PRS Med Moa G

Helt plötsligt ropade en bekant röst våra namn och jag vände mig om för att se Lydia gå mot oss.
"Hej!" Ropade jag glatt och vinkade hit henne.

Lydia och jag har inte känt varandra länge alls, men vi är ändå väldigt nära vänner. Vi har mycket gemensamt. Hon är också en av få som vet om att jag är häxa.

Jag gick mot de.
"HAI!" utbrast jag.
"Jag tänkte låna en säng på slottet idag, om det går för sig??"
De red, som tur var, annars skulle jag mest troligt inte hittat de.
Jag gick fram och kramade om Zenith, eller i alla fall Zeniths midja.
"AAARRTHUR!" sa jag retfullt och kastade mig upp bakom honom på hans häst.
"Får jag det? Det var så lääänge sedan!!" sa jag.

Arthur skrattade lågt.
"Om du slutar säga mitt namn i den där förfärliga gälla rösten får du väl det. Zenith kanske också vill låna en säng? Vad säger du?" Sa Arthur och log mot mig.
Jag kände hur mina kinder hettade till och bad till gud gud att i alla fall Arthur inte hade lagt märket till dem.

"JA! SÅ GÖR VI! PYAMASPARTY!" utbrast jag.
"TAACK!" sjöng jag och kramade om honom.
Jag manade på hans häst att gå framåt.
Den lyssnade mest på mig, så jag alltid red barbacka, och utan tyglar eller något. Som det ska vara.
Jag lånade ofta Arthurs häst.
"VADSKAVIHITTAPÅDETÄRSÅKULATTVARAMEDERIGEN?!" frågade jag.

Jag skrattade tyst och lät Arthur hoppa upp på min häst.
"Lydia, jag tror ingen hörde vad du nyss sa" sa jag och log upp mot henne. "Men jag vet inte om ett... Vad du nu kallar det... Pyamasparty är direkt nödvändigt. Du vet att jag har ett tidigt skift imorgon. Uther skulle bli rasande om jag inte gjorde mina sysslor"

Jag suckade.
"Då kan väl jag väcka dig! Jag väcker alltid de där trätta korvarna där hemma!" utbrast jag.
Det var tyst en stund innan jag blängde på Arthur.
"DET ÄR JU MENINGEN ATT DU SKA STÅ PÅ MIN SIDA FATTAR DU VÄL!" skojade jag.
Jag manade på hästen igen och den började röra sig i galopp framåt.
"FÖRSÖK ATT TA MIG!" skrattade jag.

Jag såg på Arthur.
"Rid efter henne du... Det är tydligt att hon gillar dig! Jag går tillbaka till slottet" sa jag och suckade tyst.
"Zenith, det är inte sant" sa Arthur.
Men jag hade reda börjat röra mig där ifrån.

Jag stannade upp och blev tyst.
Vänta, va?!
Zenith trodde att jag var kär i min barndomsvän?
Nej!
Jag hoppade av hästen och sprang tillbaka till Arthur
"Nu har du ställt till det! Hämta din häst."
"Vadå jag? Det var ja du! Och du ger mig order?" svarade han.
"Ett: Nej. Två: Nope. Jag ger råd. Det är mitt jobb." sa jag och sprang efter Zenith.
"Hördu." sa jag ledset.

Jag vände mig om och såg Lydia komma mot mig.
"Ska inte du vara med Arthur?" Sa jag och snabbt på henne. "Jag har jobb på slottet att göra, jag har ändå inte tid".

"Zenith."
Jag ställde mig i vägen för henne.
"Du inser att du just gjorde honom rätt upprörd? Jag och han har varit vänner sedan vi var två år! Om jag skulle vara kär i Arthur så kunde jag lika gärna kasta mig själv ned för ett stup, det skulle kännas lika bra båda två." sa jag.