l o s t - öppet rollspel

namn: Seth Baker
ålder: 17
kön: kille
utseende:
personlighet: Seth är sassy, obrydd och disträ. Sarkasm är ett språk han pratar ännu oftare än engelska, som han blandar in i svenskan hela tiden. Hans käraste ägodelar är hans mobil, hörlurar och cigg och han älskar alternativ rock. Han gillar katter och att se film, oväder och gamla band, starkt kaffe och saltlakrits. Han känner ofta att han inte riktigt hör hemma, men det gör väl de flesta.
övrigt: Homoromantisk och pansexuell. Saken är den, Seth ligger runt mycket pga sex är den bästa bedövningen han vet förutom rökningen - och eftersom att sex mest av allt handlar om att släppa tankar och låta kroppen ta över för honom bryr han sig inte så mycket om vem han ligger med. Han blir dock bara kär i killar.

Namn: Valeria
Ålder: 16
Kön: Kvinna
Utseende: Hon har blont hår, ljus hy, fräknar och mossgröna ögon. Hon har ett fint leende hon ofta visar men aldrig menar. Det är ett sött ansikte som inte passar henne alls. Hon har långa svarta naglar som hon ofta gillar att riva folk med för nöjets skull.
Personlighet: Tsundere? I panikartade situationer är hon den som får skräcken att eskalera istället för att lugna folk. Hon finner humor i de värsta situationerna, vilket ofta skrämmer folk. Om hon visar omtanke mot någon är det för att de har något som hon vill åt, alternativt att hon vill använda dem för ett syfte.
Hon hånar ofta människor och ser sig som av en högre rank. Hon är en misantrop och fungerar bättre ensam än med andra människor med få undantag.
(Undvik inte min karaktär för det bara, vill helst kunna skriva något i rollet ;3)
Övrigt: -

Går hon bra?

(tog bort mitt förra inlägg pga ville kunna citera din och noras mall och sätta in på framsidan, haha)
men den blir jättebra! :3

edit: Genny1 det e helt okej om du gör din karaktär till tjej ^^

Namn: Jane Houston
Ålder: 15, snart 16
Kön: Tjej
Utseende: 172 cm lång, smal och har hög ämnesomsättning så att hon inte går upp i vikt, även om hon äter mycket. Isblå ögon med en mörk iris och guldblont hår ner till under skuldrorna. Har en liten uppåtnäsa. Hon är ganska ljus i hyn, har fräknar över näsryggen och har många , men små födelsemärken. Hennes ansikte är ganska litet och runt och hennes mun är liten och ljust röd. Hon har långa smala fingrar och korta naglar. Hon har väldigt långa ben i förhållande till hennes överkropp, men har långa armar.
Personlighet: Sprallig och alltid positiv, oftast lite blyg i början, men det släpper efter ett par minuter. Jane är smart, men visar det bara när hon tycker att det behövs. Många tycker att hon är rolig, något som hon själv inte kan se.
Övrigt: Hennes föräldrar jobbar mycket, så därför är hon van att klara sig själv. Älskar att sjunga och har en väldigt klar, men späd röst. Har många vänner som hon älskar, men känner sig ofta ensam ändå.

(Så - då kan alla börja med sina startinlägg! Jag vill helst att alla skriver i alla fall sitt startinlägg innan man fortsätter med sitt andra inlägg jag skriver mitt första alldeles strax, det är helt öppet att börja så länge. Tänk på att alla är lite utspridda på ön, beskrivning av ön finns på första sidan!)

Edit: Förresten, föredrar om alla skriver i tredje form (d.v.s med pronomen, asså hon/han/hen/osv)

Valeria spolas upp på en del av ön där stranden är skuggad av träden och där revet växer så vilt att det inte går att simma ut i vattnet utan att fötterna fastnar i täten.
Hennes hår är intrasslat och täckt av sandsmulor och hennes huvud dunkar lätt när det dras tillbaka till land och när det släpps tillbaka ut. När hon reser sig upp ser hon suddigt (och självklart har hon en slående huvudvärk).
Den första tanken hon har är var hon kan ha hamnat. Hon minns i den stunden inte att hon överhuvudtaget rest bort, och undrar istället om hon blivit kidnappad. Då blir hon arg, för vad kan vara deras motiv? Pengar? Hon skrattar bakom sitt mutter. Pengar har hon inte överflöd av om det är vad de söker. Vilket slöseri med tid...!
Hon sparkar av sina våta skor av frustration och slänger ut de i havets riktning. Sen börjar hon gå runt barfota i symboler liknande åttor, medan hon smeker sig om bakhuvudet. Hon inser att hon glömt något men inte vad. Då går hon vidare ut längs vattenlinjen för att få en större bild av vad det är för ställe hon vaknat upp på.

Jocelyn
Skrik, eld, smärta, blod, död, är vad Jocelyn minns, det sista hon vet.
Det första hon ser när hon slår upp ögonen är - ingenting. Hon kan inte se något annat än mörker, ett mörker mer kompakt än hon tidigare sett.
Men hon är inte död, hon är inte blind, hon är vid medvetande, det känner hon. Det här är inte en dröm, hon vet det. Hennes kropp gör inte ont, och det stör henne. Hennes kropp borde göra ont, och hon borde inte vara under jord.
''Jocelyn, res dig upp'' säger en röst. En röst som kommer från henne sjäv. Hon lyder sin egen order, sträcker på benen, och dunkar sitt huvud i något hårt ovanför.
''Jocelyn, gå. Gå åt ett håll så hittar du ut.''
Jocelyn fortsätter följa ordern som kommer ur hennes mun, och hon går. Räknar stegen. 1,2,3,4,5,10,15,20,30,40,50,100,200. Allt bara fortsätter vara svart, men det är inte längre tyst. Hon kan höra något mer än hennes egna steg, och hon känner igen ljudet. Fåglar. Hon är påväg åt rätt håll, uppåt, mot ljuset. Om det finns ljus där uppe, om hon inte är blind. Men hon vet att hon inte är blind, för hon kan se sina egna fötter framför sig nu, hon kan se de svarta kängorna trampa sig fram, tydligare och tydligare för varje steg.

Ljust

För ljust

Autumn kniper hårdare ihop ögonen och lägger hastigt armen över ansiktet för att undvika det stickande solljuset.
Rörelsen leder till att otaliga små gruskorn flyger upp i luften och landar i hennes halvöppna mun.
Hon sätter sig tveksamt upp och tittar runtomkring sig. Sand så långt ögat når. Efter det vänder hon och kollar bakom sig. Hon gapar förskräckt åt synen; där sträcker sig en bred skog, fylld av exotiska träd.

Var är jag?

Sen minns hon det. Klassresan.

Hon mins när hon satt där, i flygplanet, ensam, med panic!at the disco på högsta volym i hennes slitna, vita samsunghörlurar.

Och hon tänker efter. Och då minns hon smällen. Hon minns då alla skrek av förtvivlan. Hon minns att hon började hyperventilera. Hon sa ingenting, hon bara satt sig ner på sätet, skakandes. Sen blev allt svart.

Och då inser Autumn att hon är någonstans långt, långt borta. Hon vet inte var, men hon vet att hon inte kommer komma hem på ett bra tag. Hon sväljer och letar efter mobilen i fickan. Den är inte där.

Han kvävs nästan av all fukt. Hettan och fukten får svettet att rinna nerför ryggen och håret slicka sig fast på hans panna. Nathan mår illa och har en dunkande huvudvärken, tungan känns som sandpapper i munnen. Långsamt sätter han sig upp, ser sig omkring i det okända landskapet. Han hör ljudet av okända fåglars skrin, tittar upp och ser att solen försöker leta sig in bland de stora trädkronorna. En bit från hans fötter ser han en stor sjö, ett djur står vid kanten av sjön och dricker ur den. Nathan hostar plötsligt till, och djuret - som ser ut att vara ett rådjur, eller något liknande - tittar snabbt upp på honom innan den springer iväg.
Med ett lågt stön reser Nathan sig upp, hans kropp protesterar genom att dunka. När han kan se sig tydligare omkring ser han sin sportväska en längre bit bort, går dit och sätter sig på knä bredvid den. Han tar ut sin ena vattenflaska och tar ett par klunkar, börjar fundera. Vad har hänt? Vad gör han här?
Blixtrande minnen kommer tillbaks. Eld, skriket från olika ungdomar, paniken när han såg sin bästa vän medvetslös på sätet bredvid honom, det eviga ringandet i öronen..
Nathan stelnar till, håller vattenflaskan så hårt att vatten börjar rinna från flaskan ner över hans hand. Nej. Fanfanfanfan. Det kan inte vara sant.
Med ett skrik slänger han iväg sin flaska, bryter ner i gråt. Tankarna orsakar en orkan i hans huvud, han har aldrig upplevt denna slags känslan förr, denna slags paniken.
Efter ett tag känner han sig avdomnad - och det enda han hör är det eviga ringandet i öronen. Långsamt reser han sig upp, hämtar sin vattenflaska (som nästan var tom av vatten) och kollar snabbt igenom alla sina grejer i väskan. Jo, allt han hade med sig är på sin plats. Han tar upp sin mobil, kollar snabbt hur den funkar men han har varken internet eller täckning. Med en uppgiven suck lägger han ner den igen, reser sig upp och slänger väskan över väskan.
Han börjar gå bort från sjön, mot det hållet han tidigare vaknat med ryggen mot.

(rätt så jävla dåligt, ursäkta ahaha)

Seth vaknar av att han råkar andas in ett litet moln av sand och börjar panikartat hosta. Han vältrar över sig på sidan och vänder ut och in på sina lungor medan han försöker dra efter andan. Ögonen tåras och lungorna värker, och när han äntligen kan andas igen är den första tanken som kommer upp i hans huvud: Hur jävla full var jag som däckade i en sandlåda?
I vanliga fall dricker han knappt, han gillar att vara full men hatar att dricka, så han förstår inte vad fan han har gjort nu. Så sätter han sig upp med dunkande huvud och kisar mot solen - och får en chock när han ser havet. I en sekund är det fullständigt tyst i hans hjärna, och så slår minnena tillbaka som en knock out. Turbulens, syrgasmaskar, barn som skrek och folk som i panik försökte ringa hem. Men var är de andra? Alla kan väl inte- han kan väl inte- ensam.
Som i alla lägen när tankarna blir för mycket stänger hjärnan av sig alls och han går på autopilot. Ställer sig upp på skakiga ben och kollar in omgivningen runt sig. Han är på en smal sandstrand med höga klippor runtom och en liten stig leder upp bland dem mot något som ser ut som lummig skog. Bredvid honom i sanden ligger en ryggsäck.
Seth orkar inte ens kolla vad som är i den, slänger bara upp en rem på axeln och börjar gå mot stigen.