Dystopi - Staden [ÖPPET]

Quinn hoppade till när en manlig röst tilltalade henne. Tilltalade henne? Håren längst hennes armar reste sig som i en varning. Sakta vände hon huvudet emot rösten. Manade sig själv att resa sig upp men en liten del av henne hoppades att det inte var henne han tilltalat utan någon annan men hon kunde nästan känna hur hans blick rörde vid henne vilket fick henne att rysa av obehag. Utan att möta hans ögon kollade hon på honom, precis under dem och vred huvudet så han inte skulle se det ilskna märket på hennes kind. Lät tröjans långa arm gömma handen. Försökte att se hård ut, fientlig något som hon alltid varit så dålig på. Luke hade oftast skrattat åt hennes försök. Patetiskt hade han kallat försöken. Patetiskt. Ordet ekade genom hennes huvud.
”Ja.” Ordet hade inte alls kommit ut lika hårt som hon velat utan rösten var tjock. Hjärtat fladdrade i hennes bröst. Tårarna som bränt bakom hennes ögon var som bortblåsta. Hon bet sig själv i läppen. Ångrade att hon sagt något över huvud taget. Ville krypa ihop till en boll men ställde sig istället upp i en smidig rörelse. Metallen skrapade emot hennes stora, slitna tröja och hon rynkade något på näsan.
”Men ifall du inte lämnar mig ifred kommer du inte vara det.” Hon visste inte vad det var som förmått henne att säga det. Många gånger hade hon hört att anfall var bästa försvar, det var inte första gången hon yttrat ett hot men oftast hade de hon hotat bara skrattat henne i ansiktet. Det hade varit länge sedan nu dock och inte en endaste gång hade hon kunnat uppfylla hotet. Ingen av gångerna hade slutat bra. Därav försökte hon hålla sig obemärkt. Den gyllene regeln. Så länge ingen såg henne brydde sig ingen. Så länge ingen brydde sig, så länge hon inte störde någon desto bättre var det.

Han skrattade till.
"Hotar du mig? Du kan ju alltid försöka." han blottade skärpet han hade, där han hade flera förgiftade dolkar och en pistol.
"Så, vad heter du och vad gör du här? Själv kan du kalla mig Ledaren, mitt vanligaste namn."

Skrattet är som ännu ett slag i ansiktet och hon bestämmer sig för att hon inte gillar mannen. När han blottar skräpet känner hon hur hon blir alldeles kall inuti och åter igen biter hon sig i underläppen. Granskar hans händer, hur han står självsäkert. Orädd. Han verkade i alla fall orädd. Det fanns många orädda men ännu fler som inte var det. En massa som låtsades vara modiga. En massa som höll en fasad uppe. Eller försökte. Precis som deras stad. Försökte hålla ihop sig själva. Och överleva trots alla odds.
”Pretentiöst av dig att kalla dig själv Ledaren. Var Ers majestät eller Mästare upptaget?”
Hjärtat i hennes bröst pumpade ännu hårdare om så var möjligt. Och ett litet leende spred sig över hennes läppar. Som ett skrämt djur. Attack är bästa försvar. ”Jag tror jag ska kalla dig för kissemiss. Det passar. Gulliga knivar du har.”
Luke skulle ha sagt att hon hade haft en dödsönskan. Kanske hade hon det men för första gången på mycket länge mötte hon någon annans blick.

Tasha satt på muren och studerade de två, ledaren som han nu verkade kalla sig och en ny liten råtta han fångat i sin ägo. Egentligen hade hon väl tänkt att fortsätta förbi på sin balansgång mot en kall bråd död om det ville sig illa. Men samtalet verkade vara intressant och råttan uppkäftig. Tasha skrattade gott åt vad råttan sa där hon satt några meter över dem.
"Bra där lilla råtta, visa att han inte ska kliva dig på svansen." sa hon muntert med glittrande gröna ögon. Hon blinkade åt flickan att hon inte menade illa. Mot Andrew log hon bara soligt och glatt. Vädret var härligt och hennes humör lika så.
Hon tog sats och sköt sig ifrån med händerna så hon landade vid dem.
"Något trevligt uppdrag åt mig?" frågade hon vänligt. Hon ville ha något kul att göra, hon ville ha pengar och mattransporten var än sen så hon kunde inte sno någon mat ännu.

Andrew skrattade.
"Jag har alltid uppdrag lediga. Vad hade du tänkt dig?" han vände sig emot den första flickan igen. Han tog upp en kniv som glimmade grönt av giftet och snurrade den i handen.
"De här? Har du nånsin hört om othak, vännen? Det dödar snabbt, men smärtsamt. Så så gulliga vet jag inte om de är. Det finns viktiga anledningar till vad jag kallar mig. Hört om rebellerna? Vems sida står du på?" han slutade snurra på kniven och höll den i ett fast grepp.

Lily jobbade utanför muren och suckade till då solen lös henne i nacken. Efter fyra timmar jobb i gasande sol blev man trött. Hon torkade svetten ur pannan och arbetade lugnt vidare. Att hon arbetade så här mycket var endast för att hon skulle kunna försörja hennes bror och henne. Hon samlade ihop sina saker och började gå mot huset för att lämna några saker innan hon skulle ta sig in till stan för att lämna maten. Hon rättade till sin stora blus och kavlade upp armarna gör att dom åkte ner hela tiden.

Theodore hade sett när människorna på gatan pratat men backade snabbt in igenom ett fönster bakom trädet och in i skuggan. Han ville inte bli sedd, inte var iväg och inte bli inblandat i något igen. Theo hade något som tyvärr fick honom att hamna i jobbiga situationer.

Quinn hoppade tydligt till vid den främmande kvinnans röst. Hon hade trott att de var ensamma eller nästintill så i gränden. Blicken vreds uppåt och automatiskt kröp hon lätt ihop, ryggen som varit rak sjönk ihop, axlarna höjdes som om hon kunde göra sig osynlig med den lilla rörelsen. Men det vänliga leendet, kommentaren fick det att rycka uppåt i hennes mungipor som oftast bara Luke lyckades med. Det var inte ofta hon pratade med främlingar eller någon annan än Luke och det var nästan som om hon hittat sin röst någonstans, i den smutsiga gränden.
”Lärde inte dina föräldrar att inte springa runt med knivar”, hon gjorde en kort paus innan hon tillade sakta som om han hade svårt att förstå henne, ”det är väldigt lätt att ramla och skära sig.” Om hon varit någon annan hade de varit ännu ett hot. Ännu ett hot hon aldrig skulle fullfölja för om det ville sig så. Om han ville, skulle hon dö.
”Viktiga”, sade hon och skrattade till. Ett äkta skratt. Den unga mannen försökte bara skrämma henne. Kanske gick han igång på sådant. ”Det är ingen chans i staden att rebellernas ledare skulle kalla sig för ledaren och sedan börja prata om rebellerna med en främling. Det är otroligt korkat. Deras ledare, ifall han eller hon varit så korkad, är så korkad. Kommer han eller hon inte vara ledare särskilt länge.”
Trots hennes ord tog hon ett steg tillbaka. Trots självsäkerheten som hon försökte att utstråla men troligtvis misslyckades horribelt med skrämde kniven henne. Och de farliga ögonen som kollade på henne. Hon stötte emot fordonet bakom sig och kunde inte hjälpa att dra in ett häftigt andetag när smärtan ännu en gång gjorde sig påmind.

Andrew log. Han hade fått höra det där många gånger, men han visste vad han gjorde. Han avslöjade långt ifrån allt det verkat som han avslöjat - det mesta ledtrådar som slapp ur de rebelliska, såsom placeringar på vapenförråd och liknande, var bara villospår för de Maktfulla. Det var bara han och de innersta i de rebelliska som hade koll på var allt låg och liknande. Och inget fanns på papper, och det lilla som fanns var kodat.
"Det bästa sättet att inte synas är att synas. Och de Maktfulla måste få litet påminnelser här och där att jag lever - oftast ett litet mord. Jag kan ju inte tillåta dem att slappna av helt. Så, du svarade inte på min fråga?"

Lily kom in i staden med maten och gick mot marknaden där hon skulle sälja maten för att få pengar till hennes bror och henne. Hon drog handen genom håret och gick med lätta steg mot marknaden och såg hur mycket folk det var där. Hon blev direkt nervös då hon hade svårt med mycket människor. Hon tog ett djupt andetag och gick bara rakt in bland alla människor för att hitta ett bra ställe att sälja sin mat på. Hon satte ner säcken och började plocka upp sina varor. Hon såg ett litet gäng stå och prata och hon uppfattade några enstaka ord av vad dom sa. Med några modiga steg gick hon fram till dom.
" Skulle någon av er vilja köpa lite mat?" frågade hon med en nervös röst.