Prs med Malia

Jag visste inte hur uppklädd man skulle vara men efter en lång tid hade jag bestämt mig för en mörkröd skjorta som han hade köpt för länge sedan men det hade aldrig varit tillfälle att klä upp sig så pass. Dessutom kändes det som om en vit skjorta skulle kännas för formel och vi skulle ändå bara på middag hos min barndomsvän. Till skjortan hade ha ett par svarta jeans, ett par svarta hängslen och från början en fluga men det kändes som lite overkill så jag lade ort den. Jag hade försökt få reda på mitt hår en det hade varit näst inpå omöjligt, när håret precis hade torkat var det alltid extremt fluffigt och man fick stå i eoner och borsta ner det. Nu låg det så bra jag förmådde på huvudet och det fick vara bra nog och jag visste att Nora inte egentligen skulle bry sig men man kunde väl lika gärna imponera när man hade chansen. Så nu var vi på väg hem till Nora, jag och pappa. Vi hade inte så mycket att prata om så vi gick i tystnad vilket var lite obekvämt då det var en bit att gå. Ända sedan dagen jag träffade Nora i gallerian hade det legat snö på marken och efter som den ännu inte tynat bort såg oddsen bra ut för en vit juldag. När vi kom fram kände jag mig lite smått nervös och när jag kom upp till dörren och knackade på kändes det som att den ville vändas ut och in. Jag visste inte riktigt varför men antog att det bara var för att vi inte hade setts på ungefär tio år,om man inte räknar gallerian.

Plötsligt kom en liten lurvig filur inspringande i rummet. Det var Millie, en dvärgschnautzer på tre år. Med ett brett leende på läpparna satte Nora sig ner på huk för att klappa hunden. "Du måste också vara fin," påpekade hon sedan eftertänksamt och vände sig mot sin byrå. I en av lådorna hittade hon en röd rosett som hon knöt fast i håret mellan hundens öron. Förtjust över slutresultatet skrattade Nora till innan hon reste sig upp. Trots att hennes rum var på övrevåningen kunde hon inte undgå att höra knackningen på ytterdörren. Naturligtvis skulle hon inte hinna ner så hon lät Katherine välkomna gästerna.
Millie som alltid blev lika ivrig när de fick besök galopperade genast iväg. Nora var inte sen med att följa efter. Genast när hennes blick fastnade på Teddy log hon stort. Hennes fina barndomsvän. Förhoppningsvis skulle de kunna återgå till att vara lika goda vänner som förut. Hon kramade om honom innan hon vände sig mot hans pappa. "Hej, mr Malkins. Trevligt att se er igen." Han hade varit som en andra pappa för henne men det hade trots allt gått nio år sedan de senast sett varandra och hon tänkte vara formell ända tills han rättade henne. Katherine undrade naturligtvis var fru Malkins höll hus. De hade ju ingen aning om vad som hänt.

Jag vart först lite förvånad när Noras mamma är den som öppnade dörren men det var roligt att se henne igen efter alla dessa år. Jag gav henne en smått obekväm kram innan Nora kom dit. Hon hade på sig svarta kläder och jag var glad att jag hade valt rätt glad av uppkläddhet då jag inte hade på mig för mycket och inte för lite. Hon var väldigt vacker med håret i en knut på huvudet och... Vänta nu! Hon sade att hon hade en pojkvän och du har inte sett henne på flera år så lugna ner dig lite. Jag kramade henne innan jag klev in och började ta av mig skorna. Jag visste inte var jag skulle hänga av in jacka men jag ville inte bara räcka de till någon efter som att det skulle kunna ses otrevligt. "var kan jag hänga av mig?" frågade jag efter att ha lagt en lätt hand på Noras axel för att visa att jag skulle säga något.

När en hand vilade på hennes axel sneglade Nora på sin bästa vän. En stund stod hon bara där med blicken fäst på hans ansikte för att memorera varje ansiktsdrag, men skuldkänslorna väckte snart upp henne från sitt lilla trans. Jag har inte sett honom på nästan tio år, jag har all rätt i världen att beundra hur stilig han blivit, försökte hon övertyga sig själv. Hon tog snart hand om hans jacka och hängde upp den bland alla andra ytterkläder. Katherine försvann i sällskap med Teddys pappa till köket så det blev bara ungdomarna kvar i hallen.
"Maten är inte riktigt klar än," förklarade Nora innan hon vände sig om mot trappan. Hon gjorde en gest med fingrarna för att be honom följa med upp till rummet. Hon gick fram till radion och sänkte volymen lite. Med ett leende på läpparna satte hon sig ner på sängkanten.
"Så, var är din mamma? Jag hade förväntat mig att få träffa henne också," undrade hon nyfiket. Kanske mrs. Malkins var förkyld och därför avstått från att följa med.

Jag satte mig bredvid henne på den mjuka sängen och sedan kom frågan som jag hade förväntat mig men jag trodde inte att den skulle slå så hårt. Jag trodde jag var okej nu,det hade gått så lång tid. Jag slog ner blicken och samlade ihop mig lite innan jag svarade. "Eh, hon dog för fyra år sedan så jag tror inte hon kommer." Jag skrattade lite på slutet och tur var nog det för alternativet var att jag började gråta och detta var inte riktigt det rätta tillfället för att bryta ner. Jag såg upp igen och stirrade in i hennes ögon så vackra men jag visste fortfarande att det inte var rätt för mig att tänka dessa saker om henne. Hon har fortfarande en pojkvän, så ta de lite lugnt nu.

Noras leende tonade gradvis bort. Det tog en stund för hennes hjärna att registrera informationen. Var mrs. Malkins - hennes andra mamma - borta? Det kunde inte vara sant. Delvis kände hon sig sårad. Visserligen hade de tappat kontakten med varandra ganska fort efter hans flytt men det här var en helt annan sak. Varför i hela friden hade han inte kontaktat henne och berättat om den tragiska nyheten? Hon skulle ju ha velat finnas där för honom. Hon skakade på huvudet åt sig själv: så hon tänkte! "Teddy.." viskade hon och blinkade bort tårarna. Hon flyttade sig närmare honom och la armarna om honom. Hennes fina Teddy. Vad hade han egentligen gått igenom?

Jag tänkte tillbaka på när mamma hade dött, det hade bara varit en vecka innan vi skulle flytta. Min värld hade vänts upp och ner och inget verkade verkligt längre. Det hade inte varit bättre när jag hade behövt flytta och inte längre hade mina vänner runt mig som kunde stötta mig. Flytten från Chicago var nog det värsta som hade hänt mig. När vi kom till Atlanta pratade jag inte med någon, hade inga vänner och spenderade min tid främst inomhus och ibland satt jag i parken nära mitt hus. Det var då jag hade blivit intresserad av konst. Jag hade suttit och sketchat i parken. Människor, djur, landskapet. nästan vad som helst så länge jag inte tänkte på något annat. Sakta men säkert föll jag in i en svår depression och det var bara någon gång förra året det hade börjat bli bättre. Nu var jag betydligt bättre men hade fortfarande perioder då det kom tillbaka, det hade varit ett tag sedan nu och för att det inte skulle vara idag det kom tillbaka höll jag ihop mig och skakade på huvudet. "Nej det är okej, ska vi gå och kolla hur det går med maten?"

Besviket snörpte hon på munnen när han liksom skakade av sig allt. Han ville uppenbarligen inte prata om det och hon förstod det, men ändå tog hon illa vid sig att han stängde henne ut. Men kunde hon verkligen anklaga honom för det? De hade inte haft någon som helst kontakt på ungefär nio år - hon kunde inte förvänta sig att de skulle återgå till att vara bästisar och som om de aldrig varit frånskilda. Nora tittade ner på sina händer innan hon nickade. Utan att direkt se på honom reste hon sig upp från sängen och lämnade rummet. Hon kopplade på en glad min när hon kom in till köket: de vuxna behövde inte blanda sig i eller så. Maten var fortfarande inte klar så för att fördriva tiden pratade hon en stund med mr. Malkins. Han hade som sagt varit som en andra pappa för henne när hon var ett barn och det kändes bra att ha honom tillbaka.