Privat mellan Ripadal och TildeW

Medan hon paddlade så såg hon hur John tittade sig omkring och rörde inte vad det än var på hans rygg.
Hon kunde inte låta bli att le och såg snart den höga klippan som sträckte ut sig högt över vattnet och hon lät kanoten ta iland alldeles bredvid den

"Men alla människor är inte likadana. Se bara på oss! Jag, med min mörka hy och svarta hår. Och du med din ljusa hy och röda hår. Och de du har på dig är också annorlunda. Vi kommer från olika länder, olika kulturer" sa jag. "Min pappa berättade för mig, att en gång kom ditt folk, de vita, och plundrade vårar land. Tog allt vi hade. Men varför? För vi var olika, ni tyckte vi var mindre värda. Men om vi bara kunde se vad vi båda har att erbjuda kan vi skapa det mest fantastiska i hela världen tillsammans"
"Du... Du är väldigt poetisk" sa han.
"Och de är?" sa jag.
"jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Men det är någonting bra!" sa han.

Iris drog upp John uppför den branta stigen som ledde upp på klippan och hon drog honom ända upp på toppen och till kanten och sa.
- Här kan du se väldigt långt över landet John.
Mer än du kan se.
Känn vindarna och andarna i det.

John verkade inte förstå vad hon menade med det men han frågade inte utan bara tittade sig omkring och sa.
- Det är helt underbart här uppe.

"Följ med mig till min stam! Jag kan bevisa att alla vita inte är onda!" Sa jag och tag hans hand.
"Alawa, jag vet inte... De finns en riskt att jag blir dödad" sa han nervöst.
"Vi indianer är inte monster, vi dödar inte" sa jag.
"Hur vet jag det? Vi är så... Hur ska jag få det rätt?" Började han.
"Olika? Jag vet, men alla är olika. Det ör de positiva med världen!" Sa jag

Iris såg på John och sa.
-Kom vi går ner eller vänta...hoppa vet jag?

Han såg på henne och sa.
-Ner i vattnet här uppifrån.
Är du tokig?

Hon log och sa..-Nej jag har gjort det många gånger

"Om du lovar att jag inte blir skadad kan jag följa med" sa han.
"Jag lovar och svär att du inte ska bli dödad" sa jag och drog led honom genom skogen.
Han snubblade över rötter hela tiden och jag var tvungen att fånga honom flera gånger. När vi kom fram där mitt läger var såg jag hur många drog efter andan när Thomas och jag klev in i reservatet. Jag hörde mitt namn mumlas från både höger och vänster och några gick iväg. Förmodligen för att hämta mor och far.
"Ta det lugnt, de ska inte få skada dig" viskade jag till honom.
Mor och far kom springare från skogen.
"Alawa! Hur kunde du ljuga för oss!?" Sa far upprört.
"Jag tog honom bara hit!" Sa jag.
"Men jag sa åt dig att hålla dig borta från dom!" Sa mor.
"Far, mor. Jag ska bevisa för er att alla vita inte är onda" sa jag. "Det här är Thomas, han kom hit med de vita. Men han har inte gjort mig något. Han tänker inte göra er något. Han är snäll. Naturen är hans ända svaghet. Det finns städer där de bor, stora hus. Detta är en helt annan värld för oss. Men om vi lärd dom hemligheterna bakom flodens rörelse eller hur högt träden kan växa kanske de lägger stridsyxan bakom sig" sa jag.

Iris såg på John och sa
-Se och lär.

Hon tog sats och hoppade och landade i vattnet och John som inte gillade geväret hoppade han med

Mor och far skrattade tyst.
"Ibland undrar jag var som försegår i ditt huvud Alawa" sa far. "Men du ska veta att de vita aldrig kommer att begrava stridsyxan".
Han leende försvann.
"Men eftersom vi är fredliga, tänker vi ge den här mannen en chans, men bara en!" Sa han.
En djupt suck lämnade mina läppar.
"Kom, vi går tillbaka" sa jag och gick in i skogen igen.

Vi gick länge i tystnad.
"Förlåt, jag trodde dem visste bättre" sa jag.
"D-det är okej" mumlade Thomas.