The Daimond Of The Heart [PRS]

Waleria blev blek som ett lakan. Uppdrag
Profetia. På nåt sätt räcktes hennes hand upp i vädret. Hon ville fråga en sak.
"Den som åtar sig uppdraget får gå upp till oraklet och....
Ja.... Waleria?"
Waleria var nästan lika chokad att Mister D kommit ihåg hennes namn som om han nu hade ställt sig upp och sagt att han inte var en Gud, utan en förtrollad banan. Men hon samlade sig.
"Vad handlar uppdraget om sir?" Frågade hon

(Hahaha xD♥)

"Gudinnan Iris har blivit tillfångatagen av några jättar", sa Mr D och ett sus av viskningar hördes genom borden. "De två halvgudarna ska hämta någon diamant i fjärran länder."
Tori frös till. Hon hade en stark känsla av att hon har något med det här uppdraget att göra. "Om någon har hört något, kom till Keiron. Blablabla. Nu så är middagen slut, och om en timme så kommer alla vara vid lägerelden." avslutade Dionysos sitt tal, och alla började resa sig.
Tori kunde nästan se att hon var blek som ett lakan, men hon sökte upp Adeline ändå.
"Vad spännande med ett uppdrag", sa Adeline. "Det har inte varit något på evigheter."
"Mhm", sa Victoria, fast hon egentligen inte tyckte det var ett dugg spännande. Hon bestämde sig för att gå till Keiron direkt.
"Jag ska bara fråga frågor om, ehm, svärdsfäktningen, till Keiron. Jag kommer snart tillbaka!"
Adeline såg inte övertygad ut, men Tori gick i väg i alla fall.

Waleria visste inte riktigt vad hon skulle göra. Eller jo. Det visste hon.
"Kerion!" Ropade hon genom folkmassan och han vände sig om.
"Vad är det Waleria?"
Där var det igen. Vem i hela världen hade bestämt att det nu var dags att kalla henne Waleria?
"Jo.... Alltså. Jag tror jag.... Vet något om uppdraget......"
Keiron blinkade.

När Victoria kom fram till Keiron stod den andra tjejen där - hon som utmanade Alex vid bågskyttet. Waleria.
"Jag vet något om uppdraget", sa Tori snabbt, och tittade på Waleria. Visste hon också något?

Wal tittade mot.... Vad hon nu hette.... Victoria? Villa?
Äsch. Hon måste fråga vad hon hette sen.
"Jag också!" Sa hon.
Kerion blev förvirrad.
"Två? Som vet något? Jaha. Ingen tredje? Nehä"
"Jag har haft jobbiga drömmar. Om... Iris. Tror jag...."

"Samma här", sa Victoria snabbt. "En kvinna skriker mitt namn, och något om en diamant. Jag visste inte vem kvinnan var, men det måste vara Iris. Jag har haft de här drömmarna i ungefär två veckor nu." Allt det här sa hon jättesnabbt, nästan som om hon tänkte att allt skulle ta slut om hon bara berättade allt.
Hon tittade på Keiron för att kolla om det bara var nonsens eller om det faktiskt hade någon betydelse.

"Jag har haft exakt samma dröm!" Sa Wal.
"Förlåt?.... Lite pinsamt kanske men jag har glömt ditt namn..." Fortsatte hon.
"Vad heter du?"
Utan att egentligen vänta på svar vände hon sig åter igen till Keiron.
"Alltså... Har det här nån betydelse? Jag menar..... Det är ju sant att vi får underliga drömmar men....."

Jag tänkte precis svara på hennes fråga, men hon vände sig direkt till Keiron.
"Victoria", muttrade jag tyst, och lyssnade sedan på Keirons svar på hennes fråga.
"Det har troligen med uppdraget att göra", sa Keiron. "Vi kanske ska gå in till Stora huset, och sedan till Oraklet."
Han började gå galoppera till Stora Huset. Jag tittade på Waleria, och sedan började jag gå efter.

"Hej Victoria!" Sa Wal lite generad över att hon bara hade vänt sig till Keiron direkt. Även fast hon hade hört svaret.
"Jag är Wal. Eller Win. Eller Waleria. Men ingen kallar mig det.....Typ."
Sen sprang hon efter Keiron mot stora huset.

(stel stämning mellan dem xD)

Väl framme i Stora Huset så satt Mr D och spelade pinochle.
"Ska ni vara med?" frågade han, och jag skakade snabbt på huvudet.
"Faktiskt så är de här för uppdraget", sa Keiron. Jag satte mig på en stol runt bordet.