Himmelens & Underjordens Kamp

Xenia log halvt och nickade.
"Jag gissar att det går lika många rykten och lögner om demoner och fallna änglar i himmelen som det gör om änglar i underjorden. Det gäller bara att lära sig vad som är sant och du har visat dig slå hål på en hel del myter."
Aisha påpekade om att flytta ner till underjorden men Xenia skakade på huvudet. Även om hon ville så vågade hon inte och hon skulle bli en ännu större skam för sin familj än hon redan var.
"Skulle jag göra det skulle jag vara en än större skam för min familj." oäktingar i underjorden verkade inte vara en stor sak. Aisha verkade inte ta hårt på det och tydligen fanns det många fler. Något drömmande fanns ännu i hennes blick, men hon försökte dölja det. Hon fick inte bli svag inte ge vika för demonernas krafter.
"Rött hår, gröna ögon och inte alls lik hur en kunglig ängel ska vara. Jag kan inte ens bete mig ordentligt, kontrolera alla känslor, vara perfekt i uppförande och vänlighet." orden tystnar, hon visste allt hon inte var och det var mycket. Det skulle bli mera då hon inte skulle klara detta uppdrag utan att bryta mot en mängd regler.
"Om ni insisterar så tar jag gärna emot din jacka." svarade hon slutligen tacksamt. Hon frös, så var det och huur länge det skulle dröja till närmsta by visste hon inte heller. De kunde förvisso flyga, men någon kunde se dem. Kanske rida båda på hästen?
"Vi borde kanske bli mer mänskliga." sa hon tillsist och drog in sina vingar, det var som om de sögs in i ryggen. Skenet om henne försvann och fötterna landade vid marken. Klänningen var fortfarande tunn och genomskinlig men hon såg mer mänsklig ut. Hon tittade sedan på hästen och Aisha.
"Ska vi rida?" frågar hon så att de skulle snabbt komma iväg även om det oroade henne att sitta samman med en demon.

"Verkligen?" sade hon och höjde på ena ögonbrynet. Hon undrade vilka myter hon hade lyckats slå hål på under den här korta tiden de pratat, förutom att demoner inte kunde be om förlåtelse. Kanske vore det inte så bra att vara för trevlig mot ängeln. Om hon skulle återvända och berätta om hur vissa myter inte alls stämde så skulle det kanske innebära att underjorden inte längre verkade lika hotfull som tidigare trott. Trots att de samarbetade med himmelriket nu så betydde inte det att de var vänner.
Men så kastade hon en blick mot Xenia, som såg tunn och frusen ut i sin klänning, och kom och tänka på den där glöden i hennes ögon när Aisha pratat om att "ta itu" med hennes familj. Och så kände hon sig inte särskilt orolig längre.
"Å andra sidan så skulle du bli kvitt din familj helt om du lämnade himmelen, och då skulle deras skam inte påverka dig. Men du gör väl som du vill." sade hon och ryckte återigen på axlarna. Det hela spelade ändå ingen större roll för henne personligen, hon kände inte Xenia tillräckligt väl för det.
"Om du vore "perfekt" i uppförande och vänlighet och kunde kontrollera dina känslor sådär så skulle du antagligen driva mig till vansinne. Så personligen så föredrar jag dig såhär. Dessutom är rött hår och gröna ögon en vacker kombination." Hon log snett mot henne. Hon log fortfarande när Xenia sade att hon skulle ta emot hennes jacka. Men hon svarade inte, utan drog bara av sig den och höll fram den mot henne.
Aisha nickade åt det hon sade om att göra sig mer mänsklig. Precis som henne så drog hon in sina vingar, men bortsett från det så blev det nog ingen större förändring. Xenia, å andra sidan, hade fått ner fötterna på marken och slutat skina.
"Det låter bra. Vi kan inte stå här hela dagen." svarade hon. Om det här hade varit någon annan ängel hade hon nog varit tveksam till att sätta sig på hästryggen med henne. Men Aisha tvivlade på att Xenia skulle försöka sig på något, och om hon gjorde det så skulle hon själv inte ha några problem med att övermanna henne.

Xenia nickade långsamt och fundersamt.
"Det skulle mitt samvete inte klara av. Även om jag inte är där så skulle skammen ändå påverka mig." hon tystnar och suckar.
"Det där med samvete är jobbiga grejer." flinar hon mot Aisha då hon verkade föredra en icke perfekt ängel.
"Vi kommer troligen dra varandra till vansinne flera gånger under denna resa så att jag inte gör det just nu är bra. Fast jag kontrolerar dock mina känslor, ilska, ledsnad och andra liknande känslor får man inte känna." hon ler svagt mot henne.
"Tack, du är också vacker, verkligen." hon menar det. även om hon inte kan tro att Aisha menar det hon säger.
"Men skulle du ha sett de blonda och blåögda kungligheterna skulle du tycka en annan sak." konstaterar hon och tar emot jackan. Den värmer men ändå är den som att något nästan bränns. Det osar underjord från den och det blir en skarp kontrast mot hennes vita klänning. Men hon älskar den, det var som Aisha hon ville vara klädd. Xenia hoppade upp på hästen och satte sig i dam sits. Hon hade inte lärt sig att rida på annat vis och inte heller kunde hon det för klänningen. Hon såg på Aisha ursäktande.
"Jag vet att detta är opraktiskt, men jag kan inte........eller jag får inte rida på annat vis." hon suckar men sträcker på sin rygg. Nu, var det en sak, men skulle hon gå emot med kläderna kunde hon göra det med ridningen med. Om hon nu fick ha ett par byxor vilket hon aldrig haft förr.

"Tur att jag inte har särskilt mycket av det då. Bara när det gäller vissa saker." sade hon, och flinade hon med när hon såg att Xenia gjorde det. Visst hade hon ett samvete, det var bara inte särskilt starkt och tydligt när det gällde det mesta.
När Xenia påpekade att de troligtvis skulle driva varandra till vansinne flera gånger under resan så skrattade hon till och nickade. Det var sant. Hon hade varit tvungen att utföra uppdrag med andra personer ett par gånger tidigare, och flera gånger önskade hon att hon inte tackat ja. Det hade knappt varit så att pengarna var värt det.
Men det Xenia avslutade med fick henne att se lite undrande på henne.
"Men det är ju jättedumt. Någon gång måste du väl få ur dig allt, du kan inte bara trycka ner allt sådär. Snart kommer du väl i princip explodera, och då får det väl bli jag som tar emot det." Hon suckade, men log lite hastigt mot henne för att visa att det inte bekymrade henne. Aisha var så väldigt van vid att folk i hennes omgivning visade väldigt tydligt vad det var de kände, så det här var definitivt annorlunda.
"Tack" sa hon och log mot henne. Aisha var medveten om att hon var vacker, det var något hon fått höra ett flertal gånger. Hon hade aldrig haft något problem med sitt utseende, hon var egentligen väldigt nöjd med det. Xenia verkade dock inte känna samma sak om sig själv.
"Åh, det tror jag inte. Blont och blåögt blir snabbt tråkigt om det är så alla ser ut. Man skulle ju fastna med blicken på dig ändå, med tanke på att du är den enda som står ut. Sen skulle väl blicken stanna kvar där ändå då du är långt ifrån dum att se på." Hon flinade återigen mot henne. Hon menade det hon sade, men var inte så säker på att Xenia skulle tro det. Fast å andra sidan så var hon ju inte här för att lyfta änglaprinsessans självförtroende. Men det skulle ju heller inte skada att försöka.
Aisha såg på när Xenia drog på sig hennes jacka. Den såg faktiskt bra ut på henne, och det skapade en skarp men fin kontrast mot hennes klänning. Aisha log mot henne.
"Se där! Nu är det bara resten som saknas."
Strax därefter så hoppade Xenia upp på hästen, och Aisha ryckte på axlarna åt det hon sade.
"Det är ingen fara, vi ska bara ta oss till byn. Efter det kommer du ha bättre kläder, då kan du sitta mer ordentligt." sade hon lugnt. Hon gick fram till hästen och hoppade upp bakom Xenia. Rent reflexmässigt så placerade hon händerna vid hennes höfter för att hålla balansen bättre. Xenia var betydligt kallare än vad hon själv var, och det gick tydligt att känna genom tyget. Aisha undrade om det var för att klänningen var kall och hon frös eller om det hade och göra med att hon var en ängel. Innan hon riktigt hann tänka sig för så lade hon händerna längre upp på hennes sida för att känna om hon var lika kall där, men kom snabbt på sig själv och tog bort dem.
"Ursäkta. Jag vet inte riktigt vad du tyckte om det där, jag tänkte mig bara inte för." förklarade hon, med en smått ursäktande röst. "Fast jag måste faktiskt hålla i dig lite för att inte ramla av senare." lade hon till sen.

Xenia såg tvekande på henne, egentligen visste hon inte vad hon skulle svara på något av det Aisha sa. Att blickarna skulle fastna på henne? Jo, det gjorde det, men att det var för att hon var unik och vacker? Nej, inte vacker det var hon inte och det bevisades bara av att hon var annorlunda och en oäkting.
"Har jag klarat mig utan att explodera i några århundraden borde jag klara av detta med. Annars visar det bara hur svag jag är." säger hon leendes men mumlar fram det sista. Hon var svag, klarade inte av att vara barfota ute i den tunna klänningen och sedan på det humöret? Nej, de uppe där hade väl rätt om henne?
De satte sig och hästen började röra på sig men honförstod inte vad Aisha höll på med. En sak att hon höll i henne för att sitta var men sen? Xenia kände sig obekväm i det hela, men hon varken sa eller visade något. Men samtidigt var det så skönt, värmen från kvinnans kropp. Hon visste inte att någon kunde vara så varm. Ingen ängel hade utstrålat en sådan värme och visserligen var hon nerkyld av sin klädsel, men änglar var svalare.
"Håll i dig du." blev Xenias enda svar då hon faktiskt inte visste vad hon skulle säga.

Aisha ryckte på axlarna åt det hon sa.
"Tja, det håller jag väl inte riktigt med om. Men du gör väl som du vill." sade hon. Aisha hade själv aldrig varit personen som höll inne och ignorerade sina ilskna eller ledsna känslor. Det hade alltid bara runnit ur henne innan hon ens hunnit tänka efter, vilket både kunde vara bra och dåligt. Visst kunde hon kontrollera sig själv, men hon tryckte bara inte undan sånt. Men hon kunde ju knappast hindra Xenia från att göra det. Och egentligen spelade väl det ingen större roll för henne själv.
Det var svårt att märka hur Xenia reagerade på det Aisha nyss gjort, särskilt nu då hon satt bakom henne och inte kunde se hennes ansikte. Så hon visste inte om ifall hon tyckt det var jobbigt eller om hon gjort henne obekväm, men hon tänkte för sig själv att det nog var lika bra att inte upprepa det. Hon borde inte låta sig dras med sådär utan att tänka efter först.
"Det är det jag gör." svarade hon lugnt.

De red i ett par timmar och snart uppenbarade sig en liten by framför dem. En by med gråa väderbitna timmerstugor och andra mer finare stenhus. Det syntes vilka som var rika och vilka som var fattiga här. Xenia stannade hästen så de kunde hoppa av. Det hade redan börjat mörkna och folket verkade slutat för dagen och gå hem till sig.
"Vi borde finna någonstans att sova. Värdshus eller vad det heter. Det verkar ändå som att alla affärer är stängda." hon vänder sig om och möter Aishas blick, saknade värmen nu då de hoppat av och släppt varandra.

Efter ett par timmars till mestadels tyst ridande så kom de äntligen fram till en by. Det var en ganska liten by, inget märkvärdigt, men man kunde ändå tydligt se vart de lite "finare" människorna höll hus och bodde. De stannade till och Aisha släppte taget om Xenia och hoppade av hästen. När Xenia började prata så vände sig Aisha mot henne och såg på henne. Hon nickade åt det hon sade.
"Värdshus blir bra. Jag måste bara se efter om jag har fått med mig pengar." Det hade nyss slagit henne att de kanske inte ens tänkt på att packa ner pengar åt henne. Vanligtvis så reste hon ensam på mindre uppdrag som inte tog lång tid, och då hörde det till vanligheterna att hon spenderade natten utomhus. Men det här uppdraget var annorlunda.
Aisha öppnade upp sin väska och rotade igenom den, utan att lägga så mycket uppmärksamhet vid det andra som fanns där i, och till sin lättnad så fann hon tillslut det hon letade efter. Hon tog tag i den lilla skinnpåsen och drog upp den, och log sen lite hastigt mot Xenia.
"Värdshus nu och kläder och skor imorgon alltså?" Just kläder och skor till ängeln var nog inte riktigt vad de som packat åt henne haft i åtanke när de lade ner pengarna. Men det brydde hon sig inte om just nu, det var en nödvändighet.

"Pengar?" sa Idun förvånat och slog sig för pannan på ett icke änglalikt sätt och hade hon varit någon annan hade en svordom kommit också.
"Visste inte att vi måste ha pengar. Vi använder oss inte av det." sa hon förklarande, även om hon misstänkte att de som förberedde henne visste även detta. Hon drog ett djupt andetag och slöt ögonen för att finna inre lugn. Detta var något hon brukade göra för att inte brusa upp.
"Jag är ledsen, jag visste inte." hon mötte slutligen Aishas blick och såg beklagande ut innan hon log lite.
"Om inte.........fast det kanske är fel?" hon såg på Aisha för vägledning.
"Änglars förmåga, styra människor till goda handlingar. Det är en god handling att ge mig kläder och dig en häst, inte sant? Mat och husrum med?" hon såg frågande på henne. Hon visste innerst inne att det var fel. Att hon skulle manipulera andra med sin förmåga för att själv få vinning.

Aisha blev ganska förvånad över hennes reaktion, men strax så försvann den känslan. Hon kom att tänka på att det här nog var första gången Xenia verkat något annat än bara svalt artig och vänlig, och hon flinade lite åt det hela.
Ärligt talat så hade hon inte ens tänkt på att de båda faktiskt kunde styra människor, även om det var på lite olika sätt. Hon brukade aldrig riktigt behöva använda sin förmåga, det var inte ofta hon befann sig bland människor under längre perioder. När hon väl var det så var hon mest upptagen med annat, och när hon väl behövde stanna till på ett värdshus eller något liknande så brukade hon vara ganska utmattad. Vid de tillfällena så kändes det nästan lättare och snabbare att bara lägga fram några mynt och sedan få gå och vara ifred istället för att stå där och styra människan.
"Du behöver inte be om ursäkt. Du har rätt, vi behöver inte använda oss av pengar. Jag bara... tänkte inte på det." förklarade hon. Det Xenia sa härnäst fick henne att flina till igen.
"Fel? Nejdå. Det är ju som du säger, en god handling." Fast kanske inte så som Xenia såg det. Visst kanske det faktiskt var en god handling, men bara för de själva. De som gav bort mat, husrum, kläder och annat förlorade ju bara på det. Fast det bekymrade inte henne.