för ett besök i människogestalt igen? Det var länge sedan han gett sig iväg från sitt hav förutom enstaka besök på Olympen. Han bestämde sig snabbt och bytte form. Nu såg han ut som en helt vanlig människa, kanske förutom de onaturligt havsgröna ögonen. Nu hade han fiskehatt med krokar nedhängandes från den och brunt lockigt hår. Han gissade att han antagligen luktade hav, men det var ingenting att hjälpa - han luktade alltid så.
Han steg upp ur vattnet - han flöt bokstavligt talat upp ur vattnet och klev upp på bryggan, helt torr. En fiskare stirrade på honom, men skakade på huvudet sedan som om han sett i syne. Poseidon log litet. Havet var stilla idag - en spegling av Poseidons eget humör för dagen. Men det kunde också brusa upp på några minuter. Han gick fram emot fiskemottagningen med säkra steg.

Tor

Tor fnyser.
"Visst är jag det, käre broder. Vad gör du här?"
Det är oväntat att Loke dyker upp på Torskholmen just idag, speciellt då Tor är ganska övertygad om att både Rebecca och Scarlett ska vara i Asgård idag - det är ovanligt att Loke inte är där för att vägleda dem.
Tor har ju förstås en ursäkt, han jobbar för tillfället och slutar inte än på ett tag. En snabb blick på klockan han har på armen (en rosa klocka med Barbies upp- och nervända ansikte på) och han ser visaren röra sig mot tjugo över fyra. Han slutar fem i bästa fall, men så länge Leif är kvar är också Tor det.


Leif

Det står en man med gyllene lockar och fiskehatt utanför fönstret och Leif undrar vem det är. Det är ingen fiskare som hon känner igen (i och för sig går det sällan att skilja på dem, de är alla så lika och går alltid i orangea regnjackor eller ylletröjor med underliga mönster, skäggiga och flinande). Hon blir nästan lite nervös när han vänder sig om och ger henne ett leende genom glaset på fönsterrutan som vetter ut mot de rostiga och väderbitna fiskebåtarna som ligger förtöjda. Han har så skinande och klara ögon att Leif blir alldeles paff.
När en liten, liten makrill med glänsande kropp tar sig ut ur hans jackficka och landar på asfalten vänder sig Leif bort med andan i halsen.
Vad såg hon nyss?!
Hon släpper disktrasan och tar två snabba steg närmare glasrutan, bara för att se makrillen ligga och sprattla på asfalten. I nästa sekund har den underlige mannen greppat tag om fisken med kraftiga nävar och slängt ut den över kanten på bryggan.
Precis som om ingenting hänt. Precis som om det inte alls är underligt att det just dök upp en makrill ur hans jackficka. Leif står och gapar lika stort som fisken han nyss kastade i havet. En glänsande, levande makrill.
Vem är det där?! Leif känner honom definitivt inte, det är inte en av fiskarna från Torskholmen. Hon kan heller inte komma på något annat ställe där han kan vara fiskare. Finns det en stad och en hamn utanför muren också? Är det därifrån han kommer?
Utanför muren finns där ju bara... skog.
Skog, skog och åter skog.
Bortom skogen, då? Bortom skogen och mörkret och det okända?
Leifs hjärta dunkar hårt, hårt i bröstet, hon svär på att de andra där ute kan höra hur det försöker ta sig ur hennes bröstkorg. Leif kallsvettas.
Mannen verkade inte ens tycka att det var särskilt underligt att den där makrillen låg och sprattlade i hans jackficka ett tag.
Han kanske fångade den själv?
Med en blick ut på de människor som står och fiskar på flytbryggorna, skakar Leif på huvudet åt sin dumhet. Det är ju därifrån han kommer. Han har säkert fångat en makrill, stoppat den i fickan och bestämt sig för att det var nog med fiskelycka för hans del.
Leif hade personligen aldrig gett upp efter endast en enda fisk - och allt mindre slängt ut den i havet igen, men hon orkar inte skänka den där gubben någon mer tanke.
Han får väl vara underlig bäst han vill. Leif har bord att torka av och kräftor att koka (och det luktar nästan värre än fisken som hon precis rensade).


Lucass

Inger är fortfarande inte här och Lucass finner det oerhört underligt.
Han ska inte klaga dock, för vem är det som han ser gå ner mot Strömsvattnet från sitt oerhört hemliga kontor?
Visst är det Andrew med sina lagom självsäkra steg och vaksamma, stålgrå ögon. Han ser ut att äga hela staden, vilket han nästan gör, samtidigt som hans blick talar om fullständig jämlikhet med resten av stadens invånare.
En man med erfarenhet och kämpaglöd, som inte tagit sig dit han är idag bara sådär, utan att få slåss om makten.
De flesta som rör sig på Strömstads slitna, gamla gator vet nog inte ens om att den där killen gör något utöver det vanliga när han inte syns köpa jordgubbar... vilket han gör just nu.
Lucass höjer på ett ögonbryn i ren förvåning.
Andrew, ledaren för rebellerna stannar till utanför Coop Konsum och köper jordgubbar för ett extra bra pris med pengar som förmodligen inte ens är hans.
Andrew, ledaren för rebellerna stannar därefter till framför Lucass och drar på smilbanden precis så mycket som krävs för att Lucass ska vända bort blicken och vilja försvinna.
Vet Andrew vem han är? Lucass vågar inte gissa.
Rebellerna och superhjältarna samarbetar inte. Det är meningen att de ska förstöra för varandra (vilket gör Ingers dubbelspel desto underligare, men Lucass förstår varför hon gör det, hon snokar och ställer till det och Lucass uppskattar det nästan).
Hon syns fortfarande inte dyka upp.
Där Andrew är, syns snart Inger också, tänker Lucass med ett flin. Hon kanske till och med har med sig Rebecca.
Kanske är det nu som Lucass ska visa sig vara av värde och jaga bort Andrew så att de kan vara ifred och diskutera.
Andrew är inte på deras sida och Lucass kan inte känna sig mer stressad över det. Tur att de har Batman på deras sida i det inofficiella kriget som pågår mellan två sidor.

Loke

Loke ryckte på axlarna.
"Inget speciellt. Själv då?" Det var förstås inte sant. Loke åkte ingenstans av ingen speciell anledning. Men det var inte ofta han avslöjade sina planer innan. Rättare sagt aldrig. han såg sig omkring i rummet.
"Vad har fått dig att jobba på ett sånt här ställe?" frågade han med rynkad näsa och såg sig något äcklat omkring i rummet. Hela stället stank fisk.

Poseidon

Poseidon log åt den lilla makrillen som hoppat runt i hans ficka. Fiskar och andra havsdjur drogs till honom, och den måste ha simmat in i hans ficka medan han steg upp ur vattnet. Han fortsatte gå in mot fiskemottagningen. Han satte sig ned vid ett av bord Leif just torkat av och slog inbjudande ut med handen åt både Leif och de båda männen. De var gudar - ingen tvekan om saken - men var varken grekiska eller romerska. Snarare kändes de.. Nordiska? Hmm. Intressant. Vad gjorde de på hans brygga, i Strömstad överhuvudtaget? Den ena hade varit där länge, han jobbade på fiskemottagningen, men den andra hade han aldrig sett förr. Leif kände han förstås igen - han kände alla på bryggan, fast de flesta visste inte om det.

Leif

Leif har hjärtat i halsgropen och andan i halsen, men hon tänker inte på det, inte på någonting alls faktiskt.
Leif är alldeles utmärkt bra på att inte visa vad hon känner och tänker och faktum är att just nu... behöver hon inte ens gömma sig bakom hårda ord och stora leenden.
Leif tänker ingenting, men hon känner en stark vilja att fly undan vad det här än är. Det ligger i luften, luften omkring dem. Inte lukten av fisk eller den friska vinden som härjar utanför - nej, luften. Den vibrerar av spänning och energi.
Huden på Leifs bara armar knottrar sig och det är inte bara på grund av kylan. Leif är nästan rädd på riktigt.
Leif slår sig inte ner vid bordet, även om makrillfiskaren slår ut med armarna med ett charmigt leende. Leif står stelt kvar och flyttar sig inte, ansiktet stenhårt och känslokallt. Den enda som får en blick är Tor och hon lovar honom att hon ska mörda honom när hon väl överlevt detta.
Detta, vad är detta?
Denna kraftfulla energi som flödar genom henne, i hela rummet - så tjock att hon nästan kan ta på den? Så rent och argt och kraftfullt, kedjat till de tre människorna som befinner sig på Torskholmen denna eftermiddag.
Det är utan tvekan kraftfullt, vad det än är. Varför kan Leif känna det? Som sin egen puls under huden, dånande i öronen.

Leif rycker till och plötsligt är vågen av känslor och obehag borta. En mås skränar ikapp med den skygga vinden utanför, Tors röst kastar skuggor på väggarna.
Leif betraktar en tavla föreställande en blåsippa med spelat intresse. Hon ser uttråkad ut, men inombords skriker hon.

Poseidon

Poseidon log emot dem, den brokiga lilla skaran. Han tänkte snabbt. De grekiska gudarna var aldrig nordiska, utan de hade sina egna gudar. Skönt för de grekiska iallafall, det var tillräckligt att ha två skepnader. Han misstänkte att till och med människan kunde känna all kraft rusa omkring i rummet. Det var mycket kraft på ett ställe, i alla fall på ett sådant här ställe. Tre gudar samtidigt, och Poseidon misstänkte att de var höga gudar, och likaså var han. Det kunde bli farligt med så mycket kraft på ett och samma ställe. Det var skillnad med Olympen, där platsen var byggd av och för gudar. Bara platsen i sig var maktfull.
Han betraktade dem, drog sig till minnes varenda historia och myt han hade hört om nordiska gudar. Den blonda var ganska lätt att identifiera - Poseidons bror, Zeus, hade alltid varit förargad på Thor som enligt Zeus efterapat honom. Poseidon var ganska säker på att det inte var så det låg till, men det var sådan Zeus var, trodde alltid sådant och letade ofta efter en anledning till att brusa upp. De hade haft många gräl i sina dar (Det var faktiskt Zeus som startade grälet som satte igång första världskriget, enligt Poseidon) men de hade också haft riktigt roligt. Den där syskonrivaliteten skulle alltid finnas där, och Hades skulle alltid lyckas bli sur på dem av nån anledning, men de där små grälen behövdes ibland. Dessutom behövde Ares underhållas så att han inte satte igång nya världskrig.
Poseidon övergick till att betrakta den svarthårige. Han såg inte ut som en man som man skulle lita på i första taget. Hmm. Loke, gissade Poseidon på då de båda också borde vara högt uppsatta gudar.
De två och Leif verkade dock inte känna igen honom, vilket inte egentligen förvånade honom. Det var sjömän främst som faktiskt ännu trodde på de gamla gudarna, och de hade så rätt. De försökte visserligen inte blidka dem eller liknande som förr i tiden, men gick man ut på en brygga medan havet var stormigr kunde man förvänta sig att höra en sjöman säga "Poseidon är ilsken idag".

Han log emot de tre, höjde ett ögonbryn.
"Känner ni inte igen mig? Inte ens du, Leif? Man skulle kunna tro att en havsmänniska som du skulle veta vem jag var?" frågade han flickan som stod med blicken fäst på en tavla. Han visste vad alla på bryggan hette, och vilka de var. Han kunde varenda kapten som reste på hans hav.

Tor

Tors röst, som i vanliga fall reser sig och dundrar likt åskan på en varm sommardag, är nu tyst och betraktar mannen framför honom med intresse. Poseidon. Kraften som kommer med hans välkända namn är påträngande, kryper på hans skinn.
Mannen framför honom är maktfull, Poseidon, havets gud. Har han äntligen bestämt sig för att stiga upp ur havet? Hur länge har han egentligen befunnit sig under bryggan? Länge.
"Visst känner jag igen dig, Poseidon," säger Tor tillslut, rösten laddad med något mer.
"Jag skänkte dig till och med en tanke tidigare idag, då jag körde ut den vanliga leveransen fisk." Tor flinar och sneglar på flickan med det ljusa håret som fortfarande håller i en gul disktrasa.
Hon sneglar tillbaka och Tor kan nästan läsa hennes tankar, det syns så uppenbart i hela ansiktet, men framför allt i ögonen.
"Leif vet du ju förstås vem hon är, Poseidon - du som håller till under just denna bryggan större delen av din tid. Hur går det med Maximus?"
Tor njuter av att leka med Leifs förvirring och han känner sig inte ens speciellt elak för att han gör det.
Leif som alltid är så blyg och tycker att det mesta är pinsamt, här har hon för de leenden hon klistrar på. Går inte att skratta sig ur denna situationen, inte.
Det enda Tor oroar sig för är hans egen broder, Loke. Han undrar vad det är han har i görningen.

(Vänta va vad är det med Maximus? Blir nervös nu xD)


Poseidon

Poseidon skrattade. Det var ett sånt där bullrigt, meddragande skratt. Han var visserligen på gott humör just nu, men det var lika ombytligt som havet och kunde skifta på några sekunder. Eller rättare sagt, havet var lika ombytligt som Poseidon, eftersom det var han som styrde det. Han var havet. För många verkade det komplicerat, men för Poseidon var det lika enkelt som att ett plus ett var två.
"Det är bara en liten del utav mig som är här, Thor", log Poseidon. "Den här bryggan behövde.. Bevakas." sade han, fortfarande leende, men nu lite mer ansträngt. Den här Thor var kanske inte lika dum som han kunde se ut?
Det var sällan gudarna var på bara ett enda ställe, utan de hade alltid flera skepmader på flera olika ställen. Just nu var till exempel Poseidon också med på ett möte på Olympen med Zeus och Hades. När guden var samlad på ett enda ställe, så var dess gestalt så kraftfull att vanliga dödliga förvandlades till aska om de såg på den. Men det var sällan det hände, bara vid gudarnas möten vid vintersolståndet och sommarsolståndet.
Det var iallafall så det funkade för de grekiska gudarna, men Poseidon visste inte hur det låg till ned de nordiska.

Loke

Loke betraktade Poseidon. Här gällde att vara försiktig. Mannen var inte dum, och de var trots allt på en brygga tillsammans med havsguden. Han suckade litet inombords, och bestämde sig för att låta Thor ha sin lilla maktkamp innan han lade sig i.

(Tänkte att eftersom gladiatorerna inte skulle vara på arenan om de var fria män, så måste det finnas nån som öger dem och arenan. Så tänkte att det på nåt sätt är Loke, om det är ok för dig? Ska se om jag kan komma på nån plan för nåt han försöker göra i staden också xD öppen för ideer )

Tor

"Bevakas? Ja, sannerligen. Det finns både en och tre anledningar till att jag är och vandrar bland Midgårds människor," bullrar Tor, hans röst buren med vindens kraft.
Loke fnyser.
"Vadå, för att fara runt i din lilla glassbil?"
Tor sänder Loke en av hans mördande blickar.
"Har inte du annat att göra?" svarar han och kastar med sitt långa hår, som är svettigt under kepsen som han har på sig. Han vågar inte ta av den, det är risk att bli utskrattad av både Loke, Poseidon och Leif (i värsta fall) om han gör det. Hår som ligger klistrat mot skallen är under hans värdighet. Han är en gud och gudar underkastar sig inte sådant fjuttigt som att svettas i maj eller vad fan det nu är - Tor har inte koll.


Leif

Leif tror nästan att hon hör fel. Midgård?
Snart säger han väl att han är en asagud och att den där smått hotfulla, men avaktade personen bredvid Tor är en magiker. Leif fnissar nästan åt tanken, trots att det känns fel att tänka så. Han skulle kunna vara det, för allt vad Leif vet - eller snarare inte vet.
Vad vet Leif egentligen? Ingenting.
Ingenting, ingenting alls.
"Jag drar hem," säger hon tillslut, ler stort och slänger den gula trasan på diskbänken. Hon skiter väl i att borden inte är färdigtorkade, att de har kräftor att koka, att Gandalf kommer att bli besviken för att hon inte gör sitt jobb - Gandalf kan dra dit pepparn växer.
Leif kommer aldrig kunna säga det till honom personligen, men vad Leif vet och antar, är det väl ändå inte möjligt för någon annan än henne att veta vad hon tänker och känner.
Eller?
Leif vågar inte tänka tanken.

Andrew

Andrew log ett fejkat leende mot Lucass. Han sträckte fram påsen med jordgubbar, som han egentligen köpt till Per-Arne - skulle man handskas med per-Arne efter att han varit i skolan en hel dag, så behövde man mat.
"Vill du ha en jordgubbe?"

Gandalf

Idag hade han ledigt och tur var nog det, för han hade slut på sitt tobak. Enligt Gandalf går det inte att leva utan tobak, så han satte på sig sin långa hatt (den som lutar lite åt vänster) och tog ett steg ut i sommarvärmen med en fnysning. Under skärmen på hatten syntes hans plirande ögon glimta till. Solen var skarp och skuggorna blev långsamt längre, så med en bred skugga över halva sitt rynkiga ansikte begav sig Gandalf nerför gatan till kyrkan. Träden var lummiga i sin grönska och kastade fläckiga skuggor på kullerstenarna. Gandalf njöt av både solen och den svala vinden som lekte med hans skägg. Thor hatar skägget och säger att det vore bättre borta än kvar, men Gandalf vet att det i själva verket är skägget som skrämmer bort kriminalitet på kvällarna och inte Batmans bistra uppsyn. Dessutom tycker Gandalf om att irritera andra människor och Thor är säkert avundsjuk på Gandalf egentligen. Han vill bara inte erkänna det.
Jo, tänkte Gandalf och satte handen mot hatten, jo... kanske han behöver en sidekick av något slag. Någon som kan ge ärliga synpunkter på skägg och ögonbryn. Gandalf noppade bort ett hårstrå som växt sig långt mitt i pannan på honom i morse.