Magic Bounty (PRS)

Peter betraktade henne under tystnad då hon helade sig.
Han sneglade på smutsfläcken och gned hårt bort den med skjortärmen. Då hon föreslog läkningen av vristen kunde han inte göra annat än att skeptiskt skratta.
"Jo, hej du. Det kan du glömma. Sätt dig upp", sade han, men väntade inte på att hon skulle göra något, utan tog helt enkelt tag om hennes axlar och lyfte upp henne tills hon satt upprätt, lutad mot husväggen.
"Visa foten", muttrade han kort medan han började rota i axelväskan.

Anna förväntade sig inte att han skulle gnida bort smutsfläcken åt henne och ville skygga undan då han gjorde det, men hade inte direkt någonstans att dra sig undan till. Då han bara skrattade åt henne sjönk hennes hopp igen. Hon suckade och tittade ner i marken igen.
Hon skulle just börja försöka sätta sig upp då han tog tag i hennes axlar och satte henne tillrätta. Hon sträckte ut vänster ben och fot till honom. Hon hade på sig ett par jeans och ett par vanliga convorse, inte direkt skor att springa it. Hon såg upp på honom igen då han rotade i sin väska. Skulle han binda om hennes vrist? Hon kände hur den bultade och det var troligtvis svullet.

Efter ett tag fick han fatt i det han letade efter. En rulle med bandage, en sax och en nål. På vägen upp ur väskan stack han sig på nålen och ryckte till. Han svor mjukt och sög på fingret han stuckit sig på medan han lade upp sakerna framför sig. Sedan gick han vidare till att dra upp hennes byxben och trä av henne skon så försiktigt som möjligt. Med mjuka rörelser började han binda om den svullnade foten. I hans ögon syntes en koncentration och ett lugn som inte funnits där innan och när han var klar klippte han av bandaget och fäste det med säkerhetsnålen. "Så där. Frågan är bara hur vi ska få med dig nu..."

Anna ryckte också till då han plötsligt svor då han hade stuckit sig på nålen. Hon följde hans varje rörelse då han drog upp hennes byxben och tog av henne skon med makalös försiktighet. Sedan lindande han om hennes fot och säkrade fast det.
"Ingen aning...". Hon kunde hela sig själv, men för att hela större skador som hennes vrist behövde hon ha händerna fria, men han skulle aldrig sätta henne fri igen. Inte tills hon var såld. "Du...Du kan ju alltid ge upp och bara låta mig ta mig hem...". Men hon visste att det inte skulle funka.

"Tyvärr är det inte möjligt...", svarade Peter och för ett ögonblick försvann han i sina egna tankar innan han återvände till nuet. "Jag behöver pengarna." Peter kliade sig i nacken medan han funderade.
Hon kan ju inte springa nu, du kan ju kanske släppa loss händerna... Nej, hon skulle kunna använda magi igen... Peter stönade ljudligt och tryckte handflatorna mot tinningarna. "Varför måste det vara så svårt!?" utropade han och visade tänderna i frustration. Plötsligt ekade en röst genom gränden. "Vad var det?" frågade den och besvarades genast av en annan röst. "Bäst vi kollar efter." Peter stelnade till. "Fan", viskade han. "Fan, fan, fan...!" I panik började han resa sig, precis samtidigt som två poliser rundade hörnet och fick syn på dem. "Hallå där! Vad håller ni på med?" ropade polisen som pratat först. Peter kastade en hastig blick på honom och sedan på Anna. "Jag får inte bli fångad av polisen, då blir jag avrättad...", mumlade han stressat och sträckte sig efter Anna. "Jag har inget val!" ropade han och drog upp Anna. Som en säck med potatis slängde han henne över axeln och satte av mot muren.

(Måste gå och lägga mig nu, god natt.)

Anna visste att det inte skulle funka, men hon antog att det åtminstone hade varit värt ett försök. Hon suckade djupt och såg ner i hennes knä. Hon hade inte tillräckligt mycket med pengar för att kunna övertala honom att låta henne gå nog. Hon var inte direkt rik, hon klarade sig men kunde inte köpa alltför mycket utöver det hon verkligen behövde.
Hon bet sig i läppen då han ropade ut och stelnade till då hon hörde en annan röst. Två till och med. Var det väktare? Poliser? Eller bara någon som var ute och gick? Hon såg upp just i tid för att se poliserna komma emot dem. Hoppet lyste i hennes ögon, de kunde hjälpa henne! Men just då hon skulle ropa på dem kastade Tony henne över axeln och började springa.
"Släpp mig!". Men hon såg hur poliserna sprang efter, men de var inte alls lika snabba, mannen skulle lyckas komma undan med henne. När de var utanför staden igen sjönk hennes huvud ner mot hans rygg i uppgivenhet och hon suckade djupt. Hon var fast.

Peter flåsade tungt och saktade in. Att springa i sand var jobbigt nog. Poliserna verkade ha gett upp eller också vågade de helt enkelt inte gå utanför staden. Han andades ut och släppte försiktigt ned Anna i sanden. Bakom honom reste sig muren, bara några hundra meter bort. Han drog ner masken då de var ensamma och tittade ner på Anna. "Jag skulle inte göra det här om jag inte var tvungen till det", viskade han och i hans ansikte visade sig ett sorgset uttryck.
"Men nu är det ändå försent. Väktarna skulle aldrig släppa in dig igen. Men jag ska vara sjysst. Du får ett val. Antingen släpper jag loss dig och du kan bli skjuten på väg in i staden eller vandra omkring i öknen tills du dör, eller så kan du följa med mig och kanske överleva. Välj nu, jag är inte tålmodig av mig."

Anna kände hur allt av hennes hopp snabbt rann av henne då staden var flera hundra meter bort. Och hon kunde inte ens se poliserna längre. De hade nog gett upp. Hennes huvud hängde än neråt, hennes röda och eldiga hår hängde nedanför henne och hon kände hur blodet rann ner till hennes skalle. Men plötsligt så stannade han och satte ner henne på marken.
"Vänta...Vad?". Hon stirrade på honom. Han hade rätt. Om han bara släppte henne här ute skulle hon inte ens kunna gå själv, hon skulle svälta ihjäl eller dö av andra orsaker. Hon hade inget val. "Jag följer med dig" mumlade hon tyst, men tillräckligt högt så att han skulle kunna höra. Hon sjönk ihop, helt uppgiven. Hennes handleder värkte också, repen hade skurit in i huden medans hon hade kämpat emot.

Peter nickade. "Dåså. Då behöver jag inte längre ta till de här åtgärderna", sade han och drog kniven. Snabbt och precist skar han av repet om hennes handleder och stoppade ner resterna i väskan. "Jag vet hur man överlever här ute. Du är säkrast med mig", sade han och blickade ut över landskapet.
Runt en kilometer bort skymtade han ett stort buskage av ökenväxter. De lär förmodligen hålla borta solen när den kommer upp, tänkte han och pekade på dem samtidigt som han sade: "Det är säkert runt midnatt. Vi kan sova under de där och fortsätta imorgon."

Även fast han precis sagt motsatsen så trodde Anna att han skulle göra illa henne då han plötsligt drog kniven. Men istället fick hon händerna fria. Hon tog snabbt fram dem och gnuggade sina handleder och sträckte på armarna. Nu kunde hon också ta hand om sin fot.
Hon tittade upp på honom och bara nickade innan hon placerade båda sina händer om sin fotled. Hon tog ett djupt andetag och en stund senare tog hon bort händerna och sakta så stod hon upp. Hennes fotled var bra nu, men hon var uppenbarligen mycket tröttare än innan. Att använda magi så mycket tog på hennes krafter.