[PRIVAT] Youtuber

Dan skruvade på sig. "Ja, jag heter Daniel Howell, jag bor här och jag är rädd för mörker", skrattade han. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, så det blev bara lite random fakta hon redan visste.
"Och jag håller på med youtube", lade han till med ett leende. "För det mesta. När jag inte sover."
Han hörde Phil nynna på någon låt i duschen och skrattade tyst.

Helt plötsligt hördes Phils röst ifrån badrummet.
"Din rumskompis har inte riktigt världens bästa musiksmak, men jag antar att Nicki Minaj får duga" sa jag. "Jag har försökt få honom att lyssna på rock, men han vill bara inte. Drog till med någon dålig förklaring att det han inte kan härma är bra".
Jag skrattade tyst och såg på Dan igen.
"Så ingen utav er är i ett förhållande eller?" frågade jag snabbt.

Dan skakade på huvudet.
"Nej", sade han och lade handen på nacken. Den var varm.
Klockan tickade rytmiskt på väggen, som om den också ville göra sig hörd. Tick-tack. Tick-tack. Den visade halv fyra. Inte speciellt sent alltså. Då var det inte så farligt ändå, tänkte Dan. Och han som hade varit rädd för att det skulle bli ...
Plötsligt blev allt svart. Duschen slutade låta. Allt slutade låta. Det var alldeles mörkt i lägenheten.
"Jag tror det blev strömavbrott", sade Dan, mer till sig själv än till Cass. Han ville lugna sig själv, men det gick inte. Livrädd var han, så rädd att han gömde sig bakom soffan igen och gnydde hjälplöst. "Det är mörkt. Mörkt. DEMON!!!" skrek han, men insåg senare att det inte var en demon, det var bara mixern.

Allting blev svart, och innan Cass visste ordet av det var Dan borta. Även och Cass inte var rädd för mörkret kände hon nervositeten sticka inom henne. Hennes hjärta dunkade hårt och hon kollade sig hjälplöst omkring.
"Dan, om det här är ett skämt är det inte roligt" sa Cass med rädsla i rösten.
Hon började sakta gå omkring i lägenheten. Det ända som hördes var hennes egna andetag. Det kändes som att vara med i en skräckfilm. Allting blev mörkt, Dan försvann, det var bara en tidsfråga innan något skulle hände henne.
"DEMON!!!" Skrek någon helt plötsligt vilket fick Cass att hoppa till utav skräck.
Av ren reflex kastade hon sig bakom det första föremålet hon hittade, vilket var soffan. Hon hade ingen aning om att Dan satt där och ramlade över honom.

Dan kände någonting hårt slå i mot huvudet. Efter ett par sekunder av total förvirring insåg han att något hade tryckt honom bakåt och fått honom att slå i soffan. Han insåg efter ytterligare sekunder att någon var över honom, eftersom han kände något trycka mot bröstet. Något mjukt.
"Cass?" frågade han. Sedan växte paniken. "Demon??" halvskrek han och grabbade tag i ett av soffans ben. Sedan såg han att Cass ögon avslöjade sig. "Jaha, det var bara du", pustade han ut i lättnad, utan en tanke på att hon låg över honom.

Cass såg in i Dans ögon, fastän de inte syntes så bra.
"Finns det demoner här" viskade hon och såg sig omkring.
Då hördes ett ljud, någonting som lät som en dörr och ett vit ljus speglade sig i fönstret. Av ren panik tryckte sig Cass närmare Dan och gömde ansiktet möt hans bröst. Det hördes lätta fotsteg, som om någon inte bar skor, vilket demon förmodligen inte gör heller. Cass försökte andas så tyst som möjligt mesans hon tog ett hårt tag om Dan.
Och sedan riktades ljuset mot dem. Den hade hittat henne, och Dan också för den delen.
"Ehm... Cass?" Sa en bekant röst. Phil. "Ni... Ehm... Ni verkar ju finna intresse i varandra".

Dan slog sig på pannan.
"Åh Gud, Phil, det var inte så ..." rabblade han fram, utan att riktigt hitta ord.
"Hmm, låt mig tänka ut ett bra namn till er ..." sade Phil i en fundersam ton. "Dass? Can? Äsch, ni har båda så korta namn, det är inget roligt."
"Phil, jag lovar dig att om du så mycket som nämner det här för någon annan är du död." ropade Dan ilsket, men Phil hade redan börjat gå ut, mumlandes om andra shipnamn att ge Dan och Cass.

"Jag har det! Dass Frywell!" Utbrast Phil och vände sig mot dem igen. "Alla mina och dina prenumeranter kommer få reda på det här nu".
Phil försvann in på sitt rum och stängde igen dörren, i hopp om att Dan inte skulle ta sig in. Cass, som hade suttit tyst under hela deras korta konversation flyttade sig snabbt bort.
"Jag...".
Men hon kunde inte hitta orden.

Dan låg fortfarande ner på golvet. Han vågade inte resa sig upp, för att då skulle demonerna se honom. Attans, Dan! tänkte han. Han var ju vuxen nu! Han borde inte vara rädd för demoner!
Så med bultande hjärta reste han sig upp. Ögonen hade vant sig vid mörkret nu, så nu kunde han se. TV:n stod rakt framför honom, bredvid honom var soffan och Cass. Nu när han hade ett hum om var han befann sig kunde han fokusera på annat.
Det som hände.
"Ehm, ja ..." sade han och tittade ner i golvet. Han hade ställt sig upp nu, inte lugn men definitivt mer övertygad om att det inte fanns demoner runtomkring honom.

Med en lätt suck satte sig Cass ner i soffan och lutade huvudet bak.
"Det var ju slutet på den korta vänskapen" mumlade hon.
Hennes kinder blev alldeles tomatröda när hon tänkte på det. Men om hon behövde säga det, så ja. Hon tyckte om det. Någonting med Dan kändes bara så... Tryckt, även om han verkade ganska ostabil så kunde han, om han bara försökte, rädda henne från alla demoner, som förmodligen inte fanns.