The Hungergames Who dissapear[prs]

"I år är det den sjuttionde året av hungerspelen." säger Effie.
Alla ser sura ut och tittar på henne.
"Snart ska vi lotta ut vilka två som ska bli våra lyckliga kandidater. Men först ska vi se ett film från huvudstaden."

Jag visste vem det var, egentligen. Det var min systers bästa kompis, Kilja Sal. Hon hade bli antagen till spelen för 3 år sen och Mei hade besökt henne. Fylld med tårar. Jag vågade inte möta hennes blick. Trots att hon stirrade på mig hela tiden!
Tillslut så en man med gråsprängt hår att det var dags för att välja tävlande.
Jag svalde.

Rasmus potter??♥

Filmen gick och när den var slut så sade Effie "VI börjar med flickorna." och så gick hon fram till en skål med massa lappar. Hon drog upp en lapp och gick fram till mikrofonen. "Marissa Lambourdot." sade Effie och klappade händerna och en ljushårig tjej gick upp på scenen och grät. "Nu ska vi se vilken kille som ska få tävla i hungerspelen." sade Effie och skrattade. Hon gick fram till pojkarnas skål och tog upp en lapp. Hon gick fram till mikrofonen och hostade. "Årets pojke är...."

Mannen som jag tror hette Eric White grep en lapp ur den enorma glasskålen. Han gick fram till mikrofonen och sa med tydlig röst:
"IDA MELODY!"

"Caleon Nurthear!" skrek Effie. Det var jag, jag blev årets kille från distrikt 12. Nej skrek jag inbords. Jag gick upp på scenen och försökte le.

Jag ville skrika, springa därifrån tillochmed svära….
Dom andra barnen hade redan räknat ut att det var jag och drog sig undan så det bara var luft kvar mellan mig och mitt kommande liv.
Nån skrek. Men jag var för chockad för att säga något.

Effie kramade om mig och log.
"Detta är årets kandidater från distrikt tolv. Caleon och Marissa!" sade Effie och gjorde en est åt oss att gå bort från scenen. Jag skulle dö, dö i hungerspelen. Jag var rädd, men skulle jag vinna skulle vår familj kunna leva ett bra liv. Ett liv som inte innebar fattigdom.

"NEJ NEJ NEEEEJ!!!" Skrek min syster Mei så mycket hennes röst bar henne medans jag,
Fortfarande för chockad för att röra mig hämtades av några fredsväktare.
Medans pojken ropades upp. Jag hörde inte ens namnet.

Några fredsväktare drog i mig, jag lämpade emot. Jag såg min familj, de grät. Jag grät. Vi var alla ledsna, för ledsna för att förstå att jag skulle dö, jag var på väg mot min egen familj. "Jag kommer tillbaka! Jag lovar!" skrek jag högt mot dem.

Jag vankade av och an med tårar i ögonen i rummet min syster just hade sagt sina sista ord till mig. För jag visste att jag inte skulle komma tillbaka. Ingen över 14 har nånsin vunnit. Och jag är inte ens karriarist...