Diffrent Magic (3pers)

Jag tittade på killen. Han var kanske 1-2 år äldre än mig och hans ögon var djupa och bruna.
"Ja.. Jag.." jag kände hur gråten började tränga sig upp ur mina ögon och en ensam tår rann nerför min kind.
"Jag måste.." sa jag med osäker röst. Jag kände mig som en treåring som grät, men jag kunde inte få det att sluta.

//jag är hemskt ledsen att jag inte skrivit, jag skrev men tydligen så skickades det inte//

Jamie kollade på henne med Oro och förstående i sin blick när han kollade på henne. Han hade känt den där känslan många gånger innan och kände direkt igen den.
-Jag har också känt så men kan du inte komma upp och prata med mig, det finns ju ett tåg efter det här också. Jag skulle rekommendera att gå längre ifrån där tåget kommer ifrån för då hinner det accelerera och då går det fortare och lättare, mer smärtlöst, sa han och kollade på henne välkomnande och hoppades att hon skulle göra det men han ville inte att hon skulle känna som han själv gjorde dock, han ville bara att hon skulle tänka efter ordentligt innan hon gjorde det.

Jag tittade på honom.
"Och detta är du expert på för att...?" frågade jag honom.

((Sorry för litet, jag skrev det i all hast.))

//Det är helt förståeligt.//

Jamie kollade ner med en ledsam blick innan han kollade på henne igen, han tog av ena bandaget och visade det djupa skärsår som krossase andra mindre, "jag har försökt samma sak" sa han i en tyst röst innan han kollade på tåget fundersamt. Kunde han klara att överleva, kunde han hjälpa henne eller skulle han få så som han för en vecka sen och fortfarande ville? Men på ett sätt om han kunde hjälpa andra, få andra att kanske tänker över sina beslut ordentligt skulle det vara värt den tortyr som han levde?

//Sorry för litet oaktiv här, men har varit missnöjd med min karaktärs story och haft litet svårt med det så men ska försöka komma igång igen med henne Jag tänkte mig en gladlynt tjej men sedan blev det en snabb ändring när jag såg att hon skulle ha försökt ta livet av sig och då blev det snabbt ändrat och inte särskilt bra. Och det där blev en litet väl lång förklaring xD//

Almarea såg sig omkring på tågstationen, tog in alla intryck. Det var full fart därinne; folk rusade till tåget, till bussar, skyndade sig att köpa lunch innan tåget. Almarea trivdes inte i såna stressiga miljöer, hon trivdes bättre i lugn och ro, helst i naturen. De flesta här rusade fram, hade bråttom någonstans. Det var hon och några få andra som bara satt och väntade. Och ett par ungdomar som stod och pratade vid perrongen.

//Det är helt okej, det är inte alltid som man hittar karaktären eller blir nöjd med den, jag har haft turen att jag gjort det och har fastnat för att skriva (utanför rollet) bitar av hans bakgrund och så, men det där händer mig ofta//

Jag tittade på honom. Det djupa såret. Fullt av torkat blod. Jag rös. Sedan tittade jag på hans ögon innan jag tittade ner på mina skor och gick därifrån.

Jamie suckade innan han kollade ner. "Vad hade jag tänkt? Att hon skulle vara glad för att få prata med en idiot som jag? Att hon skulle vilja leva och hoppa runt bland blommorna?" Sa han tyst i en sarkastisk röst för sig själv. Efter en liten sekund så ställde han sig långsamt upp medans han knöt om bandaget hårt med en halv grimace av smärta.