PRS med The trumpet witch

Läraren hette Nina och var 25 år gammal, hon hade visst nästan nyss blivit klar med utbildningen och fick jobb direkt eftersom vår skola behövde en svenska och tyska lärare och Nina var till hälften tysk och skulle ha båda ämnena plus mentorstid med sina elever, alltså vi. Hon gav oss lite papper och berrätade lite kort om några få händelser som skolfoto och nån utflykt vi skulle ha där vi skulle sova över i en vecka, åka skidor, skridskor och lära oss mer om frluftslivet, det lät kul. Jag, Max, Adam, Elinor och Marie hade ju vart på en skidresa förra året som vi vann genom en tävling så jag var ganska bra på skidor.
Minst när jag anade så var det slut och vi skulle visst börja klockan 9 imorgon.
Jag gick ut ur klassrummet, Rachel och Adam stod redan där.
"Hej! Rachel, jag och Adam hade tänkt att gå till ett café som ligger en bit bort, du kanske vill följa med?"

Lapparna hade fortsatt lite så. Han hade dock inte besvarat mina hjärtan, men det brydde jag mig inte om. Det enda jag brydde mig om var att han hade skrivit allt så snällt i lapparna. Det gjorde mig glad.
När det var slut gick jag och Adam ut och väntade på att Betty skulle komma. Det blev en stel tystnad när vi hade kommit ut ut klassrummet. Vi stod där, brevid varandra, och väntade på att någon skulle säga något. Till min stora lättnad kom Betty och räddade oss från den stela tystnaden.
"Hej! Rachel, jag och Adam hade tänkt att gå till ett café som ligger en bit bort, du kanske vill följa med?" Frågade hon.
"Jaa, varför inte?" Svarade jag, och så började vi gå. Vi pratade om en massa saker på vägen dit. När vi kom fram såg vi att det var en lång kö och massa människor.

Jag visste att caféet var populärt men inte att det var så populärt. Kön var ganska lång och det tog sin tid innan de där framme började komma in. Plötsligt ringer min mobil. Jag ler när jag ser Maxs namn på skärmen.
"Hej Max!"
"Hej! Vi har slutat vart är du?"
"Jag, Adam och en ny tjej är vid vårt favvo café."
"Jaha, kul för er..." En tystnad lägger sig över vårt samtal.
"Ifall du vill kan du ju komma hit, jag tror inte Adam och Rachel har något emot det." Jag tittar på de och de nickar.
"OK! Då kommer jag om cirka 15 minuter!" Jag hör att han är glad.
"Ja! Ses!"
"Ses!" Jag lägger på.

Tydligen skulle Max, Bettys pojkvän, komma också. Lite som en dubbeldejt. Fast jag och Adam dejtade inte, så det var inte det ändå.
Vi ställde oss i kön och Max kom när vi nästan var framme. Tja, ganska snygg. Inte min typ dock. Men han verkade snäll för han började genast fråga mig en massa saker.
När vi äntligen kom fram så tog jag en kanelbulle och ett glas saft. Betty tog också en kanelbulle och saft. Men Max, han tog kaffe och en chokladbit. Och Adam tog äppelpaj.
Så satte vi oss vid ett bord och började prata. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och skrattade väldigt mycket. Det var väldigt roligt att träffa Bettys pojkvän, och det var bra att han var rolig och snäll, för det förtjänade Betty.

Vi hade så kul och det verkade som om jag, Rachel och Adam skulle bli bra vänner, kanske Max också.
"Det här har varit superkul men jag måste gå, kul att lära känna dig Rachel."
"Men vart ska du?" Jag tittar på honom med stora ögon.
"Jag och mina kompisar ska fira att vi börjat gymnasiet."
"Jaha...ok....kul, ses hemma sedan då."¨
"Ja, ses." Han går. Jag blir avundsjuk att han ska festa, varför bjöd han inte mig? Jag vet att jag inte har börjat gymnasiet men jag är hans flickvän! Alla andra hans vänner kommer ju ta med sina flickvänner som är 1-2 år yngre och inte börjat på gymnasiet!
"Hur är det Betty?" Adam tittar på mig förstående, han förstår alltid vad jag känner och ifall något är fel och jag ser på hans blick att han förstår att jag är sur på Max.
"Tack... men det är inget...Jag kom bara på att jag måste städa hemma innan Max kommer." Jag ljuger, Adam förstår det och varför.

När Max skulle gå och festa såg man tydligt att Betty blev sårad, och jag förstod varför, jag skulle också blivit det. Och Adam förstod tydligen också att hon blev ledsen. Och jag förstod inte varför hon ljög. Jag menar det var ju så uppenbart att hon ville komma till den där festen. Och hon kanske var orolig för att Max skulle vara otrogen mot henne. Jag vet inte. Det gick inte att säga på hennes ansiktsuttryck, bara att hon var ledsen.
"Jag borde nog också börja gå nu." Sa jag och Betty och Adam slet blicken från varandra. De kanske ville prata ensamma.
"Okej... Vi ses!" Sa Adam och log ett charmigt leende mot mig, och jag log det bästa leende jag hade mot honom.
"Vi ses..." Svarade Betty när jag började gå.

(Skrev lite för mycket, hehe)
När Rachel gick så ville jag att hon skulle komma tillbaka för så länge hon var här skulle jag kunna slipa ännu ett Max-snack. Adam tittar på mig och nu börjar det:
"Du... Max... Är han verkligen din typ?"
"Sen när blev du kärleks expert? Du har ju aldrig varit ihop!" Fräser jag åt honom. Jag ser att han ser sårad ut.
"Jag vet att jag inte är kärleks expert och jag vet att du är orolig för Max och eran relation men är det verkligen värt det? Tänk om något händer på den festen?" Jag blir arg.
"DU HAR ALDRIG GILLAT MAX, SEDAN DEN DAN JAG SA ATT JAG ÄR KÄR I HONOM SÅ SA DU "JAG VET INTE, HAN VERKAR VARA EN SÅDAN DÄR ÄCKLIG TYP SOM ANVÄNDER DIG OCH SEDAN HITTAR EN ANNAN TJEJ" OCH NÄR VI BLEV IHOP SÅ... FICK EN ARG RYNKA PÅ NÄSAN OCH SA "KUL" MEN MAN SÅG ATT DU INNERS INNE VAR EMOT!!!" Jag skriker och alla kollar på mig, Adam kollar på mig.
"Ifall det ska vara på det viset... SÅ KOM INTE TILL MIG OCH GNÄLL NÄR DU INSER ATT JAG HAR RÄTT!" Han ställer sig upp och går. Jag sitter stilla och stirrar ner i bordet. Varje bråk slutar såhär. Han går, jag deppar ihop, går hem, gråter, äter upp all glass, ber om råd hos mamma, Marie, Elinor, väntar på Max och tröst hånglar med honom hela natten. Men... Max kommer inte... jag sitter uppe till klockan 3 men han kommer inte... jag ringer och smsar men han svarar inte... Elinor och Marie ringer hans kompisar... de vet... vet... inte vart han är... han kom aldrig till festen. Jag hör hans ringsignal, går in i vårat rum och ser hans mobil ringa på sängen... han glömde den... guud... Adam hade rätt... jag vill att han ska vara här! Jag vet att han bor i en lägenhet med sin mamma så jag springer dit. Knackar på. Han öppnar och tittar på mig. Jag gråter.
"Hade jag rätt igen?" Jag nickar och han kramar om mig.
Vi går in och klockan är 5, vi tittar på film och han tröstar mig och jag känner mig hemma sedan lägger vi oss, jag på soffan och han på sin säng.

När jag kom hem kände jag mig så dum. Åhhh varför lämnade jag Adam och Betty ensamma? tänkte jag. Jag hade hört från gatan att Betty skrek åt Adam... Åhh vad hade jag gjort? Kanske hade jag gjort så att de aldrig mer blev vänner igen?
Jag gick in till mitt rum, stängde dörren och slängde mig på den lilla sängen. Det här är bara för mycket! tänkte jag. Första dagen i skolan och jag har redan fått två bästisar att bråka!

Jag vaknade av skrammel och en skål som föll i golvet. Jag trodde att det var en skål iallafall, det lät som en skål. "Fan också" hörde jag pappa säga precis efter att skålen krasade. "Tjejer! Middag!" Ropade han. Va? Är det redan middag? tänkte jag. Jag gick ner för trappan och in i köket. Där stod det tre tallrikar med en potatis och fyra fiskbullar på varje tallrik. Jag hatade fiskbullar. Men det vågade jag inte säga.
Vi åt i tystnad. När vi var klara gick jag upp och borstade tänderna, gick in igen på mitt rum, lade mig i sängen och somnade direkt. Jag brukar aldrig somna så här tidigt. Men jag kände mig nog så usel eftersom jag hade gjort så att Betty och Adam skrek på varandra, så jag behövde nog lite sömn.

Jag vet inte hur länge jag sov men det kändes som en evighet. Det var alltid så skönt att sova hos Adam, inte med Adam såklart... Hans soffa var liksom magisk och typ hypnotiserade en till sömn för jag somnade typ direkt. Jag sov men jag hörde ändå att min mobil vibrerade någonstans i huset men jag brydde mig inte och fortsatte allt djupare in i drömmarnas rike.
Jag vaknade bara sådär och kände mig så himla utvilad, jag måste verkligen få Adam att sälja den här soffan till mig. Jag gick till vardagsrummet där jag hade lämnat min mobil. Klockan var 5 på morgonen, 4 timmar kvar till skolan och 10 missade samtal från Marie, Elinor och... Max. Några sms men inget mer. Jag märkte knappt när Adam kom in i rummet och där stod jag... i underkläder...Vi stirrar på varandra för 5 sekunder innan han vänder sig om och jag tar en filt som jag lindar om mig.
"Förlåt..." Säger han och när han vänder sig till mig ser jag att han rodnar.
"Det gör inget... det var faktiskt mitt fel, jag glömde att jag var hemma hos dig." Vi tittar på varandra och ler.
"Jag har gjort frukost." Jag ler ett extra stort leende. Adams frukostar är de bästa i världen.
När vi sitter och äter så kommer Adam att tänka på Max.
"Har Adam ringt?" Mitt ansiktsuttryck ändras och han förstår att han har det.
"Marie och Elinor också..."
"Ringde du tillbaka?" Jag tittar in i hans himmelska kristallblåa ögon.
"Nej." Han ser förstående ut och Max förtjänar det efter igår.

Jag vaknade av mig själv. Klockan var 5. Åhh, en timme till tills jag egentligen ska gå upp tänkte jag. Jag hade somnat tidigt så jag var utvilad, så jag bestämde mig för att gå upp. Det var helt mörkt, jag tände lampan. I rummet stod marsvinsburen och marsvinen sov. Men när jag började gå genom rummet började de vissla och ställa sig på bakbenen eftersom de ville ha mat. Jag gick till ett hörn i mitt rum där maten stod och plockade upp hö-påsen. Jag gav de lite hö och gick sedan ner till undervåningen.
Det var väldigt kallt och väldigt mörkt. Det låg en filt på en av matsalsstolarna. Jag tog den och lindade den runt mig, och sen gick jag till tv:n. Jag satte på Barnkanalen eftersom jag var ganska barnslig av mig, jag gillade t.ex ABSOLUT INTE skräckfilmer, jag föredrag Bolibompa. Men nej, tydligen hade Bolibompa inte börjat än. Men ååhhh!! tänkte jag och gick ut till matsalen igen.

(Vad långt du skriver hahah xD)