Öppet rollspel - Vikingabyn

(Observera att jag har lagt min mall i mitt allra första inlägg i tråden på första sidan... :3)

Saga kastade leende ett öga på mannen som just slängt iväg en av dom otroligt fulla männen in i slagsmålet igen. Hon visste inte varför hon log egentligen. Men hon kunde inte låta bli. Det såg ganska roligt ut när han kastat honom.
Hon vände sig om igen, drack det sista av mjödet och reste sig upp.
Hennes far och mor skulle inte gilla att hon varit på krogen nu igen. Men hon orkade inte bry sig.
Saga behövde bara vara långt borta från gården. Okej. Inte jättelångt, men man tar det erbjudande man har.
~~~~~~

Alltså... *facepalm* FÖRLÅT FÖR ATT DET ÄR KORT OCH TRÅKIGT MEN HAR OBVIOSLY INGEN FANTASI :3 x)

Eira såg på mannen som kom mot henne. Hans hår var vackert svart som natten och ögonen gröna som hennes egna. Han var ovanlig till utseende men trots sin ålder var han inte obehaglig att se på. Mannen var muskulös och grov, vad han än arbetade med så var det inte med fjäderpenna.
Eira tar Lopts hand och ler ett snett leende mot honom.
"Mitt namn är Eivin, trevligt att träffas. Hur visste du att jag var ny här?" frågar hon och ser sig om, mest om mannen skulle ta sig tillbaka till henne.
"Jo, jag är ny här. Söker arbete, du vet inte något ledigt?" frågar hon i en höjd röst för att överrösta slagsmålet.

Saga skulle just försiktigt gå förbi dom två unga männen som pratade när hon fick höra mannen med det axellånga, röda håret frågade efter jobb. Hon stannade upp, fick plötsligt en minnesblick av sin far, muttrande en fin liten svordoms visa om att det inte fanns så mycket arbetskraft på gården, då hennes ena bror övade för att bli krigare, till fars förkrossning och den andra inte var mer än 6 år gammal och inte stark nog än.
Och med tanke på att ynglingen just slängt iväg en kanske 70 kilos man, så antog hon att han var stark.
Kanske.........
Saga skulle precis fråga vilket slags jobb han var ute efter. Men det undslapp henne bara ett litet "eh".
Skulle hon allvarligt talat fråga en helt och hållet främling om han kanske skulle vara intresserad av ett jobb på hennes fars ägor, utan att fråga honom först. Förresten var det inte henne han pratade med, utan någon annan.

Lopt betraktade ynglingen. Han var stark iallafall, ingen tvekan om saken.
"Jag känner de flesta i byn. Så, vad för slags arbete hade du tänkt dig? Om du inte har något emot tungt arbete har jag nog litet plats i smedjan. Jag är vapensmed. Har du jobbat med vapen nån gång?"

Eira ler charmerande mot den unga kvinnan som kommer fram mot dem. Hon visste att kvinnor var svaga för henne och visst hade hon utnyttjat det då hon haft det som svårast. Men bara för värme, tak över huvudet och mat. Att bara tala med dem och lyssna, det uppskattade de. Att hon förstod dem som inte andra män gjorde. Konstigt? Knappast.
Hennes charmerade leende var till för alla, alla som skulle bli sedda. Kvinnan kanske ville något? Hon visste inte men vänder åter sitt ansikte mot Lopt och ler ett stort leende mot honom.
"Åh, vapensmed? Kunde inte varit bättre. Smedjor har jag jobbat i efter min vandring." hon tystnade, ville inte gå mer in på just den saken.
"Men ja, jag har jobbat en del med vapen även om det har varit mer bruksföremål." svarade hon slutligen.

Saga ler ursäktande mot dom båda männen, säger ett blygt "hej" och Ska just gå ut genom dörren, när hon ser honom. Gåendes in genom dörren.
En lång man, med spretigt, kortklippt hår, alldeles underbara hazelbruna ögon, och en lång smal mun. Ivar.
Han hade blivit längre sen dom sist sågs, för kanske 2 år sen, han hade klippt håret kort och bytt kläder. Han såg mer ut som en handelsman numera. Men hon kunde aldrig glömma hur han ser ut, även om han så hade bytt hår och ögon-färg.
Saga skrek ett kort "Ivar" och tacklade honom i en stor kram.

Lopt betraktade honom. Det var något speciellt med den här unge mannen, och han ville veta vad. I vilket fall som helst ville han ha något att göra, så då kunde han i vilket fall som helst lära känna honom. Det skadade inte att lära känna nykomlingar. Det fanns faktiskt en anledning till att han levde här.
"Det är inte för annorlunda. Nå, känner du någon här?"

Eira följer flickan med blicken, varför så blyg? Hon kände på sig att kvinnan ville dem något. Eller såg hon dem bara som stora starka män? Som hot?
Så hade Eira sett alla män och såg väl dem än idag. Tack vare att hon var klädd som man och betedde sig som det kunde hon undvika den rädslan.
Kvinnan verkade dock känna igen, för ytterligare en man kom som hon kramade om i iver.
Men Eira vänder sig åter mot Lopt och ler stort då hon känner att hon blir betraktad. Hon tänkte inte visa honom sitt rätta jag, inte någon alls. Dock var det praktiskt med jobb samtidigt som hon kunde höra sig för i hamnen om brodern. Hon behövde även nya kläder då dessa både var slitna och för små. De hade tillhört broderns urväxta kläder som även var försmå för henne. Men ren var hon och löss hade hon inte heller. Hon var mager men hon visste även att de flesta smeder gav rikligt med mat då det behövdes för det hårda arbetet.
Hon nickade att de skulle gå ut så de slapp sorlet och slippa skrika åt varandra. Då de var ute sträckte Eira behagligt på sig i solen och kände gruset under sina bara fötter.
"Mat och husrum gissar jag att ingår i arbetet, det burkar göra det. Men är även starkt behöv av kläder och skor. Vet inte hur mycket ni brukar betala, men tar det i kläder om det behövs." hon log, kanske han hade några avlagda hon kunde få? Vem visste sådant, men kläder och mat var det viktigaste nu.
"Kanske inte. Har egentligen inte så mycket erfarenhet av att göra eller bruka vapen. Men det blir nog bra." hon såg sig sedan om, mot hamnen och ryckte på axlarna.
"Nja........" sa hon tvekande och betraktade Lopt.
"Egentligen söker jag efter min tvillingbror. Han begav sig ut med ett skepp och kom aldrig åter. Vill veta vad som hände honom och hämnas hans död om så krävs." hon var allvarlig och hon ljög inte heller. Det var hennes bror även om hon utgav sig att vara man och hon skulle hämnas hans död om det krävdes. Hur det än var med den saken ansågs det hedervärt och modigt att göra en sådan sak.

Lopt log inombords. Den här mannen var verkligen inte vad han utgav sig för att vara.
"Många försvinner till havs, men om du ger mig hans namn kanske jag känner igen det. Mat och husrum ingår, ja. Och på tal om kläder.." han gjorde en hänvisning till marken bredvid honom. Där hade, efter en tanke från Lopt, nu dykt upp en sjömansäck med kläder i mannens storlek. Det fick honom att tänka på att han bara presenterat sig som vapensmed, inte som magiker. Men jaja. Hon skulle snart upptäcka det. Han var inte den som döljde det precis.

Eira log svagt mot mannen och nickade. Det stämde men hon ville inte att brodern skulle vara en av dem som bara skulle försvinna och aldrig komma igen.
"Joar Joarsson efter min far. Han är förstfödd av oss båda så jag fick Eivin efter min faders bror." besvarade hon hans fråga. Det var delvis sant då hennes farbror hette Eivin och Eira var det feminina namnet på det.
Eira gjorde stora ögon vid mannens ord och säcken.
"Åh." mer fick hon inte ur sig på länge och med ett frågande uttryck tog hon säcken och öppnade den. Kläder i hennes egen storlek låg där, fina manskläder, ordentliga och rejäla.
"Hur gjorde du? ... Tack, tack åh...." hon stammade fram och hennes skiftade betänkligt i tonläge innan hon kom på att sänka sig i mörkare tonläge som hon lärt sig.
"Jag ska självfallet betala åter. Betala med arbete, ni ska inte bli besviken." hon log stort men visste att även detta betydde att hon stod till skuld till honom och inte längre var fri på samma sätt som förr. Men hon behövde kläderna mer än någonsin.