LM-iterna på Hogwarts

Jag har inte överlagt med Anna än, men det är på tiden att det kommer ett kapitel till så jag tänker lägga upp det ändå ^^
Är dubbelkapitel ett begrepp som existerar? För det är typ det som är på gång, vilket gör allt mycket roligare :3
So enjoy!

Kapitel 7, God morgon, Pontus POV

Det första Pontus hörde när han vaknade, och nästan trillade ur sängen till på köpet, var ett högt trumpetande ljud någonstans i närheten av sitt högra öra. Han slog till sin väckarklocka så att den tystnade igen. Därpå vände han på sig och somnade om. När han återigen hörde det höga trumpetade ljudet svepte han ner och klockan på golvet. Den låg tyst i några sekunder innan den började tjuta igen. Han satte sig upp och tog upp den för att stänga av den. Han fick en mindre dusch i ansiktet. Då kom han på att han hade förhäxat den. Han suckade och gav den ett lätt slag med trollstaven samtidigt som han mumlade något ohörbart. Han tog sig upp ur sängen och började febrilt leta bland sina kläder för att få fram en komplett uniform. När han väl lyckats få fram allt, och fått det på rätt håll, tog han sin väska och begav sig ner till stora salen och den väntande frukosten. Han letade med blicken i några sekunder innan han hittade Teddy, Anna, Hanna och Julia vid Gryffindorbordet. Han gick fram till dem och slog sig ner bredvid Teddy. De andra var redan halvvägs genom frukosten när han tog sin första smörgås.
"Varför väckte du mig inte?"
"Jag försökte ju, men du är en svårväckt person Pontus." Teddy ryckte på axlarna och återgick till sin frukost. Pontus fnös och sträckte sig efter osten.
"Titta!" sa Hanna glatt. "Där kommer professor Longbottom! Tror ni han har våra scheman med sig?" Mycket riktigt var elevhemsföreståndaren på väg längs det långa bordet med en bunt papper som han delade ut till eleverna.
"Erickson," sa professor Longbottom och la en hand på Pontus axel när han kom fram till dem. Han räckte fram ett papper med ett schema på. Sedan gjorde han likadant med de övriga fyra och fortsatte vidare längs bordet med ett muntert "Ha en bra första skoldag."
"Vi har dubbeltimme i trolldryckskonst i eftermiddag," konstaterade Pontus och log.
"Jag förstår inte hur du kan se så glad ut för det," anmärkte Anna.
"Men då får vi ju ha professor Bååth! Dessutom är det faktiskt roligt."
"Du är ändå inte klok..." Hon skakade på huvudet och återvände till schemat.
"Vi har försvar mot svartkonster som första ämne idag," konstaterade hon glatt efter att ha letat upp onsdagen på pergamentet.
"Underbart! Med professor Patil!" Padma Patil var Julias favoritlärare.
"Ja precis." Anna packade ner schemat i väskan och tog ett äpple från en skål i närheten.
"Så, nu är jag klar," sa Pontus. "Ska vi gå då?" Han reste sig från bänken och sträckte på sig. Han var fortfarande lite sömnig men det skulle nog gå över snart. De fyra andra följde hans exempel och de gav sig av mot våning tre. De kom till klassrummet ungefär tio minuter innan lektionen började, samtidigt som professor Patil öppnade dörren för att börja förbereda lektionen.
"Godmorgon professorn," sa Julia glatt. Det var uppenbart att hon såg fram emot lektionen.
"Godmorgon," fick hon till svar.
"Vad ska vi göra på lektionen," ville Teddy veta.
"Inget väldigt intressant, är jag rädd," sa Patil. "Vi ska gå igenom kursplanen och om vi har tid så ska vi repetera lite från förra året för att se vad ni kommer ihåg."
Alla de fem eleverna suckade högljutt åt det uttalandet.
"Måste vi verkligen gå igenom kursplanen?" frågade Pontus uppgivet. "Eller repetera för den delen, jag vill lära mig kasta en patronus!"
"Jag också, det har jag sett fram emot hela sommaren!" fyllde Hanna i.
"Tyvärr, Trolldomsministeriet har bestämt att vi måste gå igenom kursplanen," sa Patil. Hon såg inte mycket mer entusiastisk ut än eleverna. "Och om ni inte visar er vara väldigt mycket mer begåvade än vanliga sjundeårselever så kommer vi nog inte börja med patronusar förrän nästa termin," fortsatte hon. "Vi ska hinna med både de oförlåtliga förbannelserna och mer fördjupning i duellering innan dess."
"De oförlåtliga förbannelserna?" utbrast Hanna förvånat. "Dem kan vi väl ändå inte lära oss?" Innan hon hann få något svar av professorn började fler elever strömma in i salen och Pontus upptäckte efter en blick på klockan på väggen att det var dags för lektionen att börja.
"Det är försvar mot dem förstår du väl," hörde han Anna säga skrattande till Hanna medan de gick mot en rad med bänkar ungefär i mitten av klassrummet. Eftersom det inte fanns mer än fyra bänkar på varje rad blev de tvungna att dela upp sig, så Pontus satte sig med Anna och Teddy på raden bakom Hanna och Julia.
"Godmorgon allihopa."
"Godmorgon professor Patil." Eleverna var mycket duktiga på att svara unisont. Man blev nämligen det när man gick på Hogwarts.
"Då så, dags för ett nytt år. Kanske ert sista år till och med. Och hur tråkigt det än låter ska vi börja med att kika lite på kursplanen."
Eleverna suckade när professor Patil svängde med trollstaven mot tavlan. Den fylldes genast med ord. Bokstäverna var precis så stora att man kunde läsa dem, men verkligen inte mycket större än så, och de fyllde varenda kvadratcentimeter av tavlan. Pontus misstänkte skarpt att Patil hade varit tvungen att förhäxa bokstäverna för att de skulle få plats.
"Precis som alla tidigare år har vi mycket att gå igenom med duelleringen," började professor Patil. "Ni kommer att få lära er några nya förhäxningar att använda, bland annat incendio. Dessutom kommer vi att gå igenom formell duellering, med traditionella regler och etikett. Vi kommer också passa på att prata om de oförlåtliga förbannelserna. Området kommer att avslutas med en stor duellturnering där ni bedöms var och en. Efter det kommer vi att gå över till magiska varelser, där det fortfarande finns fler att gå igenom. Det mesta kommer att vara teoretiskt på den biten, eftersom det är ytterst svårt att få tag på så farliga djur på laglig väg. Dessutom prioriterar vi allas säkerhet. Men jag tror ändå att vi kan få se några varelser i verkligheten, med Hagrids hjälp. Slutligen omfattar kursplanen för er årskurs att vi ska gå igenom det magiska rättssystemet. Vi kommer prata om både aurorer och Azkaban och hur det fungerar. Dessutom ska ni få lära er mer om dementorer, och då kommer det som jag tror de flesta av er har sett fram emot. Ni ska få lära er att frambesvärja en patronus." Vid hennes sista ord började hela klassen jubla och klappa i händerna. Upphetsade viskningar hördes överallt i rummet när eleverna började diskutera vad de kunde tänkas ha för patronusar. Patil blev tvungen att ropa för att överrösta dem och kunna säga till dem att vara tysta. Sedan fortsatte hon att gå igenom texten på tavlan. Pontus slutade lyssna efter ett tag, för det mesta var saker han redan hade hört hundratals gånger och resten var helt enkelt inte intressant.
Efter vad som kändes som flera timmar, men som i själva verket bara var ungefär 40 minuter, hade de äntligen hunnit gå igenom allt som stod på tavlan.
"Nu är det dags att friska upp era minnen lite," sa professor Patil till klassen, som alla sken upp lite, glada över att äntligen vara färdiga. "Eftersom ni går sjunde året räknar jag med att ni själva vet vad ni kan och inte," fortsatte hon. "Jag har papper med repetitionsfrågor här framme. Det finns om drakar, olika förhäxningar och några andra saker. Och för er som inte kan sitta still längre har jag bokat klassrummet bredvid det här, så att ni kan öva duellering utan att störa de som hellre jobbar med frågorna. Jag har utvidgat det andra klassrummet så att ni har gott om plats, och vaktmästaren har lovat att hålla ett öga på er åt mig. Så försök inte smita från lektionen eller missköta er!"

Har bara hunnit läsa till kapitel 5, men ska snart fortsätta läsa. Jättebra!

Hej hej! Nu är vi tillbaka med andra delen av dubbelkapitlet! Enjoy!

Kapitel 8, Expelliarmus, Annas POV

Anna sken upp när hon fick höra att vaktmästaren skulle vara där. Josefin var nämligen en mycket nära vän till henne. Det vill säga ungefär så nära vän att närhelst Josefin hade en tekopp i handen (vilket var väldigt ofta) så brukade Anna ta den. Inte för att dricka te utan mest för att värma händerna på. "Vi måste gå till andra klassrummet! Josefin är där!" Anna hade redan rest sig upp och hunnit runt till Julias och Hannas bänk. Där sade hon samma sak till de båda flickorna. Julia reste sig genast men Hanna satt kvar.
"Kommer du Hanna?"
"Ledsen men jag behöver läsa igen en del om drakar."
"Tråkmåns. Kom nu!"
Anna vände på klacken och gick till det andra klassrummet tätt följa av Julia, Pontus, Teddy och fyra andra. När de kom in in klassrummet fann de att professor Patil mycket riktigt hade utvidgat det till minst tredubbla storleken. Där fanns några kuddhögar, en och annan rustning, några hyllor med hjälp-böcker och lite utspridda föremål att gömma sig bakom tills motståndaren hunnit runt. Dessutom fanns där en stol och ett litet bord. På stolen satt en lång brunhårig häxa med en tekopp i ena handen och trollstaven i den andra. När hon fick syn på Anna reste hon sig och ställde tekoppen på bordet. Anna sprang fram och kramade henne och lyftes från golvet i en snurrande kram. De släppte skrattande taget om varandra och började förhöra den andra om dennes sommarlov. Till sist blev dock Teddy, som var en första hon skulle duellera mot, otålig och kom och knackade henne på axeln. Då återgick Josefin till sitt te och Anna och Teddy ställde upp. De var båda vana duellanter och det flög förhäxningar och förtrollningar genom rummet innan någon hade hunnit säga "tarantellegra". I andra delar av rummet pågick ytterligare tre dueller men det hade ingen av dem tid att tänka på. Åtminstone inte innan Teddy krockade med Pontus och båda deras trollstavar befann sig i motståndarnas händer. Anna och Julia höll upp varsin segrande hand och gjorde "air five" innan de lämnade tillbaka de vunna stavarna. "Vinnare möter vinnare?" föreslog Julia. "Självklart," svarade Anna och gick för att ställa sig i en bra startposition. När hon passerade Teddy hörde hon honom mumla ett tyst "Nästa gång vinner du inte så lätt," till henne, och hon gav honom en ondskefull men samtidigt road blick till svar.
Anna och Julia intog sina positioner. De höjde sina trollstavar och såg utmanande på motståndaren.
"Locomotor mortis!" ropade Julia, och ett ljussken sköt ut ur hennes trollstav.
"Protego!" hann Anna ropa, precis i tid för att slippa bli träffad. Julia gjorde ett nytt försök, den här gången med petrificus totalus. Anna avvärjde den också. Så fortsatte det en lång stund. Julia attackerade gång på gång, och Anna avvärjde alla försök, men det ledde också till att hon själv aldrig hann attackera. Hon tog ofrivilligt steg efter steg bakåt, tills hon snubblade till över en tjock bok som blivit lämnad på golvet och var nära att tappa balansen. Ett leende spred sig över Julias ansikte, och hon höjde trollstaven igen eftersom hon såg chansen att faktiskt träffa nu.
"Expelliarmus!" hördes plötsligt en röst. Anna tittade sig omkring, förvånad över att det inte var Julias. Hennes motståndare stod helt stilla och såg mycket förvånad ut. Det var då Anna insåg vad som hade hänt, och vände sig om. Mycket riktigt, precis som hon hade trott såg hon ingen mindre en Josefin stå med Julias trollstav i handen och ett urskuldande leende på läpparna. Hon kastade trollstaven till Anna, som höll upp den i luften.
"Jag tror bestämt att jag vann," konstaterade hon.
"Det gjorde du inte alls!" protesterade Julia upprört. "Det där är faktiskt fusk, jag skulle vunnit om du inte hade fått hjälp!"
"Det är just därför man känner vaktmästaren väldigt bra. Och för att kunna sno hennes tekopp till och från." Hon log resamt mot Julia och sen mot Josefin. Julia utmanade henne då på en duell utan hjälp av någon alls. De hade just ställt upp när professor Patil kom in i rummet och magiskt höjde rösten så att hon hördes över de trollformler som fortfarande ekade genom rummet. Hon förkunnade att lektionen nu var över och att de skulle avsluta sina dueller. Anna och Julia sänkte besviket sina trollstavar och väntade in Pontus och Teddy innan de gick in innan det vanliga klassrummet för att hämta upp Hanna och äta lunch.

Nu kommer jag igen med ett kapitel utan att be om lov Don't tell Anna, and enjoy!

Kapitel 9, Trolldryckskonst, Sofias POV

Sofia hade just avslutat sin lunch tillsammans med Elias, Anna Ahlvlinder, Judith och Samuel. Samuel gick egentligen i Ravenclaw men i och med att han och Ahlvlinder var tillsammans så satt han ofta med dem. När de kom ut ur Stora Salen svängde alla utom Samuel åt höger och började sin vandring ner mot fängelsehålorna. Där skulle de ha trolldryckskonst tillsammans med eleverna från Gryffindor och professor Bååth. Elias och Judith pratade muntert om vad de skulle göra i år och Sofia stack in med kommentarer lite här och var. Hon hade hört att de skulle studera Levande-död-brygden och kanske mot slutet av året få prova på att göra Felix Felicis. Fast det var ett väldigt stort kanske framför det sista. När de kom fram till rätt korridor möttes de av Teddy, Julia, Anna, Hanna och en mycket entusiastiskt Pontus. Trolldryckskonst var hans favoritämne, och det märktes. Sofia hejade glatt på dem och frågade vad de hade gjort under förmiddagen. Hon blev ganska avundsjuk när hon fick veta att de hade haft dubbeltimme i försvar mot svartkonster och dessutom fått duellera på lektionen. Själv hade hon haft örtlära och trollformellära.
"Men örtlära med professor Longbottom var väl kul? Han är ju så duktig på det han gör och har så otroliga historier!" Teddy kände professor Longbottom utanför skolan också så han hade antagligen hört fler historier än resten av eleverna, men Sofia höll med. Han hade verkligen många otroliga historier.
Just som Teddy var på väg att fråga något mer öppnade professor Bååth dörren. Han stack ut sitt rödhåriga huvud och bad eleverna stiga in. Klassrummet såg ut precis som vanligt och precis som vanligt låg där flera högar med häften på hans kateder. Professor Bååth var mästare på att dela ut häften. Häften om drycker, häften om brygder, häften om skillnaden mellan drycker och brygder, häften om områden, häften om specifika växter, häften om gifter, häften om motgifter och häften om motvilliga gifter. Det vill säga gifter som kunde användas som motgifter mot andra gifter. Just den här dagen började han med att dela ut ett häfte som beskrev kursplanen för året.
“Om jag får höra en till lärare gå igenom en sån här så vet jag inte vad jag gör,” viskade Sofia till Judith, som satt sig bredvid henne. Lyckligtvis behövde hon inte oroa sig, för Bååth sa att han tänkte låta dem läsa dem själva istället. Så snart alla hade fått sina kursplanshäften blev det därför dags att dela ut ytterligare ett häfte. Detta innehöll en mängd bilder med korta bildtexter till.
“Vi ska börja med att repetera vad vi gick igenom förra terminen,” sa professor Bååth. “Ni kan slå upp sidan om polyjuice-elixir, det borde vara i mitten ungefär. Ni får gärna anteckna i häftet om ni vill.” Samtidigt som han talade slog han lätt med trollstaven mot tavlan så att den blev identisk med sidan i häftet. Därpå följde en lång genomgång av först polyjuice-elixir och sedan en mängd andra trolldrycker som de lärt sig under sitt sjätte år.
“Och nu vill ni självklart räkna på det här,” avslutade professorn sin föreläsning. “Lyckligtvis har jag ett häfte åt er med uppgifter som ni kan få göra.” Han skickade runt ytterligare en bunt med häften. Sofia började bläddra i sitt så snart hon fick det.
“Vad är det här?” viskade hon upprört till Judith. “Jag kommer inte ihåg någonting alls efter sommarlovet!”
"Jag kommer inte ihåg mycket mer än du men vi får väl läsa och hoppas på det bästa antar jag."
"Ja okej då. Men vart börjar man? Om vi ska läsa hela häftet kommer vi ju aldrig bli klara!"
"Vänta, här står det ju något om skinn från en afrikansk trädorm, det borde finnas på sidan om polyjuice-elixir."
"Okej, då börjar vi väl där." Sofia letade upp sidan och började skumma igenom texten bara för att stanna varje gång hon såg orden "skinn från en afrikansk trädorm".
“Kan jag få lite hjälp?” frågade Ahlvlinder från andra sidan om Judiths plats.
“Med vad då?” frågade Sofia.
“Andra uppgiften, jag fattar inte vad jag ska göra.”
“Är du redan på andra uppgiften?” frågade Judith förvånat.
“Ja, men den är svår,” sa Ahlvlinder. “Det står här att man har 50 g valerianarötter och 75 g afodillrotspulver. Och så frågar de hur mycket levande-död-brygd man kan göra av det.”
“Jag ger upp,” sa Sofia efter att ha funderat några sekunder.
“Men det är ju inte så svårt,” sa Elias som satt ännu ett steg längre bort än Ahlvlinder. “I receptet står det ju vilken volym man behöver, så du måste räkna ut hur mycket ett gram är av varje ingrediens. Sen måste du ta reda på vilket som är begränsande ämne och räkna ut hur mycket brygd det räcker till.”
“Jag ger upp,” konstaterade Sofia igen och återgick till sin egen uppgift. Men Ahlvlinder sken upp och såg faktiskt ut att förstå vad hon skulle göra.
När lektionen började lida mot sitt slut hade Sofia hunnit “ge upp” minst femton gånger till, men hon hade ändå lyckats komma en bit i repetitionshäftet. “Till nästa gång vill jag att ni läser lite om det vi ska gå igenom nästa gång,” sa professor Bååth till klassen. “Jag delar ut ett häfte, och i det ska ni läsa de sidor jag skrivit upp på tavlan. Men läs dem inte i för god tid, det är bättre att ni kommer ihåg det när vi har genomgången. Om ni kan så är det bra att läsa sidorna på rasten samma dag.”
“Han måste vara den enda läraren någonsin som uppmuntrar sina elever till dålig framförhållning,” konstaterade Judith samtidigt som hon plockade ett häfte från högen som höll på att skickas runt klassrummet. Det hade titeln “Grunderna till farliga trolldrycker,” med en bild på en starkt giftgrön flaska under som bubblade och fräste muntert, så som bara en förtrollad bild kan göra. Så snart alla hade fått sina häften sa professorn att de fick lov att gå, och Sofia tog sin väska över axeln och gick mot dörren med Judith, Ahlvlinder och Elias på en rad bakom sig. Väl ute ur klassrummet snurrade Sofia runt ett halvt var gick gick baklänges en stund för att kunna fråga de andra om de hade några fler lektioner idag. Hon blev glad när det visade sig att de inte hade det, så hon snurrade runt ett och ett halvt varv till och höll nästan på att krocka med Judith. Båda backade ett steg och skrattade. Sedan fortsatte de till uppehållsrummet. Det var inte så många där än då de flesta fortfarande hade lektion vilket gjorde att de kunde sitta i princip ostörda. Solen lyste in genom fönstret och ingen ville egentligen påbörja några läxor trots att de redan fått läxa i alla ämnen de haft den dagen. Till sist tog dock Elias fram sin bok om världens alla magiska växter och de resterande i sällskapet följde hans exempel.

Enjoy

Kapitel 10, Äntligen helg, Ebbas POV

Ebba och de andra Ravenclaweleverna strömmade ut ur växthus 5 och började ta sig upp mot slottet. Det var en härlig solig fredageftermiddag, om än lite blåsig. Dagens lektion hade gått ut på att studera tentaculor och då och då befria varnadra från deras något framfusiga försöka att slingra sig runt närmsta person. Med andra ord hade de varit väldigt väl sysselsatta den senaste timmen.
“Vad skönt det ska bli med helg!” utbrast Samuel så snart de kommit ut ur växthuset.
“Ja,” instämde Alva. “Och vädret är fint också.”
“Vi borde vara ute i eftermiddag,” föreslog Robert. “Vi kan gå till köket och fråga husalferna om det finns lite picknickmat och gå och sätta oss vid sjön.” Det var ett förslag som de övriga tre gärna gick med på. Därför skyndade de sig upp till Ravenclaws uppehållsrum för att hinna lämna sina skolväskor och sedan gå till köket medan vädret fortfarande var bra. Tyvärr är det inte den lättaste uppgiften om man går i Ravenclaw, eftersom man kan bli stående nästan hur länge som helst utanför uppehållsrummet ifall man inte kommer på svaret på den gåta dörren valt att ställa. Det här var en sådan gång. Det var Alva som knackade med portklappen, och sedan lyssnade de på gåtan.

Skrin utan gångjärn, nyckel och lock.
Gyllene skatt det rymmer dock.

“Vad är det för något?” sa Samuel fundersamt och kliade sig i huvudet. “Den gåtan har jag aldrig hört förut.”
"Inte jag heller," Robert såg minst lika fundersam ut som Samuel. Sedan var alla fyra tysta en lång stund och funderade.
“Tänk om vi inte kommer in alls,” sa Robert efter ytterligare en stund.
“Rackarns också, jag har ju saker där inne som jag behöver!” utbrast Alva.
"Det har vi väl alla," sa Ebba.
Lyckligtvis behövde de inte stå där själva i all evighet. Efter bara ungefär en kvart kom nämligen Benjamin gående i trappan. Han gick femte året och var bror till deras gryffindorvän Anna.
“Vad står ni här för?” frågade han så snart han kom fram till dem.
“Vi kommer inte på svaret på gåtan,” förklarade Alva.
“Jaså?” sa Benjamin. “Låt höra!” Det sista sa han till dörren, som harklade sig och läste upp gåtan ytterligare en gång. När han fått höra gåtan hmm-ade han för sig själv och drog handen genom det blonda håret.
"Ett skrin.... Eller något som har något gyllene i sig i alla fall.. Hmm..." Han stod tyst ytterligare en stund innan han slog i hop händerna och sken upp.
"Jag har det, ett ägg!"
Portklappen skriade fram ett "Rätt!" och tillät dörren att svänga in.
“Tack för hjälpen,” sa Samuel till Benjamin samtidigt som han gick in genom dörren till det blå sällskapsrummet.
“Åh, det var inga problem. Jag skulle ju också in.”
“Förresten, vill du följa med på picknick?” frågade Robert.
“Picknick?” Benjamin såg frågande ut.
“Ja, vid sjön,” förklarade Ebba. “Vi ska till köket och hämta mat och sen ska vi gå och sätta oss någonstans i solen.” Benjamin såg fundersam ut en stund. “Visst, varför inte, talmagin får vänta,” sa han sen och log.
"Härligt!" utbrast Alva.
De lämnade väskor och dylikt i sina sovsalar och träffades i uppehållsrummet några minuter senare. Alla var väldigt pigga på picknick och Ebba hade till och med tagit med en filt att sitta på. Alla såg på varandra och log innan de gick ut i korridoren igen. Där tog de sig ner för alla trappor och aktade sig noga för trappan på fjärde våningen som flyttade sig en gång i kvarten på fredagar utan tog en som gick direkt från femte till tredje våningen och sedan var det inte långt kvar till entréplan. Andra elever hade nu börjat drälla runt och var på väg till sina uppehållsrum. När de kommit bort till rätt korridor öppnades plötsligt ett porträtt några meter framför dem och ut steg Elias, Ahlvlinder, Judith, Forsberg och Sofia. Sofia höll på att krocka med Benjamin som för tillfället gick först. Båda fick ur sig någon form av förvånat läte och resterande personer i gruppen flinade eller skrattade.
"Så vart är ni påväg?" frågade Forsberg.
"Vi tänkte gå till sjön och ha picknick, så just nu är vi påväg till köket för att se om husalferna har någon bra picknickmat" svarade Alva entusiastiskt.
"Jaha, va trevligt, får man hänga på eller?" Frågade Forsberg.
"Klart man får!" log Ebba.
"Härligt, mot köket!" Sofia skuttade före de andra och hade redan hunnit kittla päronet när resten kom fram. De steg in i köket och möttes av en liten husalf vid namn Fimsy som bugade sig och frågade vad äran till detta oväntade besök var. Samuel förklarade då att de tänkte ha picknick vid sjön och genast susade alfen iväg in i det enorma köket. Han och ytterligare tre alfer kom snart tillbaka med diverse smörgåspaket, frukter, kakor och till och med kyklingklubbor. Dessutom hade de med sig två korgar som de packade ner alltihopa i.
"Tack så mycket, vi lämnar tillbaka korgarna när vi är klara," sa Judith.
Då började alferna pipa i mun på varandra och sa att det behövdes visst inte, de samlade in dem under den vanliga städningen.
Så begav sig sällskapet ner mot sjön och satte sig under den stora eken som stod vid vattenbrynet. Ebba bredde ut filten och snart satt alla och mumsade på maten och pratade med varandra om hur de hade haft det.

Dubbelkapitel igen, detta och föregående :3 Det kanske är meningen att alla kapitel ska höra ihop egentligen, men ja.. x) Enjoy!

Kapitel 11, Picknicken, Elias POV

“Ni kan aldrig gissa vad som hände igår,” sa Elias så snart han hade ätit upp sin andra macka. Han riktade sig mest till ravenclaweleverna, eftersom hufflepuffarna själva varit med om historien han tänkt berätta.
“Nej, vad då?” undrade Samuel nyfiket.
“Vi hade förvandlingskonst andra lektionen,” började han, men blev avbruten av Sofia som genast förstod vilken historia det var han tänkte på.
“Vi håller på att lära oss en jättebra formel!” sa Sofia med enorm entusiasm. “Den går ut på att förvandla djur till andra arter!”
“Förvandla djur?” utbrast Robert förvånat. “Är inte det väldigt svårt?” Ravenclaweleverna hade nämligen inte hunnit ha sin första lektion i förvandlingskonst än, eftersom de bara haft tre skoldagar och deras lektioner i ämnet var lagda på måndagar och tisdagar. Det märktes på honom att det retade honom att inte ens veta vad som skulle hända i ämnet när hufflepuffeleverna till och med hade hunnit komma igång.
“Jo,” sa Judith. “Det är faktiskt jättesvårt, och egentligen inte helt säkert för djuren heller. Det är därför vi måste lära oss jättemycket teori om det innan vi får försöka själva.”
“Men vad var det som hände som var så roligt då?” ville Samuel veta. “Att plugga teori är inte särskilt roligt.”
“Vi får bara göra teori.” Sofia betonade ordet “vi” extra mycket när hon sa det. “Men professor McGonagall får, och hon visade lite,” fortsatte hon samtidigt som hon la en hand på sin väska. Elias log när han såg det, han visste precis vad som fanns i väskan. Han undrade om ravenclaweleverna hade lagt märke till att den rörde lite på sig ännu. Han behövde dock inte undra länge, för det kom ett skällande ljud från väskan och det syntes tydligt i ansiktena på dem att det var precis då de upptäckte det.
“Vad i hela världen har du i väskan?” frågade Benjamin chockat. Sofia öppnade den och släppte ut något litet vitt och brunt som snabbt sprang ett varv runt picknickfilten innan det fick syn på några överblivna kycklingbitar på en plasttallrik. Elias skrattade och sträckte fram ena handen för att klappa det lilla djuret, som var en hund. Åtminstone var det en hund för tillfället, men för bara lite drygt ett dygn sedan hade det varit en uggla.
“Visst gör sig Yatzy väldigt bra som hund?” sa Forsberg.
“Det kommer bli svårt att skicka brev till Helena,” sa Sofia sakligt. Helena var hennes syster som slutat på Hogwarts några år tidigare och höll på att plugga till helare. “Men jag kan säkert låna skolans ugglor tills vi bestämmer oss för att förvandla tillbaka henne igen.”
“Och när blir det?” ville Alva veta.
“Så snart vi har lärt oss tillräckligt,” sa Elias. “Professor McGonagall sa att hon kunde förvandla tillbaka henne igen efter att demonstrationen var färdig, men Sofia sa att hon ville göra det själv.”
“Då har jag ju bra motivation,” förklarade Sofia. “Dessutom är hon otroligt söt som hund, och mycket mysigare att ha i sängen på nätterna.”
"Ja det är väl inte så mysigt att ha en uggla i sängen," konstaterade Alva. "Fast jag har ju i och för sig aldrig haft en uggla i sängen så jag vet egentligen inte," fortsatte hon och kliade sig huvudet.
"Alva, det är nog inte så mysigt att ha en uggla inte sängen," sa Samuel.
"Nej, nej det är det nog inte," svarade Alva.
"På tal om djur så är din hund-uggla på väg ner mot sjön, Sofia. Och jättebläckfisken verkar vara på väg mot ytan." Ebba lät lite orolig för den stackars hunden så både hon och Sofia gick ner till stranden. Hunden stod där och skällde mot vattnet som nu kokade en liten bit längre ut. Plötsligt stack där upp flera långa tentakler och en hemsk mun i mitten av alltihopa. Ovanför munnen satt ett par gigantiska svarta ögon dom stirrade mot stranden. Sofia grep snabbt tag i hunden och lyfte upp den. Hon utbytte en smått oroad blick med Ebba. Jättebläckfisken brukade inte skada människor men de var inte helt säkra när de gällde hundar så de gick tillbaka till de andra.
"Någon mer än jag som vill mata bläckfisken?" Benjamin log uppspelt mot sina kamrater.
"Visst, jag är på." Forsberg reste sig och tog upp en överbliven smörgås.
"Tja, jag kan väl följa med." Judith reste sig också och tog upp en klase druvor. Sedan gick de tre ner till vattnet. Där visslade Forsberg och bläckfisken vände sig mot dem igen. Den lät alla tentakler utom två falla ner under vattnet och öppnade sitt gap. Benjamin kastade åt den en halv smörgås som han hade tagit med sig. Bläckfisken svalde den i ett nafs. Sen kastade Judith hela druvklasen som om möjligt försvann ännu snabbare. Elias bestämde sig nu för att bläckfisken kunde få resterna av hans smörgås och gick ner till de andra. Forsberg hade då kastat sin smörgås och bläckfisken var nästan på väg ner under vattnet när Elias visslade på den och den kom upp igen. Han kastade smörgåsen i en fin båge och jättebläckfisken fångade den smidigt med sin ena tentakel som den sedan förde till munnen och så åt den upp även den smörgåsen. Det var en mycket fascinerande sak med jättebläckfisken, den åt i princip vad som helst. Elias och de tre andra stod kvar vid vattnet och såg den sjunka tillbaka ner i sjöns djup innan de gick upp till de andra en liten bit bort. De hade börjat plocka ihop faten och Ahlvlinder och Alva var i färd med att vika ihop picknickfilten.
"Ska vi redan packa ihop?" sa Forsberg besviket.
"Ja, det kommer snart regn," sa Sofia och pekade upp mot himlen. Mycket riktigt började det hopa sig mörka moln över slottet. Elias hjälpte till att plocka ihop det sista av maten i en av korgarna och de började gå tillbaka mot slottet. De hade precis börjat gå när han kände några regndroppar i ansiktet. Snart öste regnet ner och de fick springa den sista biten mot portarna.