Prs [KawaiiCupcake & Anna-chan]

Ymir tittade på Christa innan hon tittade runt i parken. Hennes ögon vändes mot flickan igen.
"Umh, jag tror typ att jag måste gå.." sa Ymir. Tystnaden var obekväm för henne med.
"Men glöm inte att svara mig sedan, jag skickade ett sms till dig," sa Ymir.
Ymir stoppade mobilen i fickan.

Christa's klarblå ögon vidgades lite innan hon nickade. Det var nog bäst att Ymir gick ändå, att avsluta konversationen. Det hade ju trotts allt bara känts tvingat i slutet.
Christa gav Ymir ett litet, sött leende, precis så som hon alltid log.
"Okej, och nej då, det gör jag inte," sa Christa och fnittrade lätt - inte fejkat, inte ens på gränsen till det, utan ett äkta, faktiskt roat fnitter. Något som ingen hade fått henne att göra på en väldigt lång tid.

Ymir nickade och flinade.
"Ses." sa hon.
Ymir stoppade händerna i fickorna och började att gå ifrån parken. När hon var en bit bort satte hon på sig sina hörlurar och började spela musik.

Christa tittade på Ymir då hon gick iväg innan hon andades ut. Tungt.
"Jag borde väl gå hem då..." mumlade Christa för sig själv, samtidigt som hon puttade bak en blond hårlock bakom sitt öga.
Christas blåa ögonen tittade runt i parken. Den var lika tom som innan - som alltid - men var nu mörkare.
Det var nog verkligen bäst att Christa gick hem.
Med en suck vände Christa sig mot samma håll som hon hade kommit ifrån och styrde stegen hemåt, mot sitt eget levande helvete.

Ymir lyssnade på musiken som dunkade högt i hennes öron. Ett leende spred sig över Ymir's läppar och hon rodnade lätt.
"Jag gjorde det, jag har sötnosenes nummer!" sa Ymir för sig själv.
Hon gick mot sin enkla hyreslägenhet.

"Jag är hemma.." mumlade Christa då hon öppnade den pampiga vita dörren till den flotta villan hon bodde i. Inte för att det var så fantastiskt att vara en rikemansdotter.
Tystnad var allt som välkomnade henne, och med en suck gick Christa in.
Hon var van vid det bemötandet. Alla låtsades om som att hon inte fanns. Antingen det, eller så var hon syndabocken. Den vars fel allt var. Så hade det alltid varit. Och under de femton år hon levt så hade orden börjat tära på Christa, ändra hennes uppfattning om sig själv. Sanningen var den att Christa var ganska säker på att den stela familjestämningen var hennes fel. För efter allt, om hon aldrig hade blivit född så hade resten av familjen inte fått reda på att hennes pappa hade en affär med hushållerskan.
Med tunga men trotts det snabba steg skyndade Christa upp i sitt sovrum och stängde dörren bakom sig. Hon andades ut, tungt. Förhoppningsvis skulle det bli en lugn dag. Och även om Christa inte trodde på det, så kunde hon ju alltid hoppas.

Ymir gick in i hyreslägenheten och satte sig genast ner i fåtöljen som stod där. Med ens tog hon upp sin mobil. Ymir suckade. Än hade Christa inte skickat något.
Ymir drog en hand igenom sitt hår.
"Hon gör det nog snart. Kanske bor hon bara långt ifrån parken eller något." sa Ymir för sig själv.
Hon suckade igen.
"Eller, så kanske hon helt enkelt inte vill ha med mig att göra."

Med en lätt suck satte sig Christa ner på sin säng och lät med ens sitt leende falla. Hennes nätta hand rörde försiktigt vid det vita överkastet på hennes säng. Det var mjukt, fint. Hög kvalitet. Precis som allt annat i huset - allt annat förutom familjen själv.
Christa's blå ögon vändes mot hennes vita nattduksbord där hennes mobil låg.
Jag borde nog svara henne, tänkte Christa, och sträckte ut sin hand för att ta tag i mobilen. Men trotts det var det något som höll henne tillbaka. Borde hon verkligen svara Ymir? För allt Christa visste hade hon kanske bara skickat det där för att vara snäll...
Med ens skakade Christa lätt på sitt huvud vilket fick hennes blonda hår att flyga. Nej, hade Ymir inte viljat ha med henne att göra hade hon inte skickat det där sms'et.
Christa plockade upp mobilen och läste vad som stod på skärmen. "Hej♥" Ett litet leende spreds över Christas rosa läppar. Ymir var trotts allt ganska gullig.
Med ens skrev Christa "Hej (*´∀`*)" och klickade på skicka.

Ymir suckade. Hennes mobil plingade till. På knappt en sekund låste Ymir upp sin mobil och läste smset. "Hej (*´∀`*)". Ymir flinade. Så sötnosen hade efter allt faktiskt velat prata med henne. Så klart, varför skulle hon inte vela det?
"Det va nice att träffa dig idag" skrev Ymir och klickade på skicka.

Christa fingrade nervöst på sin mobil. Okej, hon hade gjort det. Hon hade skickat. Nu var det bara att få ett svar.
Plötsligt vibrerade Christas mobil och hon log lätt nervöst. Varför var hon så nervös över det här? Hon visste inte.
"Det va nice att träffa dig idag" löd smset, och Christa kunde inte låta bli att le ännu mer.
"Detsamma! ^w^"
Christa stannade upp med skrivandet, funderade på vad hon skulle säga. Hon borde hjälpa till med att driva konversationen framåt, men hur? Hon ville på samma gång inte säga förmycket.
Christa tog ett djupt andetag innan hon snabbt skrev färdigt smset och klickade på skicka. Det kanske inte var det bästa, men det var i alla fall något.
"Detsamma! ^w^ Jag hade väldigt trevligt idag."