Prs med Wolf

Anaid hasade försiktigt fram till Seamas rygg. Bitmärkena i nacken blödde men var inte alls djupa.
Anaid rev av en bit av sin mantel att trycka mot såret då hon kom på sig med att inte bära kjol. När hade hon tatt av sig den? Anaid bar alltid byxor under sina kjolar men hon hade (i varje fall nästan) alltid på sig sin kjol. Hon ryckte på axlarna. Seamas var ju ändå nästan naken så vad spelade det för roll?
Anaid började trycka sin mantelsbit mot Seamas sår.
"Rascal" sade han kort, "Och du är?" han vände på huvudet och såg in i hennes ögon. Han hade verkligen vackra ögon.
"Lady Anaidelle Lilya" sade hon, "Men kalla mig Anaid, sa inte din...far, att du hette Seamas?"
Förens efteråt kom Anaid på att hon kanske borde undvikt orden "Lady" "Lilya och "...belle" eftersom han kunde tro att hon faktiskt var en spion. Om han var bildad inom det militära skulle han känna igen namnet Lilya eftersom hennes far var fjärde närmste man till kungen av människorna.
Hon såg djupt in i Rascals ögon och försökte tolka hans reaktion.

"Anaid...", mumlade Rascal för sig själv och tittade bort igen. När hon nämnde hans riktiga namn rynkade han pannan. "Seumas", rättade han henne.
"Men jag vill inte bli kallad det. Jag är Rascal. Bara Rascal", sade han utan att registrera Anaids efternamn.
Han reste sig abrupt upp och tog Anaids hand.
Han drog upp henne på fötter och lät henne luta halva kroppen mot hans medan han lade hennes ena arm om axlarna. "Vart bor du?" frågade han kort och skuggade ögonen medan han tittade bort från lägret åt motsatt håll. "Någonstans hos människorna, va? För du är väl en människa?" sade han och tänkte tillbaka på ljuset i hennes händer. Kunde människor göra så?
Ingen hade berättat om det i alla fall.

Det gjorde väldigt ont att stå upp. Men inte alls så ont som hon hade trott. Hon såg på Rascals vackra ögon när han frågade henne.
"Vart bor du? Någonstans hos människorna? För du är väl en människa, va?"
Anaid lät blicken falla ned i marken. Vad skulle hon svara? Att hon bodde i slottet Kaskilya som var ett av dem mest pampiga slotten bland människorna? Hon visste inte häller vad hon skulle svara på hans andra fråga. Var hon verkligen en människa?
Tyst och försiktigt svarade Anaid;
"Jag bor på...slottet Kaskilya" Anaid såg upp igen, "Jag är född av människor, uppvuxen av människor, bor hos människor men jag...jag...är ingen vanlig människa"

"Det var ju bra", sade Rascal bara och började gå genom skogen tillsammans med Anaid.
"Min far har alltid sagt att människor är själviska och bara bryr sig om sig själva, men du brydde dig om mig", sade han sedan och sneglade på henne samtidigt som han hjälpte henne genom några taggiga buskar.
"Och så sade han att ni inte är lojala, att ni inte har några vänner och att ni förstör naturen."
Han strök försiktigt undan en gren. Det var en liten skog, så de nådde snart dess ände. Rascal hade aldrig varit på människornas territorium och han såg sig nervöst omkring. Han hade hört talas om deras hus och slott, men synen av dem gjorde honom förbluffad.
De var så stora och... permanenta. De kunde inte flytta runt. "Är det där ditt hem? Hela det där gigantiska slottet?" sade han med en flämtning och pekade på det enda slottet som reste sig över resten av husen.

Anaid såg ner i marken. Visste han verkligen ingenting om henne? Eller hennes, så kallade, hem?
"Ja, det är mitt hem, alla människor är absolut inte på det sättet som du beskriver de, bara...."
Anaid visste inte riktigt vad hon skulle säga.
"Bara en del, som kung Halvar, hertig Bernad,.....min far och bröder, och flera andra jag inte känner till, det är mest dem rika som är sådana, men min vännina Minosa, hennes familj och de flästa andra är absolut inte sådana"
Anaid såg på slottet Kaskilya som tornade upp sig längre bort.
Vad skulle hon säga om sitt ben när hon kom tillbaka?
Hon måste kalla på Minosa så fort som möjligt.
Men vad skulle hända om Alaric hört hennes skrikande från förut?
Tänk om han kallade på henne för att samtala om hennes betéende.
Anaid svalade.
Det fick hon ta hand om senare.

"Då så", sade Rascal och drog upp Anaid så att hon kunde stödja sig bättre. "Då går vi väl dit."
Han började att målmedvetet gå genom människobyn.
Han kunde inte se någon annan, kanske var alla inomhus?
"Så Halvar... Han är ledare över människorna? Och Bernad... Vad är han? Jag har aldrig hört talas om en hertig...", sade han och tittade ned på Anaids ansikte.
Nu när han såg efter kunde han se att det faktiskt var ganska sött för att vara ett människoansikte.
Han undrade om de kunde bli vänner och fortsätta träffas efter att hon kommit hem.

Anaid gick försiktigt vid Rascals sida.
"Bernad, han är en människa, hertig är bara en titel på någon som kungen nära, eller har utfört ett stordåd, eller har mycket makt, eller något annat..." Anaid såg ner i marken, hennes far var en hertig men han hade inte gjort något utav det där, "Man kan ockå ärva titeln, min far är en hertig vilket gör mig till en Lady min äldsta broder, Vagn, blir hertig efter far och mina andra bröder Adam och Norman, blir över Lorder"
Plötsligt tvärstannade Anaid och såg upp på Rascal.
"Du kan inte följa med mig längre, om min far fick se dig skulle du bli av med huvudet på två röda sekunder, far är inte så förtjust i hamnskiftare kan man säga..."

Rascal tvärstannade då hon sade att han inte kunde följa med längre. "Men... Du kan inte gå", sade han sorgset och visade på hennes ben. "Jag kan inte bara lämna dig här, inte efter att du visat mig vänlighet." Han såg sig omkring.
"Din vän, Minosa. Kan jag ta dig till henne? Om hon är din vän skulle hon väl inte skvallra, visst?"
Han såg på hoppfullt på Anaid och log smått så att de övre huggtänderna stack ut över underläppen.
"Om jag vet att du är säker kan jag gå tillbaka utan att din far får veta något", sade han.

Anaid såg sorgset in i Racals ögon.
"Snälla, du har visat mig stor godhet, jag försöker bara göra det samma nu, vad gäller Minosa är hon en hovdam på slottet, du kan inte gå in dit utan att upptäckas!"
Anaid såg ner i marken och suckade.
Sedan såg hon bort mot slottet igen. Då sken hon upp.
"Men titta!" Utropade hon, "Där kommer ju Minosa!"
Och mycket riktigt kom en figur i lång klänning och hårt knutet hår springande emot dem från slottet.
"Du borde nog springa tillbaka nu, Minosa må vara snäll, men hennes bror blev mördad av en hamnskiftare"
Anaid såg upp i Rascals ögon.
"Spring"

Rascal nickade och släppte försiktigt taget om Anaid.
Han vände sig om, omgavs av ljus och förvandlades i farten. Den vita vargen lämnade platsen och flydde in i skogen.
När Rascal väl var gömd bakom träden kikade han fram på Anaid och Minosa. Han tänkte vänta tills han var säker på att Anaid var säker. Sedan skulle han gå tillbaka till lägret.