The 100 (PRS Piggelinisen- Holytail)

Alaska

And the walls kept tumbling down
In the city that we love
Great clouds roll over the hills
Bringing darkness from above

But if you close your eyes,
Does it almost feel like
Nothing changed at all?
And if you close your eyes,
Does it almost feel like
You've been here before?

"Solen är på väg ner," konstaterade Bellamy.
Jag nickade frånvarande.
"Ska vi typ... Sortera dom?" undrade han.
"Kan vi inte bara låta dom sova som dom vill?"
"Visst," svarade han och log snett.

Han gick upp på den lilla kullen där han brukade stå när han pratade och sa högt:
"Hallå alla brottslingar!"
Några buade, andra skrattade, men alla lyssnade. Bellamy själv bara skrattade.
"Det börjar bli sent. Jag rekommenderar er alla att sova, för det här är ingen semester. Vi måste ta oss till Mount Weather. Och vi börjar imorgon. Ni som vill stanna uppe får göra det, men stör inte oss som vill sova."

Sen gick han ner från kullen igen och bort till mig.
"Kapseln?" frågade han.
"Va?" sa jag dumt.
"Ska vi sova i kapseln?" skrattade han.
"Nej. Vi har redan utsett oss själva till ledare. Ingen kommer att vilja följa oss om vi utnyttjar det. Låt dom andra sova i kapseln. Jag sover ute."
"Det är sant," sa han och nickade.

Vi gick tillsammans till ett av vindskydden som vi byggt upp under dagen. Dom blev faktiskt riktigt bra, med tre väggar och ett lågt tak av sly. Vi skulle i alla fall slippa frysa. På marken låg redan de tunna liggunderlag vi fått med oss från Arken, men det var allt. Det låg redan ett tiotal människor där inne. Några sov, men de flesta satt och pratade. Jag och Bellamy valde en tom plats längst inne i ett hörn. Där satte jag mig ner och tog av mig min jacka eftersom att det fortfarande var ganska varmt.
"Oj, de allsmäktiga ledarna sover här med oss," skrattade en tjej som satt någon meter ifrån mig.
"Haha," sa jag låtsat surt.
"Fox," sa hon och sträckte fram handen.
Jag tog den.
"Alaska."

Jag och Bellamy satt till slut och pratade med Fox och hennes vänner halva natten tills vi somnade en efter en.

Lake


Wish we could turn back time, to the good ol' days,
When our momma sang us to sleep but now we're stressed out (oh).
Wish we could turn back time (oh), to the good ol' days (oh),
When our momma sang us to sleep but now we're stressed out.

Mitt mod sjönk med solen. Jag är mörkrädd. Det har jag alltid varit, men såklart blev det värre när jag blev inlåst. ALLT blev fan värre när jag blev inlåst.
Jag sparkade till en sten, ingen smart val. Jag hörde något knäckas, och så kom smärtan. Jag skrek. Förbaskade sten, förbaskade skog, förbaskade jord. Jag hatade allt. Jag hatade kanslern, för att ha låst in mig, en 14 årig flicka som inte visste bättre, jag hatade Monty och Jasper som hade tagit med mig på sitt ”uppdrag”, jag hatade mig själv, för att ens tänka så om mina vänner…. Mina ända vänner…

Efter ännu en timme av halvhjärtat letande i mörkret höll jag nästan på att ge upp, tills jag sist såg en liten, liten ljuskägla längre fram. Jag sken upp, och haltade fram mot kapseln. Alla sov redan. Skönt. Ingen skulle ställa jobbiga frågor om var jag hade kommit från. Jag letade igenom hopen av ungdomar efter Jasper och Monty. Men det var svårt att se nånting. Plötsligt tappar jag balansen och faller handlöst till marken. Jag har snubblat på nånting. Nånting som andades. Förmodligen någons ben. Jag tittade bakom mig, spottade ut grus och gräs från munnen, och försökte att inte gråta.
Jag försökte kisa genom det låga ljuset från glöden, och ser att det är en söt, blond flicka som jag snubblat på. Jag ser inte om hon har vaknat. Och jag vågar inte titta efter, så jag rullar bort från flickan, och ställer mig skakigt upp, och haltar iväg till en egen liten avlägsen plats och börjar gråta. Jag saknade mamma och pappa så mycket att det gjorde ont. Jag behöver en kram från mor, och en kyss på pannan av far. En röst som sa att allt skulle gå bra. Att allt var ett sjukt skämt. Att jag fortfarande var 14 och gick i skolan och hängde med Jasper och Monty på eftermiddagarna som vanligt.
Att allt var som vanligt……

Ska äta Skriver sen ♥

*OMG EMBLA HAR SKRIVIIIT*
*går in*
*well hon skrev iaf...*

Hahha sorry xD

Alaska

Nästa morgon är jag den första som vaknar. Precis där jag sov fanns en liten springa i vindskyddet där solen sken in rakt i mina ögon. Jag suckade tyst för mig själv och försökte återgå till att sova, men insåg snabbt att det var omöjligt. Jag låg innerst i vindskyddet så att försöka ta sig ut utan att väcka någon var i princip omöjligt. Jag rullade runt snabbt på stället, för jag hade börjat på ont i sidan av att sova på den hårda marken. Då fick jag världens chock. På andra sidan av mig låg Bellamy. Väldigt nära. Men som tur var vaknade inte han heller när jag försiktigt reste mig upp och började hoppa mot utgången. Jag lyckades ta mig ut utan att väcka någon, och när jag kom ut ställde jag mig bara och tittade. Jorden var så vacker. Det var nästan slöseri att den fått stå orörd så länge. Jag gick fram till lägerelden vi gjort igår. Den såg ut att ha brunnit ut alldeles nyligen, så jag tände snabbt en ny med tändstålet vi fått med oss. Vem vet när man kan behöva eld. Även om solen sken var det rått och kyligt i luften, så jag gick in i kapseln för att leta efter kläder. Där fanns det tyvärr absolut ingenting. Jag gick ut igen och satte mig vid elden för att värma mig. Efter en stund kom någon och slog sig ner bredvid mig. Han kom helt plötsligt och verkade ha smugit sig på mig bakifrån.
- Vad gör du uppe Bellamy, sa jag.
- Det var för ljust för att sova. Du? svarade han.
- Samma. Och för kallt också.
Han nickade bara som svar och stirrade in i elden. Sen tog han av sin jacka och hängde den över mina axlar.
- Tack, sa jag och log.
Han skakade bara på huvudet och suckade.
- Så vi blev chefer här antar jag, sa han.
- Det verkar så, sa jag.
- Är det okej med dig då? Eller orkar du med det?
Jag ryckte på axlarna.
- Det är väl lugnt, sa jag nonchalant.
Jag vet inte vad, men jag hade något emot honom. Han kändes typ som en allmän player och jag gillade det inte.
- Okej, sa han och log mot mig.
Egentligen var han ju ganska söt, med sitt lockiga hår, stora ögon och fräknar. Men om jag skulle kunna styra upp det här stället tillsammans med honom måste jag kunna fokusera.
- Så, vad säger du? Ska vi börja leta efter Mount Weather idag? sa jag.
- Absolut, svarade han och log.
Sen satt vi där i tystnad tills de andra nittiosex människorna började röra på sig.