Prs med TildeW

Matthew lyssnade intresserat på. Det var då alltför väl att hennes familj inte flyttat någon annanstans, nu kunde han vilken dag som helst dyka upp och bjuda in sig själv: precis som gamla tider.
"Inget speciellt med San Diego. Trevligt folk men jag kände mig aldrig riktigt hemma där," erkände han ocj tittade mer i bordet. Nej, han skulle aldrig återvända dit. Åtminstone inte permanent.
"Plus att jag har en lillasyster nu. Hon är fem år och heter Nadia," la han till med ett stort leende.

Cass såg förvånat på honom.
"På riktigt?! Wow, gratulerar, typ, fem år senare!" sa hon skrattade tyst. "Men vad gör ni här egentligen?".
Hon ångrade sig direkt, hon lät bara otrevlig nu.

"Mamma tyckte att det vore kul att nio år senare komma hit på semester, bara för att se om allt är sig likt. Vi stannar ända till slutet av januari här - i ett hyreshus några kvarter bort från din gata." Matthew sa inte 'vår' därför att han inte bodde kvar där längre.
"Mina föräldrar kommer få fnatt när jag berättar vem jag stötte på. Vänta bara så ringer min mamma din och vill bjuda på middag." Han skakade roat på huvudet.

"Det var länge sedan man var på middag hemma hos er" sa Cass och log svagt.
Hom kom ihåg att de brukade bli bjuda på middag hemma hos Hendersons en gång i veckan. Matthews mamma hade verkligen ett stort hjärta.
"Jag ser fram emot det" sa hon.

När bullen var uppäten och kaffekoppen tom, kastade Matthew en hastig blick på klockan. Sorgligt nog blev han tvungen att konstatera att han borde ge sig av 'hemåt'.
"Har du bytt nummer eller har du kvar den samma? Jag vill ju gärna träffa dig igen." Matthew tog på sig jackan ocj sträckte sig efter paketet han lagt på golvet. "Jag är urusel på att komma på bra presenter. Förhoppningsvis uppskattar Nadia en rosa enhörning." fortsatte han med ett snett leende.

"Nej, det är fortfarande samma nummer!" sa Cass och reste sig upp. "Du får hälsa till alla från mig".
Cass log brett och gav sin gamla vän en kram innan hon skyndade ut i det alla vädret igen.

Matthew besvarade den hastiga kramen och följde henne med blicken när hon rusade ut. Med glada steg lämnade han kaféet och gjorde små barnsliga skutt på vägen mot huset där familjen tillfälligt bodde. I San Diego hade han inte tyckt att det lät som någon vidare bra idé att åka till deras hemstad i Londons förorter på semester. Då hade han ju naturligtvis inte räknat med att springa på Cass, utan bara förväntat sig plågsamma minnen från hans lyckliga barndom. Ingenting som gick att jämföra med hans hem i San Diego.
"Mamma!" ropade han omedelbart då han klev in i hallen. Katherine dök upp i dörröppningen med en disktrasa i handen.
"Du kan aldrig gissa vem jag nyss träffade," fortsatte han hemlighetsfullt.

Cass satte sig i sin nya bil hon hade fått som en tidig julklapp av sin äldsta farbror som tyvärr inte kunde komma till jul. Hon körde snabbt hem och parkerade på uppfarten till sitt vita hus som knappt syntes bakom all snö. Hennes pappa stod utanför och hängde upp juldekorationer utanför dörren.
"Pappa! Gissa vad!" sa Cass och log brett.
"Vadå?" sa han och såg på sin dotter.
"Jag mötte Matthew!" sa hon glatt.

Katherine drog efter andan och slog förtjust ihop händerna. "Men vad är det du säger, Matty? Vilken fantastisk nyhet! Jag måste genast ringa till Monroe's och bjuda dem över någon kväll!" Hon skyndade iväg mot köket där hon lämnat sin mobil. Matthew gick uppför trappan till sitt rum och gömde Nadias paket i den tomma garderoben. Förhoppningsvis skulle hon inte hitta det där före julafton.

Han såg förvånat på henne och skyndade sig in i huset för att berätta för sin fru.
"Monica, Matthew är tillbaka i stan!" ropade han från nedervåningen.
Den blonda medelålderskvinnan kom nerspringandes från övervåningen och snubblade nästan på sista trappsteget.
"Vad är det du säger Richard?" sa hon.